1919: När Bolsjevikerna vände sig mot arbetarna – Vi ser tillbaka på strejkerna i Putilov och Astrakhan

Följande text är en översättning av Crimethincs text ”1919: When the Bolsheviks Turned on the Workers- Looking Back on the Putilov and Astrakhan Strikes, One Hundred Years Later”. Även målningarna av realistkonstnären Ivan Vladimirov, är lånade från den texten. Ivan deltog själv i Ryska Revolutionen och gick med Petrogradmilisen efter att de hade lyckas avsätta Tsar Nicholas II. Han använde en realistisk stil när man målade av scener från revolutionen och inbördeskriget. Han var på god fot med Sovjet Unionen, men på villkoret att börja måla mer skönmålande bilder av Ryska Revolutionen och situationen där.

Jag förstår att det här kan vara svårt att tro på för en hel del, men för all del, dubbelkolla källorna, gör din egna forskning, för anarkismen uppmanar människan att ifrågasätta, vända på varje sten, i jakten på sanningen.

Glöm inte att om du försvarar kapitalismen och all ond död som följer i dess spår så har du ingen rätt att kritisera den Ryska Revolutionens mörka sidor, som det fanns allt för mycket av. Samtidigt är det en skyldighet för dig som kallar dig själv revolutionär att våga se sanningen i vitögat och berätta om den högt! Om man inte lär sig av historien så är man dömd att upprepa den sägs det, och det gäller även oss anarkister och andra revolutionära.

header1

1919: När Bolsjevikerna vände sig mot arbetarna 

– Vi ser tillbaka på strejkerna i Putilov och Astrakhan av Crimethinc

Bolsjevikisk realism

I mars 1919 hade Bolsjevikerna obestritt makten över den ryska staten, men revolutionen höll på att glida ur deras grepp. Som självutnämnda pragmatiker och realister trodde de att revolutionen var tvungen att dikteras ovanifrån av experter. Vem förstår sig bättre på böndernas behov och de lämpliga metoderna för att kommunalisera markerna och dela skörden än en revolutionär byråkrat på ett kontor i staden? Och vem vet mer om fabriksarbetarnas tillstånd än en parti tjänsteman som arbetat i fabriken en gång och nu spenderar hela hans tid med att gå till kommitté möten och tolka Fäderna av Proletariatets befallningar, män som Lenin, Trotsky, Kemenev, Sokolnikov och Zinoviev som aldrig under hela sina liv arbetade i någon fabrik eller slet ute på fälten? (1) Och vem är bättre på att skydda soldaternas intressen än en politiskt kommissarier som står bakom linjen under en offensiv, pistol i handen, redo att skjuta vem som helst som inte anfaller rakt in i fiende elden? (2)

Bolsjevikisk realism gjorde det klart att det enda sättet att genomföra en riktig revolution var att ta över staten, göra den ännu starkare, och använda den för att krossa alla fiender – som definitionsmässigt, var kontrarevolutionärer. Men kontrarevolutionärerna måste ha haft hemliga skolor i varje stad och by, eftersom 1919 gick mer och mer människor med i deras led, framförallt bönder, arbetare och soldater.

“Proletariatets diktatur” skulle behöva döda en massa proletärer. Alla kunde inte nå fram till paradiset.

3
1919: Den ryska befolkningen letar efter mat under de svåra tiderna under inbördes kriget.

Fiender, fiender överallt

De urursla anarkisterna hade korrumperat det urgamla revolutionära slagordet, arbetarnas befrielse måste vara de politiska kommissariernas verk – gå tillbaka till arbetet, allt är under kontroll. De hade ersatt den med farlig revisionistisk lögn – “arbetarnas befrielse måste vara arbetarnas egna verk” – och fler och fler människor hade börjat tro på den här lögnen. I april 1918, släppte Bolsjevikerna lös en terrorvåg mot anarkisterna som höll på att bli speciellt starka i Moskva. I september inleddes en övergripande Röd Terror emot alla deras forna allierade som mördade över 10 000 under de första två månaderna och implementerade Gulag systemen.

De hade även vänt sina vapen mot bönderna, som var i öppet uppror mot politiken “krigskommunism” med vilken Röda Armén och parti byråkrater kunde stjäla vilken slags mat, boskap, och tillgångar som helst om de ville det. (3) Bevisligen hade de outbildade bönderna inte vokabulär nog att förstå att den här stölden var “rekvirering”, att deras svält var en form av “kommunism”, och att den leddes av okorruptionsbara män som innerst inne hade deras bästa i åtanken. I augusti 1918, befallde Lenin Tjekan och Röda Armen att genomföra massavrättningar i Penza och Nizhniy Novogrod för att få ett slut på protesterna. Men missnöjet spred sig och bönderna gav upp med att protestera för att beväpna sig istället och slå tillbaka. Många skapade “Gröna Arméer”, lokala bondedetachement som ofta slogs mot både de Vita och Röda arméerna.

Det fanns också brist på realism inom Röda Armén. Utan tvivel var de mest effektiva stridande enheter i kriget mot Tsaren och kapitalisterna från Vita Armén, de lokala, frivilliga detachementen som valde och avsatte deras egna officerare; gav inga speciella privilegium till officerarna; definierade sina mål, allmänna strategier och organisatoriska principer vid stormöten, var beroende av de lokala sovjeterna att understödja dem; och var intimt hemmastadda i terrängen de var aktiva i. Sådana detachement inkluderar Marusyas Druzhina Fria Kämpar, Den revolutionära upprorsarmén, Dvinsk Regementet, och Altais Anarkist Federation. Det var inte många andra detachement som lyckades tilldela Tsarens trupper avgörande förluster även när de var i underläge både numerärt och vapen. (4)

Det faktum att kombattanterna kämpade för en sak de trodde på, de leddes av strategieker som valts baserat på deras kompetens, de hade de lokala böndernas och arbetarnas helhjärtade stöd vilket hjälpte dem att använda terrängen till deras fördel, kämpa ännu modigare än deras motståndare, innovera kreativa och intelligenta strategier som svar på omständigheternas utveckling, och skifta mellan gerilla- och konventionell krigsföring på ett sätt som förvirrade fiende. Sådana grupper var instrumentella för besegrandet av General Denikin, Amiral Kolchak, och Baron Wrangle, som satte stopp för tre större Vita offensiver – för att inte glömma att ta över Moskva i början av Oktober Revolutionen.

Men alla de här grupper led av en fatal defekt. De här soldaterna prioriterade ofta att lyssna på de lokala bönderna och arbetarna och deras egna vanliga soldater framför Fäderna av Proletariatets befallningar från huvudstaden. Än värre var att de ibland hörde dessa befallningar, men lydde dom ändå inte. Och när Partiledarna, i deras oändliga visdom, bestämde att det var nödvändigt att massakrera bönder och arbetare för revolutionens skull, vägrade detachementen, som leddes av just bönderna och arbetarna, att utföra uppgiften.

6
1919: Ätandes en död häst.

För att utöka Röda Arméns effektivitet bestämde sig herrarna från Bolsjevikpartiet att lära sig av historiens stora militarister, och började med den tsariska armén. Vid juni 1918 hade de upphävt all anti-realistisk politik som revolutionärer envist hade introducerat i Röda Armén; att soldaterna själva fick välja sina officerare upphörde, de hade återinfört aristokratiska privilegier och lönegrader för officerare, rekryterade före detta tsariska officerare som var vana vid de privilegierna, och tog in politiska kommissarier för att spionera på soldaterna och rota ut allt felaktigt tänkande. Det var trots allt rebelliska och idealistiska soldater som stjälpt en regim 1917 – och utan en tillräcklig dos av realism, skulle de lika väl kunna stjälpa en till.

Bolsjevikerna tog också lärdom av de imperialistiska arméerna genom historien som sände soldater från ena sidan av imperiet för att bekämpa rebeller i andra delen av imperiet. Det här var en sentimental vänlighet från Bolsjevikernas sida. Psykologiskt, var det mycket enklare för soldater som talade koreanska att undvika att förbrödra sig med ukrainska bönder och arbetare nära Kharkiv – och vid tillfällen, massakrera dem – och för soldater som talade ukrainska att förbrödra sig med koreanska bönder och arbetare nära Vladivostok (och stundtals massakrera dem också). Den här strategiska praktiken hjälpte också soldaterna från att gå vilse.

En Röda Arme soldat från Ukraina, som kämpade emot kontrarevolutionärer i Irkutskm hade varit tvungen att få stöd från lokalbefolkningen eller hitta vägen hem själv utan tillstånd. Det försäkrade att han förstod att han borde stanna kvar med sitt regemente istället för att desertera under ett anfall av antirealism. Och om han gick vilse, en blond, rundögd ukrainare skulle han vara lätt att hitta ibland lokalinvånarna som kunde återlämna honom till de rätta myndigheterna. Bra organisering; det här är hur en revolution bör göras!

Ändå var Röda Arméns soldater inte tillräckligt utbildade för att förstå. En miljon deserterade under ett enda år. Många Röda Armén detachement tog med deras vapen och gick samman med bönderna som skapade självständiga Gröna arméer. Senare, skulle stora grupper gå samman med Makhno, som naivt besegrade de Vita utan att installera hans egna diktatur. Så Bolsjevikerna behövde vara smartare än deras tsariska och imperialistiska mentorer. De sköt tusentals desertörer, men den här urgamla taktiken räckte inte till. Inspirerade av realism, improviserade de en ny taktik; att ta soldaternas familjemedlemmar som gisslan och avrätta familjemedlemmarna om desertörerna inte lämnade in sig själva för att bli skjutna. (5)

8
Propaganda affisch: ”Desertör, jag sträcker ut min hand till dig. Du är lika mycket en förstörare av Arbetar och Bonde Staten, som jag, en kapitalist!”

Medan så många av Röda Arméns kulor hamnade i Röda Armén soldaters kroppar, eller i de outbildade hjärnorna av anti-realistiska bönder – sköts allt för få mot Vita Armén – och Vita Armén växte och hotade revolutionen från alla håll. Röda Armén pressade långsamt tillbaka Norra Rysslands Expeditionen av Brittiska och Amerikanska trupper vid norra Dvina fronten, men det intensiva kriget under vintern hade misslyckats med att fördriva General Denikin från Donbass området i östra Ukraina. Under tiden hade franska expeditionsstyrkor landat i Odessa, Vita Armén hade cementerat sin kontroll i Kaukasas, och vid början av mars hade amiral Kolchat börjat en allmän offensiv på östra fronten och intog fort Ufa och fortsatte att vinna mark.

Den anarkistiska Svarta Armén höll linjen i södra Ukraina, men deras smarta Bolsjevikiska allierade svälte dem på vapen och ammunition i hopp om att Vita Armén skulle göra slut på dom. Det här var en effektiv ekonomisering av resurser från Proletariatets Fäders sida. De skulle inte längre behöva spendera tid med att debattera anarkisterna eller göra propaganda mot dem om alla anarkister var döda, och det var mycket lättare för dem att presentera sig själva som ett alternativ mot de förvirrade tsaristerna och liberalerna i Vita Armén än vad det var att debattera anarkisterna, med deras lömska lögner om att människor var kapabla till att befria sig själva.

Krigslisten att förvägra Svarta Armén några resurser slog tillbaka under sommaren 1919. Efter att Denikin bröt genom linjerna avancerade han så långt mot en hjälplös Trotsky att han hotade Moskva, och bara en rungande framgång av anarkisterna vid slaget om Peregenova i september 1919 kapade av de Vitas försörjningslinje, som till sist tvingade Denikin att retirera. Men det var ju trots allt därför Bolsjevikerna hade allierade: det var enklare att inte sätta alla människor de ville döda på deras fiende-lista på en och samma gång, med hopp om att de först skulle döda varandra på sätt som vore fördelaktigt för Bolsjevikerna.

5
1920: Bolsjevikpropaganda i byn

Arbetarmotstånd mot  Sovjetstaten

Låt oss spela bakåt till tidigt 1919, när Bolsjevikerna mötte så mycket motstånd och de behövde fler allierade. De hade legaliserat Mensjevikerna efter ett par månader av Terrorn, och fått de olika anarkistiska detachementet att fokusera sin energi på att slåss mot de Vita, men de behövde fortfarande mer stöd. Efter ett halvår av mördande och fängslande av Socialist-Revolutionära Partiets (SR) medlemmar, legaliserade Bolsjevikerna SR, i ärlighetens namn, hade SR året innan försökt att mörda och fängsla människor. Bolsjevikerna hade vunnit det här monopolet nu, men en revolution kan inte försvara sig själv när så många av deltagarna är döda eller fängslade. De behövde fortfarande hjälp med att få det vanliga folket att arbeta och slåss för Bolsjevikerna. SR:arna hade varit duktiga propagandister och betydligt mycket mer populära än Bolsjevikerna. Det var dessutom enklare att hålla koll på SR när de verkade i det öppna, med offentliga kontor i Moskva, än när de verkade under jord. SR valde att lita på Bolsjevikerna, i hopp om att de kunde återfå kontroll över sovjeterna eller besegra andra revolutionära krafter.

Men så fort de kom ut i det öppna började Tjekan periodvis arrestera SR:s ledarskap, anklagade för konspiration och skicka iväg dom till gulag lägerna. Organisationen återfick aldrig styrka nog att sätta sig mot Bolsjevikerna. Samtidigt minskade legaliseringen av SR och Mensjevikerna antalet fiende som kommunisterna behövde kämpa mot och försatte fler i arbete med att få ut propaganda i revolutionens tjänst.

Bolsjevikerna hade fortfarande tillräckligt med problem. Som om inte det var tillräckligt att bönder och soldater gjorde uppror, fabriksarbetarna började också att revoltera. I staden Astrakhan gick arbetarna ut i strejk. Än värre, många Röda Armén soldater gick över till dem, och liknande strejker började att spridas i städerna Orel, Tver, Tule och Ivanovo. Sedan bröt strejker ut vid den gigantiska fabriken Putilov i Petrograd, revolutionens huvudstad.

Putilovfabriken hade byggt rullande järnvägsmateriel och andra järnvägsprodukter innan den grenade ut sig till artilleri och vapen för militären. Senare skulle de även producera de traktorer som skulle komma att bli avgörande för industrialiseringen av Rysslands jordbruk, efter att Lenin hade förordnat omvandlingen från krigskommunism till Den Nya Ekonomiska Policyn, “statskapitalismen”. En strejk vid den här fabriken var speciellt pinsam för Bolsjevikerna, eftersom Putilov fabriken var en av de ursprungliga platserna för revolutionen.

Revolutionen i februari 1917 härrör från fyra grupper: rebelliska militära enheter vid fronten, kvinnor som protesterade mot regeringens matransoner, sjömännen stationerade vid Kronstadt och Petrograd och strejkande arbetare vid Putilov fabriken. Strejker vid Putilov fabriken hade också varit en av gnistorna som orsakade 1905 års revolution.

Bolsjevikerna hade redan tagit hand om Dvinsk regementet – revolutionens hjältar och en symbol för soldaternas vägran att slåss i det imperialistiska kriget – genom att avrätta deras kommendörkapten, Grachov och upplöste regementet. De hade lyckats

göra det här tyst och obemärkt för allmänheten. Senare, 1921, skulle de förklara det hela med att under revolutionens gång, hade Kronstadts sjömän på något sätt gått från att ha varit de mest hängivna försvararna av revolutionen till att bli småborgerliga individualister som infiltrerats av Vita agenter. Ingen trodde egentligen Trotsky när han sa det här, men det spelade ingen roll. (6)

Vad som verkligen stod på spel var inte sanningen, utan makt: Bolsjevikerna hade reda krossat alla deras andra fiende, och de löste frågan om Kronstadtssjömännens politik inte genom att presentera fakta, utan genom att slakta dem med.

Men krossandet av Kronstadt låg fortfarande två år i framtiden. I mars 1919, hade Bolsjevikerna fortfarande tillräckligt med fiende och alla hade sina ögon på dem. Putilov arbetarna hade några enkla krav: utökade matransoner då de svalt ihjäl, pressfrihet och ett slut på den Röda Terror och elimineringen av Kommunistpartiets medlemmars privilegier. (7)

Vad skulle Bolsjevikerna göra? Var det möjligt att ha en revolution utan att svälta arbetarna, stänga ner kritiska tidningar, att få revolutionärer av andra tendenser att “försvinna”, och höja upp Partimedlemmarna som en ny aristokrati?

7
1920: Söker efter förrymd kulak.

Bolsjevikernas svar

Vilken löjlig fråga! Bolsjevikerna var realister, och deras strategi vilade på att göra revolutionen genom att ta kontroll över staten. Staten var revolutionen, så länge som det var en Bolsjevikisk stat. De kunde inte göra staten starkare utan att eliminera deras rivaler, krama ur den sista droppen av svett och blod ur arbetarna och bönderna, och dela upp välståndet mellan sig själva. Vem vid sitt sinnes fulla bruk skulle bli en Bolsjevik om det inte innebar att man fick en högre lön, garanterade matransoner och en chans att ta sig upp i världen? Kommunistpartiet behövde realister. Idealisterna skulle få svälta. De som var villiga att säga att staten var revolutionen och lydnad var frihet förtjänade en chans att bidra med deras talanger för att bygga upp den nya maskinen.

Och för de jävlarna som fortsatte att vara arbetare hellre än att bli Partitjänstemän, visste Bolsjevikerna att arbetarens roll var att arbeta. Arbetare som inte arbetade var som trasiga maskiner. Som många realister kan berätta för dig, när en maskin går sönder är det enda att göra att ta ut den bakvägen och sätt en kula i hjärnan på den.

Mellan 12 – 14 mars tog Tjekan i tu med Astrakahn. De avrättade mellan 2000 och 4000 strejkande arbetare och Röda Armén desertörer. Några dödade de med exekutionsplutoner, andra dränkte dom – de knöt stenar runt deras halsar och slängde ner dem i floden. De hade lärt sig den senare tekniken från Lenins hjältar, Jakobinerna – upplysta borgliga revolutionärer som massakrerade tiotusentals bönder som inte var utbildade nog att förstå att allmänningar tillhörde gårdagen och att privatiseringen av markerna var framtiden. (8)

Bolsjevikerna dödade även ett mindre antal medlemmar av bourgeoisien, mellan 600 och 1000. De smartaste ibland borgarna hade redan gått med i Kommunistpartiet, då de insåg att det var det bästa sättet att profitera på situationen. Men de mer gammalmodiga konservativa borgarna var ståndaktiga motståndare till Bolsjevikerna, anarkisterna och aristokraterna också, även om de inte hade något emot att alliera sig med aristokraterna. Vilket politiskt system som helst där de inte kunde göra precis vad de ville mot vem de ville, kallade de för “tyranni”.

Den konservativa bourgeoisien skulle också ha krossat de strejkande arbetarna, kanske med hunger istället för kulor om de hade varit i kontroll. Trots det påstod Bolsjevikerna att de strejkande arbetarna hade varit agenter för den borgerliga ordningen. Märkligt nog, när anarkisterna hade exproprierat bourgeoisien i Moskva, april 1918, kallade Bolsjevikerna anarkisterna för “banditer” och lämnade tillbaka ägorna till bourgeoisien. Nu mördade de borgliga dissidenter liksom strejkande arbetare – men de sparade en stor del av kulorna åt arbetarna

Två dagar senare , den 16 mars, stormade Tjekan Putilov fabriken. De arresterade 900 arbetare och avrättade 200 av dem utan rättegång. Det här var pedagogisk dödande med avsikt att “lära dom en läxa”, utbilda arbetarna genom att avrätta deras kamrater. Arbetarna förstod inte än, men de skulle vara tvungna att lära sig, arbetare är till för att arbeta. Om de var tvungna att svälta, var det för det proletariatets bästa. Arbetarna lärde sig inte den här läxan på en gång. Till en början intensifierade stats repressionen bara arbetaroppositionen. Enligt uppfångade Bolsjevik telegrafering strejkade 60 000 arbetare bara i Petrograd under juni 1919, tre månader efter alla avrättningar vid Putilovs fabrik. (9)

De stackars Bolsjevikerna hade inget annat val än att döda ännu mer arbetare och att utöka deras gulag system så att de kunde omskola inte bara tusentals utan miljoner. Senare har många marxister orättvist beskyllt Josef Stalin för att Sovjet omvandlades till en massiv dödsmaskin, men vi kan se att ursprunget för den här makabra evolutionen ligger hos Bolsjevikernas behov av att döda arbetare för arbetarnas skull. Hela Parti-maskineriet från Lenin hela vägen ner, hängav sig åt att likvidera all opposition, och att helheten av det här monstruösa tilltaget var förordnat från den stund Kommunisterna bestämde att de var proletariatets medvetna avantgarde, att ekonomisk jämlikhet kunde uppnås genom politisk elitism och att ett frigörande mål rättfärdigar auktoritära medel.

9
1920: Rekvirering

Kommunistpartiets ekonomiska politik

Andra revolutionära strömningar hade motstridiga idéer angående arbetarnas krav och deras verktyg för självorganisering. Några föredrog fabriksråden som uppstod spontant under Februarirevolutionen. Andra föredrog arbetarnas fackföreningar som hade vuxit ofantligt under 1917. Bara Bolsjevikerna hade en realistiskt position och ändrade deras relationer med dessa strukturer efter hur vinden blåste. Så som har dokumenterats av Carlos Taibo, (10) växlade Bolsjevikerna mellan att förespråka sovjeterna eller fackföreningar, och försökte att fånga in dom i större byråkratiska strukturer som kontrollerades av Partiet och eroderade deras makt och undertryckte dem helt och hållet. Deras tillvägagångssätt varierade enormt beroende på om de trodde att de kunde använda sig av de här organisationerna för att förstärka deras egna makt eller istället fruktade att de här organisationerna hotade Bolsjevikernas överhöghet. All makt åt Partiet var deras enda konsekventa princip.

Under 1917 vann Bolsjevikerna en oändlig popularitet genom att göra den rätta propagandan. De lovade att fördela markerna direkt till bönderna, att avsluta kriget utan att tillåta imperialistiska Tyskland att annektera områden, och att ge arbetaren kontroll över sin arbetsplats. Vi har redan sett hur de bröt mot de två första löftena. När det kommer till löftet de gav arbetarna, ställde de olika arbetarorganisationerna emot varandra medan de stadigt stärkte deras byråkratiska kontroll.

1917 hade hundratals fabriksråd skapats i fabriker runt om i Ryssland, medan medlemskapet i fackföreningar växte från tiotusentals till 1,5 miljoner. I början dominerade Mensjevikerna fackföreningarna och utnyttjade deras inflytande för att få fackföreningarna att stödja Kerensky regeringen innan Oktoberrevolutionen. Enligt ett vittnesmål från Trotsky: ”Medan de förberedde sig för att ta makten, försökte Lenin och hans följare att närma sig fackföreningarna från en ny vinkel och definiera deras roll i Sovjet systemet”. Med löften om mer makt hoppas de på att vinna fackföreningarnas stöd för deras projekt att ta kontroll över staten – eller åtminstone deras passivitet.

Enligt två andra pro-Lenin-forskare, “Övergav [Lenin] i huvudsak slagordet “All makt åt Sovjeterna” när han “övertygade paritet att stunden var inne att ta över statsmakten”.(11) Det är bokstavligen ett erkännande av det faktum att om Sovjeterna skulle ha makt, kunde Partiet inte ha någon alls.

I november 1917 direkt efter att ha tagit makten förordnade Bolsjevikerna att fabrikskommittéerna skulle absolut inte delta i företagens styre, eller ta sig an något ansvar i dess funktionssätt, varje kommitté var underordnad det “Regionala rådet av Arbetarkontroll” och svarade mot All-ryska rådet för Arbetarkontroll. Kompositionen av dessa höga organ bestämdes av Partiet, och fackföreningarna fick majoriteten av platserna. (12)

“Revolutionen har segrat. All makt har överförts till Sovjeterna.. Strejker och demonstrationer är skadliga i Petrograd. Vi ber er att få ett slut på alla strejker i ekonomiska och politiska frågor, återuppta arbetet och genomföra det perfekt ordinarie sätt… Var man på sin plats. Det bästa sättet att stödja Sovjetregeringen dessa dagar är att fortsätta med sitt arbete”. – Bolsjevikisk talesman vid den andra

All-ryska Kongressen av Sovjeter, 26 oktober (Gamla kalendern) 1917, (citerad i Maurice Brinton, The Bolsheviks and Workers Control 1917-1921)

“Det absolut avgörande att auktoriteten i fabrikerna koncentreras i ledningens händer… Under dessa omständigheter måste varje direkt ingripande av fackföreningarna i bolagets skötsel betraktas som positivt skadligt och olagligt.” – Lenin talar vid den elfte kongressen 1922.

För att igen åberopa den Trotskistiska synvinkeln: Bolsjevikerna uppmanade nu fackföreningarna att skapa en speciellt tjänst till den framväxande Sovjetiska staten och att disciplinera fabrikskommittéerna. Fackföreningarna ställde sig kraftfullt mot fabrikskommittéernas försök att skapa en egen nationell organisation. De förhindrade kallelsen till en planerad All-rysk kongress av fabrikskommittéer och krävde kommittéernas totala underkastelse”. Vid slutet av 1917 tvingade Bolsjevikerna fabrikskommittéerna att inkorporera sig själva med fackföreningarna i ett försök att begränsa deras autonomi.

10
1918: En skjutning.

Från stunden de hade makten, behandlade Bolsjevikerna arbetarråden som ett hot. Varför? Många Leninister, likt tidigare nämnda Trotskister, påstår att råden var bara medvetna om deras intressen på den individuella fabrikens nivå, de var inte kapabla till att ta med intresset för hela ekonomin eller arbetarklassen i beräkningarna.

Det är dock motsägelsefullt på grund av de många exempel på solidaritet mellan sovjeterna och arbetarråden runt om i landet som började redan 1917, böndernas och arbetarnas materiella stöd till de anarkistiska detachementen som slogs mot Vita Armen i de anarkistiska zonerna i Ukraina och Sibirien, där idealistiska revolutionärer tillät arbetare och bönder att organisera sig själva. Det faktum att fabriksråden försökte samordna sig över hela landet vid slutet av 1917 visar att de var i en process av att utveckla vad en kan kalla en universell, proletär och revolutionärt medvetande; det var Bolsjevikerna som avbröt den processen.

Från ett Bolsjevikiskt perspektiv, var det som var mest farligt med fabriksrådens medvetande var att den kanske inte skulle leda till en särskild sort av arbetarklass-medvetenhet som Bolsjevikerna desperat behövde för att stanna kvar vid makten. Självorganiserande fabriker skulle stödja arbetarnas och böndernas revolutionära arméer men de skulle antagligen inte stödja Röda Armén med att undertrycka arbetare och bönder, de skulle stödja Lenins högst opopulära överlåtelse av Ukraina, Polen och Östersjön till Kejsartyskland.

Råden var farliga av andra anledningar också. De var inte bara ett organ för arbetarnas autonomi och självorganisering vilken gjorde vilket politiskt parti som helst obsolet, de tenderade även att erodera partidisciplin. Arbetare i råden som tillhörde Mensjevikerna, Bolsjevikerna eller något annat parti tenderade att handla i enhet med deras gemensamma intressen som fabriksarbetare snarare än att hålla fast vid parti intresset. (13)

Som Paul Avrich visat på, (14) utnyttjade Bolsjevikerna en nyanserad distinktion mellan två väldigt olika versioner av arbetarkontroll. Upravleniye betydde direkt kontroll och självorganisering av arbetarna själva, men de kommunistiska myndigheterna vägrade att bevilja det här kravet. Deras föredragna slagord, rabochi control, betydde inget mer än en symbolisk översyn i fabrikens organisation av arbetarna. Under systemet som implementerats av Bolsjevikerna, deltog arbetarna vid arbetsplatsens beslutsfattande tillsammans med cheferna, som innan revolutionen kunde ha varit kapitalistiska ägare eller Partiets och statens agenter, beroende på Sovjetpolitiken just då.

Alla slutgiltiga beslut fattades av Den högsta Sovjeten av den Nationella Ekonomin (Vesenkha), ett ickevalt, byråkratisk organ som grundades den 19 december genom ett beslut av Sovnarkom och All-ryska Centrala Styrorganet. Alla dessa byråkratiska organ var hela tiden kontrollerade av Bolsjevikerna, vilket betydde att ingen arbetare fick ha ett sista ord i beslutsfattande på arbetsplatsen utan att först bli en heltids partifunktionär och klättra upp till byråkratins högsta rang.

Redan i mars 1918, hade en församling av fabriksråd i Petrograd fördömt Bolsjevikstyrets autokratiska natur och Bolsjevikernas försök att upplösa de fabriksråd som inte var under Partiets kontroll. (15) Sådan autokrati bara ökade när Bolsjevikerna till slut gick vidare med nationaliseringen av ekonomin under sommaren 1918, vilken ökade Partikontrollen och drev fabrikerna med hjälp av “experter” rekryterade från den gamla regimen.

Trots att de till en början var en tvetydig kontinuum mellan de ekonomiskt orienterade fabriksråden och politiskt orienterade stads- eller byråden, homogeniserade och byråkratiserade Kommunistpartiet snabbt de territoriella sovjeterna med lagar som styrde sovjeternas val i mars 1918 och avslutade det när Sovjet Konstitutionen skapades 1922, Ännu snabbare gjorde de sig av med råden som bestod av alla arbetare vid en fabrik eller annan arbetsplats, och ersatte dem med en symbolisk arbetarrepresentant fullständigt underordnad en styrelsemedlem tillsatt av Partiet.

Kommunisterna gjorde allt det här medan de hycklande höll fast vid deras slogan och 1917 års huvudkampanj “All makt åt Sovjeterna”. De lyckades tillslut ta sig runt motsägelsen av att samtidigt förespråka och undertrycka sovjeterna genom att deklarera att råden av representanter av representanter och att även de med representanter av representanter av representanter var också “sovjeter”. Faktum är att den kommitté förflyttad längst från de verkliga livets arbetare, bönders och soldaters sovjeter var “Den Högsta Sovjeten”. Eftersom Bolsjevikerna kontrollerade dessa högre, mer byråkratiska regeringsorganen hårt, vilka de hade bestämt också skulle kallas för “sovjeter” kunde säga “All makt åt Sovjeterna” och hålla masken – eftersom att vad de nu sa var, “All makt åt oss!”.

Det här geniala tricket liknande det som användes av de Grundade fäderna av USA väldigt mycket när ett urval av förmögna handelsmän och slavägare etablerade en regering en “Folkets regering, av Folket, för Folket”, Slavägare kvalificerade sig som folket, slavarna gjorde inte det.

Bolsjevikerna krossade först fabriksråden, även om de inte väntade länge på att sänka ner tänderna i fackföreningarna och tömma dom på deras självständighet. Det är anmärkningsvärt att de gick mot fackföreningarna i förebyggande syfte, och förhindrade ett möjligt hot mot det totalitära styret innan fackföreningarna ens hade visat något tecken på motstånd. Vid den första All-ryska Kongressen av Fackföreningar i januari 1918 försvarade Bolsjevikerna framgångsrikt deras position att fackföreningarna skulle underordnas Sovjetregeringen, inför oppositionen från Mensjevikerna och anarkister som hävdade att fackföreningarna skulle förbli självständiga.

Bolsjevikerna lyckades att dominera fackföreningarna genom att utnyttja Fackföreningarnas Centralråd. Vid 1919 med ursäkten av inbördeskrigets exceptionella omständigheter, hade Centralrådet blivit fullständigt införlivade in i byråkratin som nu kontrollerades helt av Partiledningen. Givetvis, som vi redan har visat, förgick Kommunistpartiets exceptionella åtgärder det ryska inbördeskriget. De kan ha varit den huvudsakliga orsaken till oppositionen och upprördheten som underblåste de många och motsägande fraktioner som stred i inbördeskriget.

Vid 1921 när inbördeskriget var avslutat och Bolsjevikernas dominans var obestridlig, kunde Lenin och hans anhängare lägga av med krigskommunism. Där följde mer ursäkter om de exceptionella omständigheterna, och än en gång sköt upp repartitionen av pajerna i himlen som förmodat väntade dom i arbetarnas paradis. Resultatet var den Nya Ekonomipolicyn (NEP), vilken Lenin själv, beskrev som “en fri marknad och kapitalism, båda under statlig kontroll” tillsammans med statliga bolag som drevs “på en profitbasis.” (16 ) Anarkisterna kan ha varit bland de första som anklagande kallade det för “statskapitalism” men Lenin accepterade beteckningen som ett objektivt faktum.

Sammanfattningsvis, svängde de fram o tillbaka från november 1917 fram till NEP 1921, och förändrade deras ekonomiska politik flera gånger. Alltigenom dessa förändringar, överlät dem kontrollen över arbetsplatserna till kapitalistiska chefer med en symbolisk översyn av arbetarna, till Partilakejer, till byråkratiska suveräna kommittéer, och nepmännen, de ekonomiska opportunisterna från NEP-eran. Det verkar som om de enda människorna Bolsjevikerna inte var beredda att lita på var arbetarna själva.

Antikoloniala marxisten Walter Rodney, som var sympatisk gentemot Stalin och fullständigt stödde Lenin, icke dessutom mindre erkände att “Staten, inte arbetarna, i själva verket kontrollerade produktionsmedlen”. (17) Han visade också hur Sovjet Unionen ärvde och fortsatte den Ryska imperialismen från den tidigare tsariska regimen – men det är ett ämne för framtida uppsatser. En realist vet att det bästa motargumentet mot alla dessa sentimentala klagomål är det obestridliga faktumet att i slutändan triumferade Bolsjevikernas strategi. De utplånade alla deras fiender. Idealisterna var döda – och därför hade de fel. Vad för bättre bevis finns det för det korrekta med Bolsjevikernas position?

1
1919: I Tjekans källare

SLUTET PÅ MOTSTÅNDET MOT BOLSJEVIKS REALISM

Saker och ting blev genast bättre. Arbetarna behövde inte längre slita för att berika kapitalistklassen. Nu skördade de frukten av sitt egna arbete, (förutom så klart, för alla arbetare inom fri-marknadsföretagen som tilläts under NEP, och de miljoner bönder som bokstavligen var tvungna att ge bort frukterna och säden de odlade). För att göra saker enklare, hölls all social rikedom de skördade i en pensionsfond som sköttes av de intellektuella arbetarna. De intellektuella arbetarna arbetade mycket hårdare och behövde större kompensation, bättre mat och större hus – men de såg också till att det mesta av förmögenheten gick till att föda en arme på 11 miljoner (men bara en miljon ifrån att vara den största armén i världshistorien). Och en jäkligt fin opera. Och en av de mest omfattande apparat av den hemliga polisen som någonsin setts också, för att vara säkra på att människor var trygga.

Under Stalins Fem Årsplan, växte Sovjets ekonomi snabbare än de samtida demokratiska ekonomierna, och styrde iväg från Depression som skadade mycket av resten av världen.

Idealistiska anarkistiska kritiken av “statskapitalism” har länge påpekat att Kommunisterna var kapabla till att bringa kapitalism till de länder där kapitalistklassen till störst del hade misslyckats – de gjorde kapitalism bättre än kapitalisterna. Men det här naiva klagomålet missar det faktum att en stark stat, och därför en stark revolution, kräver en robust ekonomi som producerar enorma mängder mervärde som kan återinvesteras så som Proletariatets Fäder anser vara bäst. Jäms alla de här spännande utvecklingarna, fick arbetarna så småningom bostäder och hälsovård, om de arbetade hårt och höll käften. Förutsatt, så klart, att inte var ibland de miljoner av offer för de systematiska hungersnöden utformade för att bryta ner bondeklassen. Och det är därför det här sådana viktiga dagar att komma ihåg.

På den här hundrade årsdagen av massakrerna av strejkande arbetare i Astrakhan och Petrograd, bör arbetare göra sitt bästa för att komma ihåg vem som har deras bästa i åtanke innerst inne, och komma ihåg att lydnad är frihet. För att fira den Bolsjevikiska Revolutionens seger, vilken fortsätter att lysa som en fyr för de förtryckta folken överallt, arbetare borde lyda deras valda fackföreningsrepresentanter, fångar borde lyda deras vakter, soldater borde lyda sina officerares orders om att skjuta, och människor borde vänta på direktiv från regeringen. Allt annat skulle vara anarki.

4

FOTNOTER/KÄLLOR

1. Av de sju medlemmarna av den första Politbyrå — Lenin, Trotsky, Stalin, Kamenev, Sokolnikov, Zinoviev, och Bubnov— hade alla utom Zinoviev fått elitutbildningar och blivit professionella aktivister direkt efter deras utbildning. Stalin var den enda av de sju som kom från lägre än en medelklassbakgrund. Hans far var en välbärgad skomakare som ägde sin egna verkstad, även om han förlorade sin förmögenhet och blev en våldsam alkoholist. Unge Stalin fick möjlighet att få en elit religiös utbildning tack vare hans mors sociala kontakter. Hans första jobb var som en meteorolog; han arbetade senare en kortare period vid ett lagerhus för att kunna organisera strejkaktioner där.

Lenin och Soklonikov kom från familjer av tjänstemän; Bubnov kom från en handelsfamilj; Kamenev var son till en relativ välbetald arbetare vid järnvägsindustrin. Trotsky och Zinoviev var barn till markägande bönder, eller kulaks, samma människor som de identifierade som klassfiende på landsbygden för att kunna rättfärdiga morden på miljoner av både kulaks och fattiga bönder som motsatte sig Bolsjevikernas politik.

De flesta anarkister tror inte att ens person klassbakgrund bestämmer ens tro och attityder, inte heller att det ger eller förnekar den legitimitet som en mänsklig varelse. Vi förstår att hur vi växer upp påverkar våra perspektiv, men vi tenderar att lägga mer vikt vid hur någon väljer att leva sina liv. Ett fåtal anarkister, som Kropotkin kom från elitbakgrunder, medan många fler, så som Emma Goldman och Nestor Makhno, kom från arbetar- eller bondeklassbakgrund. Det är icke desto mindre betydande att praktiskt taget varenda anarkist som var inflytelserik under den Ryska Revolutionens gång eller som valdes att leda ett större detachement under inbördeskriget var en arbetare eller bonde. Det här illustrerar slagordet från Första Internationalen, “arbetarnas befrielse måste vara arbetarnas egna verk”, (Det enda undantaget var Volin, som kom från en tjänstemannabakgrund.) Det är även betydelsefullt att, medan Bolsjevikerna rekryterade många industriarbetare, bestod hela deras Politbyrå av 0% arbetarklass.

Med tanke på både Marx och Lenins systematiska användande av deras motståndares klassidentitet verklig eller föreställd – för att göra dem laglösa eller till och rättfärdiga mord på dom, det faktum att varken Marx eller Lenin eller resten av det Kommunistiska ledarskap var arbetarklass är minst sagt ett hyckleri.

2. För mer information om “blockerings enheterna” som gjorde det här, läs Volkogonov, Dmitri (1996), Shukman, Harold, ed., Trotsky: The Eternal Revolutionary, London: Harper Collins, sida.180.

3. Brovkin, Vladimir (Autumn 1990), “Workers’ Unrest and the Bolsheviks’ Response in 1919”, Slavic Review, 49 (3): 350–73

4. Alexandre Skirda, översätt. Paul Sharkey, Nestor Makhno: Anarchy’s Cossack. Oakland: AK Press, 2003

5.. Beryl Williams, The Russian Revolution 1917–1921. Boston: Wiley-Blackwell, 1987.

6. Även innan Stalin, spred Bolsjevikerna lögner inte så mycket för att övertyga folk om dem, utan mer för att tvinga dem repetera lögnerna. Det här var ett effektivt lojalitetstest; någon som insisterade på att säga sanningen var uppenbart en farlig kontrarevolutionär, medan de som kallade de svältande bönderna “kulaks” eller fördömde principfasta revolutionära sjömän som “Vita agenter” hade accepterat Kommunistiskt realism.

7. “Vi, arbetarna vid Putilovs fabrik och lastkaj, deklarerar inför Rysslands arbetande klasser och världen. att Bolsjevikregeringen har förrått Oktober revolutionens höga ideal, och därför förrått och bedragit Rysslands arbetare och bönder, att Bolsjevik regering, handlandes i vårt namn, är inte ledarskapet för proletariatet och bondeklassen, utan ledarskapet för Kommunistpartiets Central Kommitté självstyrande med hjälp av den Extraordinära Kommissionen (Tjekan), Kommunister och polisen.

“Vi protesterar emot tvånget för arbetare att vara kvar vid fabriker och verk, och försöken att frånta dem alla elementära rättigheter; pressfrihet, åsiktsfrihet, mötesfrihet och en persons okränkbarhet.

“Vi kräver:

  1. Omedelbar överföring av ledarskapet till fritt valda Arbetar och Bondesovjeter. Omedelbar återställande av fria val vid fabriker, verk, baracker, skepp, överallt.
  2. Överföring av hela skötseln till de befriade arbetarna från fackföreningarna.
  3. Överföring av livsmedelsförsörjningen till arbetarnas och bönderna kooperativa sällskap.
  4. Allmän beväpning av arbetare och bönder.
  5. Omedelbar frisläppning av medlemmar från det ursprungliga revolutionära bondepartiet Vänster Socialist Revolutionärerna.
  6. Omedelbar frisläppning av Maria Spiridonova (En Vänster SR Ledare)

8. Piotr Kropotkin, The Great French Revolution. Montreal: Black Rose Books, 1989. p.454-458

9. Dokument nr. 54, “Summary of a Report on the Internal Situation in Russia,” in A Collection of Reports on Bolshevism in Russia, abridged ed. Parliamentary Paper: Russia no. 1 [London: HMSO, 1919], sida .60

10. Carlos Taibo, Soviets, Consejos de Fábrica, Comunas Rurales. Calumnia: Mallorca, 2017

11. Robin D.G. Kelley and Jesse Benjamin, “Introduction,” från Walter Rodney, The Russian Revolution: A View from the Third World. London: Verso, 2018.

12. Maurice Brinton, The Bolsheviks and Workers’ Control 1917-1921. 1970. p.65

“Once power had passed into the hands of the proletariat, the practice of the Factory Committees of acting as if they owned the factories became anti-proletarian.” -A.M. Pankratova, Fabzavkomy Rossil v borbe za sotsialisticheskuyu fabriku (Russian Factory Committees in the struggle for the socialist factory). Moscow, 1923

13. Mário Machaquiero, A revolução soviética, hoje. Ensaio de releitura da revolução de 1917. Oporto: Afrontamento, 2008. p.144.

14. Paul Avrich, The Russian Anarchists. Oakland: AK Press, 2006. p.147

15. Paul Avrich, The Russian Anarchists. Oakland: AK Press, 2006. p.147

16. V.I. Lenin, “The Role and Functions of the Trade Unions under the New Economic Policy”, LCW, 33, p. 184., Decision Of The C.C., R.C.P.(B.), January 12, 1922. Published in Pravda No. 12, January 17, 1922.

Lenin’s Collected Works, 2nd English Edition, Progress Publishers, Moscow, 1973, first printed 1965, Volume 33, pp.186–196.

17. Robin D.G. Kelley and Jesse Benjamin, “Introduction,” in Walter Rodney, The Russian Revolution: A View from the Third World. London: Verso, 2018. p.lvi

 

ANGÅENDE ANARKISTRÖRELSEN I RYSSLAND – Rapport till Internationella Anarkistkongressen i Amsterdam presenterad av N. Rogdaev.

Följande text är en översättning av en text ur boken The International Anarchist Congress Amsterdam (1907) – redigerad av Maurizio Antonioli, översättning och engelsk utgåva av Nestor McNab. I augusti 1907 hölls en internationell anarkistkongress hus i Amsterdam med representanter från 14 olika länder. Under en vecka debatterades olika frågor så som antimilitarism, anarkism och organisering, anarkismen och arbetarrörelsen, syndikalism och generalstrejken etc etc. Ur det hela grundades en ny Anarkistisk Syndikalism som tyvärr bara höll ut ett par efteråt.

Två år tidigare hade ett landsomfattande uppror, en revolution mot den ryska Tsaren och hands despotiska regim ägt rum i Ryssland. Vid kongressens slut presenterades ett par rapporter om situationen i Ryssland, anarkisternas verksamhet och roll i det hela av ett par ryska kamrater. Rapporten publicerades senare i den tidningen  “Les Temps Nouveaux”, 30 november, 8 december 1907.

ANGÅENDE ANARKISTRÖRELSEN I RYSSLAND                  – av N. Rogdaev.

Kamrater.

Vi presenterar den här korta rapporten om anarkistgruppernas aktiviteter från 1903 till 1907. Den här rapporten kommer att låta er uppskatta vår unga rörelses framgångar. Fastän den inräknade perioden är kort (bara fem år), har anarkistisk kommunism vunnit sin rätt att existera och hitta sig en plats i den stora ryska revolutionen.

lossless-page1-1200px-sophiabardina1891.tif_
Sophia Bardina (1853-1880)

Ni vet säkert om att det fanns en synnerligen stark anarkiströrelse i Ryssland runt 1875. Född under Bakunins inflytande, hade den här rörelsen bland sina stjärnor många aktiva medlemmar så som Sofya Bardina, Sergey Bobochov, Mishkin och många andra vars namn våra europeiska kamrater vet lite om. På den tiden, var den enda klass som våra föregångare – buntary (rebellerna), eller Bakunisterna som de ofta kallade sig själva – kunde räkna med var bondeklassen, ignoranta och oordnade, endast nyligen befriade från slaveri. Den här klassen accepterade socialistiskt, revolutionär propaganda med svårighet. Hela den revolutionära kraften var koncentrerad i den intellektuella klassen.

Separerade från det vanliga folket, förföljda av en asiatisk regering med blodig grymhet, befann sig våra föregångare i en tragisk situation. Vissa kombattanter mötte deras död på galgarna eller Sibiriens isiga tundra, andra emigrerade utomlands likt Zhukovskiy, Cherkezov, Chaikovskiy och Kropotkin och engagerade sig själva helt i den internationella arbetarrörelsen; andra förrådde oss efter att ha förlorat sin tilltro i deras ideal. Ex-federalister blev centrallister, tidigare antistat-socialister blev Jakobinska politiker. De gamla organisationerna som chaikovsky (1), Zemlya i Volya (2), Södra Rysslands Arbetarförbund (3) och Cherny Persedel (4), som hade höjt den socialistiska anarkismens flagga under de dagarna, gick under i en ojämn kamp. Denna kursändring slutfördes slutgiltigt 1880, då ett rent blanquistiskt politiskt parti – Narodnaya Volya – grundades. Det var tiden för den terroristiska kampen, en enkel strid mellan två oförenliga fiender: den autokratiska monarkin och revolutionärernas Verkställande Kommitté.

Den 1 mars 1881 markerade Narodnaya Volyas triumf men det var på en och samma gång dess svansång (5). De folkliga massorna sov djupt. Revolutionärerna besegrades; en skoningslös repression tillintetgjorde vad som fanns kvar av deras organisation. Det avskyvärda monstret personifierad av den tvåhövdade örnen regerade igen över vårt arma land under många år. Dödlig tystnad rådde under tio år. Under dessa hårda reaktionära år förändrades Ryssland fullständigt. Från att vara ett efterblivet, uteslutande ett jordbruksland, omvandlades det långsamt till ett någorlunda välutvecklat industrialiserat land. En ny klass framträdde; det industriella proletariatet. Inom en kort tidsrymd, täcktes hela territoriet av järnvägsnätverk, många ångbåtar flöt på floderna; Donets Basin, sedan blev Uralbergen ett gruvdriftscenter med hundratals gruvor och fabriker. Regionerna Polen, Litauen, Moskva och Vladimir regionen har den största delen av textilindustrin. Genomträngande in till landets hjärta har Europeisk kapitalism åtnjutit stor framgång. Med andra ord, vi hade en stor “industriell revolution” som har förändrat saker och ting, inklusive sociala relationer. Den här revolutionen inom det materiella området har underlättats av många faktorer; det stigande antalet arbetslösa bönder, emigration till städerna, svälten i Volga regionen, politiskt förtryck, tillintetgörandet av bondekommunen, underlättandet av förflyttningen av tusentals arbetare och bönderna på grund av förbättringen inom väg och tågrälssystemet.

I många fabriker och industrier hade strejken blivit framträdande. Det var inledningsvis en simpel ekonomisk rörelse fastställd av arbetarnas direkta behov och krav. Men dess horisont har gradvis breddats. Partiska strejker blev generalstrejker som spred sig först till det stora industrikomplexen, sedan till hela sektioner av industrin. Det är tillräckligt att minnas vågorna av strejker som drabbade Moskva och Vladimir regionerna runt 1890 och den berömda strejken av 30,000 textilarbetare i Petrograd under kröningen av Nicholas ll. Den här kampmetoden var redan välbekant i Polen och Litauen, där konflikten mellan arbetet och kapital fått karaktär redan 1895. Översvämningen av strejker spreds överallt i kolossala proportioner, och tusentals strejkare har kastats i fängelse eller skickas till Sibirien. Olyckligtvis, under tiden när den här rent ekonomiska kampen av proletariatet var vid sin höjdpunkt, fanns det fortfarande inte tillräckligt med anarkister i Ryssland. De trädde fram endast under den andra fasen av rörelsen, när en livlig politisk kamp hade brutit ut mer eller mindre överallt. Det är ingen överraskning att arbetarnas massrörelse och senare böndernas hegemoniserades från allra första början av de uteslutande politiska Socialdemokraterna och de Revolutionära Socialisternas partier. Tack vare oupphörlig agitation, upprättade de snabbt starka politiska organisationer och var “ledarna” av de folkliga massorna efter 1901-02. Händelseförloppet utvecklades sedan med en exceptionell hastighet. Den stora strejken av Rostovs arbetare bröt ut som följdes av generalstrejken i Södra Ryssland och Kaukasus, böndernas uppror i Kahr’kov och Poltava regering och inom diverse fabriker och industrier.   

Den tsariska regeringen sände in armén. Allmänt missnöje växte, de första terroristaktionerna välkomnades glädjefyllt av alla. Tillslut föll diktatorn Plehve. Spänningarna nådde sin höjdpunkt. Sedan var det massakern mellan 9-22 februari, när en fredlig arbetardemonstration möttes av salvor av gevärseld. Allmän upprördhet exploderade och blev protester, solidaritetsstrejker, händelser som skakade hela imperiet och var symtom av en stundande revolution. Det obetänkta kriget mellan Ryssland och Japan var det sista strået…Revolution spreds gradvis runtom landet; en enorm rörelse förberedde sig; Svartahavsflottan gjorde myteri. Kronstadt jäste…Den stora oktober (1905) strejken kom närmare. Tusentals av arbetare, bönder, hantverkare och intellektuella gick samman i en gemensam protest mot den tsariska regeringen.

Vi går nu in den fas där varje nation kämpade mot autokratin. En stormvind blåste liv genom landet. Manifestet från 17-20 oktober, publicerat av Tsaren under pressen från en stor generalstrejk, togs emot av arbetarklassens med försiktighet. “Arbetarråd” (sovjeter) poppade upp nästan överallt ibland proletariatet och började genomföra direkt aktion i praktiken. De var ett uttryck för proletariatets behov och deras program formades av dem genom “gatornas revolution”: tusentals arbetare tog över industrier och fabriker, gjorde bomber och andra vapen och förberedde sig energiskt för ett väpnat uppror.

Drivna av livets krav tvingades arbetarklassen att fungera som en syntes av politiska och ekonomiska kamper. Utan att invänta befallningar från en “provisorisk regering” och genom att ignorera den tsariska autokratin, infördes 8 timmars arbetsdag av sig själv, tillsammans med föreningsfrihet, press och mötesfrihet och andra reformer av en ekonomisk och politisk natur.

Borgarklassen var lamslagen och gick med på de flesta av arbetarnas krav. Autokratin var paralyserad och hördes ingenting från under en lång tid. De var utan post- och telegrafservicen och andra kommunikationsmedel som var i de upproriska folkets händer. Enorma skaror av demonstranter befriade politiska fångar från fängelset… Då och då inträffade de allvarliga sammandrabbningar mellan demonstranter och armén. Om en stark anarkistorganisation hade existerat vid den tiden, en som hade de folkliga massornas stöd, hade en bred revolutionär, socialistiskt rörelse väntas. De politiska partierna hade inte haft styrka nog och hade varit tvungna att gå med de folkliga massornas önskningar, eller försvinna från historien.

Men ingenting av det här hände. Vid tidpunkten fanns det bara ett fåtal anarkokommunistiska grupper. Det är sant att de påverkade händelserna i alla fall, då de alltid var i förgrunden för rörelsen och radikaliserade kampen. Men det räckte inte i sig själv. De proletära massorna var inte organiserade, de var inte förenade i ett klassparti.

Socialdemokraterna och de Revolutionära Socialisterna hade monopol inom Arbetarråden och försökte omvandla dessa verkställande strejk-organisationer till auktoritära politiska kommittéer, för att gradvis utvecklas till en “Provisorisk regering”. Det var ett hinder för Revolutionens naturliga väg: dess horisont fortsatte att minska. Statssocialisterna gjorde allt för att ta över rörelsen och leda den mot strikt politiska mål. De kämpade hårt mot det “revolutionära överskottet” hos bonde- och arbetarmassorna, överallt kämpade de mot jordbruksterrorn, gerillakrigföring och “exproprieringar” (konfiskeringen av stora summor pengar från skattemyndigheterna eller borgarklassen, revolutionärer använde för sina organisationer). När det gäller borgarklassen, terroriserad av de ständigt växande kraven från de folkliga massorna, flyttade de sig närmare reaktionärernas sida. Idén om klassamarbete dog.

Många misstag och offer krävdes innan arbetarklassen började tvivla på visdomen i att låta sig släpas utefter den väg som de politiska revolutionärerna stakat ut, en väg som med hjälp av en serie demonstrationer och väpnade uppror leder till politisk makt och proklameringen av en konstituerande församling. Efter oräkneliga nederlag och reaktionens fasor, började led ur arbetarklassen passionerat sorla om en sak: frigörelsen av den rent politiska kampen och dess metoder. Vid tiden för “de revolutionära” dagarna praktiserade arbetarna “direkt aktion”; Schmidt fabriken i Moskva var i deras händer, järnvägarna togs över överallt; i Uralbergen och Nya Ryssland ockuperades gruvor och fabriker av arbetarna. Bönderna i Georgien, västra Georgien, Östersjöprovinsen och många regeringar i centrala Ryssland, gjorde samma sak med markerna och skogarna.

Men det är inte nog att ta kontroll över kommunikationsmedel, gruvor, industrier, mark och skog och använda dem under revolutionens dagar. Inte bara, behöver vi ta över alla fabriker och industrier för att kunna göra vapen och försörja oss själva under strejken, vi måste expropriera dom helt och hållet och hålla kvar dom i folkets händer för att kunna initiera produktion baserad på nya principer, kommunistiska principer som kommer täcka hela landet i ett nätverk av jordbruks och industriella associationer. De ryska arbetarna kunde inte göra det här då de inte var förberedda. Det är sant att det gjordes försök att göra det här; det är sant att arbetarna i Belostok, ledda av anarkister, attackerade lagerhus vid fler än ett tillfälle för att kunna ta bröd, kött och grönsaker i besittning och dela ut dem till strejkarna och de arbetslösa; det är sant att det fanns försök till kommunistiskt produktion, såsom fallet med de anarkistiska bönderna i Georgien. Men det här är sällsynta exempel.

Var än rörelsen var medvetet organiserad, antog den en exklusivt politisk natur. De ekonomiska socialistiska slagorden togs över av de folkliga massorna själva, fullständigt instinktivt. Vi kan med säkerhet säga att drömma om en rent politisk coup d’état, karaktäriserad av utvecklingen av tung industri, inte är en dåraktig illusion, en utopi. Det är livet själv som bär den “sociala frågan” framåt. De senaste två åren ur Rysslands historia har försett oss med tillräckligt bevis för det här. De har lärt oss se saker som vi fram tills nu inte lagt märke till. Nya strömningar formas inom arbetarklassen vars förhållande till tysk social anarkism och syndikalismen av de latinska länderna är obestridbar.

Intresset för den “partiobundna” fackföreningsrörelsen ökar (6); där finns det första tecknet på lusten att organisera en rysk arbetarkongress; tendensen att befria oss själva en gång för alla från de intellektuella revolutionärernas “diktatur” växer sig starkare. Till och med i de politiska partiernas egna led blåser det en ny vind: de Revolutionära Socialistpartiet har sina “Maximalister”, Social Demokratin har sina “anti-parlamentariska socialister”. Alla dessa nya fraktioner lägger mer tonvikt på ekonomisk terror, på det bittra klasskriget mot både kapital och regering, medan de inte accepterar parlamentariska handlingar.

Alla dessa nya fraktioner från de gamla partierna har rest den “Sociala republikens” fana. Med andra ord, tiden är inne att bland de fördärvade bönderna och arbetarna sprida idéerna om en revolt för den fullständiga friheten från makt, från all politisk och ekonomiskt förtryck, och inte den typ av revolt vars enda mål är att erövra makten över myndigheterna. De politiska socialisterna har definierat den oorganiserade folkliga rörelsen, deras revolt för “bröd och frihet” som “anarki”. Amen! Låt den senaste våg av den Ryska Revolutionen som kommer närmare med förestående dödlig utgång riktad mot kapitalets och staten bastioner, i arbetarklassens välmående och frihetens namn. Våra föregångare, Bakunisterna, var en gång inspirerade av de exempel som det europeiska proletariatets kamp gav; hade de inte Pariskommunen framför sig, dränkt i blod och solidaritet av arbetarna i den stora “Internationalen”? Ännu mer så nu! Vad de dagarnas anarkistiska “rebellerna” inte upplevde har blivit reserverat för vår generation.

Idén om en Social Revolution som inspirerade en handfull revolutionära drömmare tar istället form i vår tid i ett hav av arbetare. Tiden för klasskampen i förstörelsen av den förbannade kapitalismens namn kommer närmare. Låt oss därför arbeta i den här riktningen i hopp om att den Ryska revolutionen kan ha ett starkt eko i hjärtat hos de Europeiska proletärerna, vilka vill sträcka ut sina händer till de ryska arbetarna under anarkismens svarta fana och som själva kommer att revoltera, med den fullständiga befrielsen av alla människor, av hela mänskligheten, förtryckta av Staten och kapitalismen dubbla ok som mål.

De olika strömningarna inom den ryska anarkismen

Efter en lång intervall, dök anarkismen upp igen i Ryssland i form av en revolutionär arbetarrörelse. Det finns många orsaker bakom utvecklingen av den anarkistiska idén. Å ena sidan, påverkad av livet själv, uppstod olika strömningar vilka gradvis bildade rena anarkistiska principer även om de innehöll en blandning av Jakobinska och Blanquistiska idéer. O andra sidan, föddes anarkistiska idéer spontant bland de arbetande massorna, utanför all propaganda och alla influenser från de socialistiska partierna.

Låt oss nämna lite fakta som exempel: i Baku, hjärtat av oljeborrning, uppstod en grupp av “anti-parlamentariska” socialistiska arbetare, som stödde ekonomisk terror och praktiserade det under generalstrejken. Bland annat, är den här gruppen är krediterad med sabotageaktioner och att sätta eld på oljekällor i Chorny Gorod och Biby-Eybat (något som de revolutionära politikerna deklarerade vara ovärdigt civiliserade människor). De här aktionerna orsakade förluster i miljoner av rubler för oljebaronerna, sådana som Nobel, Mantashev, Rothschild och kompani.

Liknande grupper skapades också i andra kommuner, till exempel bland gruvarbetarna i Donets Basin. Då organiserades semi-anarkistiska grupper i Makahevtsy, först i söder och sedan i väst, som senare fortsatte sin propaganda i Petrograd och Warsawa under namnet “Arbetarnas Konspiration” (7).

De här grupperna följde rent anarkistiska taktiker, drev en livlig propaganda för Generalstrejken, ekonomisk terror och massexpropriering av bourgeoisien; de kritiserade lidelsefullt statssocialismen och parlamentariska handlingar och uppmanade proletariatet till revolutionär klasskamp mot både politisk och ekonomiskt förtryck.

“Arbetarnas Konspiration” la så grunden för anarkistisk socialism. När det kommer till idealet, det slutgiltiga målet för kampen, förkastade dem det fullständigt (8), och uppmanade endast till förstörelse. Trots blandningen av Blanquism, fackföreningar och Anarkism i den här doktrinen, var det för Ryssland vid den tiden ett “nytt ord” som spelade en rätt stor roll i organiseringen av de första anarkistiska grupperna. Många arbetare såg i den ett medel för att fly den kvävande atmosfären hos de politiska socialistiska partierna.

Den våldsamma kritiken av staten och kapitalism var populär hos de revolutionära arbetarna, också kritiken av de intellektuella; sannerligen, de var en bra påminnelse om klasskampens principer vilka genom ekonomisk terror och generalstrejken, ledde till en rent proletär revolution. Semi-anarkistiska grupper som genomförde livlig propaganda grundades överallt. Arbetarna utövade rent anarkistiska principer i praktiken; de enda de saknade var ett mål runt vilket de kunde samlas och för vilket de kunde kämpa för: Anarkistisk socialism.

Hittills har vi bara pratat om idéer. Låt oss nu gå över till det verkliga livet. I Uralbergen, bland skogarna och bergen i järn och koppargruvorna lång bort i fjärran, uppstod en underlig sekt bland folket; “Jehovas anhängare”(9). Oberoende från all propaganda, uppfann gruvarbetarna en anarkistisk doktrin. Inspirerade av sin idé, utförde de en serie direkta aktioner mot gruvingenjörerna, bourgeoisien och polisen, med hjälp av ett farligt vapen – dynamit – vilka de besatt mängder av som gruvarbetare. “Jehovas Anhängare” ansåg att endast när alla “djävulens tjänare” hade kuvats kunde det existera kungadömet av rättvisa på jorden, Anarki. Trots alla oklarheter i sin doktrin, är den värdefull då den för fram frågan om våldsam kamp mot cheferna och regeringen.

En annan sekt att komma ur folkets barm med ett visst anarkistiskt avtryck var “doukhubors”. Det var den folkliga motpolen mot den krigförande sekten “Jehovas anhängare”. Den var faktiskt fullständigt pacifistisk och förkastade allt våld och all klasskamp. “Alla män är bröder” var dess motto. “De måste leva enligt den gudomliga lagen, vägra betala skatt eller göra militärtjänst och bilda jordbrukskommuner”.

“Doukhubor”-bönderna brände eller förstörde deras vapen, vägrade göra militärtjänst och delta i religiösa ceremonier. Det drog tills sig regeringens vrede och de var skoningslöst förföljda. Deras två ledare dömdes till tvångsarbete och deras anhängare till exil i Transkaukasien, där de tvingades leva i bistert väder. De led ständig misshandel och tortyr. Det här fick majoriteten att emigrera, först till Cypern och sedan till engelsktalande Kanada, där de har grundat en enorm jordbruks koloni.

Medan de här två strömmingarna spred sig i Ryssland, blev de ryska kolonierna i Schweiz, England och Frankrike influerade av verkligt anarkistiska idéer. Anarkistiska talare talade vid stora möten och samlingar. Små grupper av migranter som blivit anarkister arbetade med ryskspråkiga anarkistiska publikationer. Verken av Kropotkin, Jean Grave, Cherkezov, Elisée Reclus, Bakunin och andra blev således översatta.

Talrika originella pamfletter blev också publicerade, däribland två av Iilashvili (pseudonym för Orgeiani-Gogrliia): Pamaty tsikagskikh muchenikov [Genève, 1905] och O revolyutsiy i revolyutsionnom pravitel’stve [London, 1905]. Under 1903 kom den första  ryska anarkisttidningen (10) “Khleb i Volya” ut med bidrag från Kropotkin, Cherkezov, Illiashvili, etc.

Anarkistisk propaganda var koncentrerad framförallt i Genève och London; I London, bland det stora judiska proletariatet i Whitechapel-området, hem för den anarkistiska dagstidningen “Der Arbayter Fraynd” (redigerad på jiddish av Rudolf Rocker, vilken hade ett avsevärt inflytande. Under de här åren startade andra ryska anarkistiska dagstidningar, såsom “Chyornoe Znamya”, “Novyi Mir” och, i Paris, “Listok gruppy Beznachalits”.

Således formades de första embryon av framtida ryska anarkistgrupperna utomlands mellan 1900 och 1903. Det här är perioden som flera propagandister och kamrater flyttade till Ryssland och tog med sig de första paketen med anarkistisk litteratur. De första verkligt anarkistiska grupperna grundades tidigt 1904, i Odessa och Belostok först och senare i guvermentet i Chernigov. Vid 1905 hade anarkistiskt propaganda spridits till Polen (Warszawa), Kaukasien (Kutaisi), Nya Ryssland och Ukraina (Kiev, Zhitomir, Ekaterinoslav), till många städer i Central Ryssland (Petrograd och Moskva) och Uralbergen (Ekaterinburg).

Rörelsen spreds gradvis till många regioner och under bara en kort tid hade anarkisterna grupper i olika delar av imperiet med ett beaktansvärt antal medlemmar. Till en början pågick propaganda endast bland det industriella proletariatet, men nu når propaganda också bondemassan, soldater, värnpliktiga sjömän, studenter och även trasproletariatet i hamnarna. Vi har redan konstaterat anarkismen var sen med att penetrera Ryssland. Hela landet var redan mitt i en revolution; tidvattnet fortsätter att höjas. Kravaller, demonstrationer och strejker bröt ut överallt.

Fångade i händelsernas virvelvind, kunde de anarkistiska pionjärerna göra lite propaganda då de kasta sig själva in i handling först och främst. Det var bara när “perioden av frihet” kom, när enorma samlingar ägde rum över hela landet vid vilka alla klasser var representerade, som anarkisterna hade en möjlighet att tilltala en stor publik, där de ådrog sig stöd från några och hat från andra. Eftersom mängden anarkistiskt litteratur som kom från utlandet var otillräcklig, tog anarkisterna fördel av avskaffandet av förebyggande censur för att kunna återpublicera och lansera böcker och pamfletter av Kropotkin, Jean Grave, Sébastien Faure, Elisée Reclus, Nieuwenhuis, Malatesta och andra teoretiker på den ryska marknaden. Ett stort antal manifest blev också publicerade. Sedan fanns det också en serie av böcker om revolutionär syndikalism, generalstrejken och parlamentarism av Pierrot, Pouget, Nacht, Friedeberg, Pelloutier, Novomirskiy, etc.

En rik “laglig” anarkistiskt litteratur skapades således, och möjliggjorde för alla att få reda på våra idéer. Dessförinnan var anarkism otillgänglig för allmänheten i stort. Det var bara känt genom de “vetenskapliga socialisternas” verk, som Engels, Ferri, Bebel och Plekhanov. För att kunna förse intresserade med anarkistiska pamfletter, har kamrater upprättat ett viss antal hemliga tryckerier. Polisen har upptäckt ganska många av dessa, vilka sedan ersätts av andra. Mellan 1905 och 1906, opererade således följande anarkistiska tryckerier: “Anarkhia” i Belostok, “Anarkhitsy Obshchinnikiy” tryckeriet i Petrograd, “Neprimirimyi” i Odessa, “Nabat” i Chernigovs guverment, “Bezvlastie” i Minsk och andra i Yalta, Ekaterionslav, etc. Flygblad från tryckeriet av de “Federerade Anarko-Kommunistiska Grupper” (11) har också spridits brett. Tack vare att polisen ständigt stänger ner tryckerierna och den stora efterfrågan på anarkistiskt material har “direkt aktion” ofta använts för att trycka det.

Så här går det till: Ett dussin eller så kamrater beväpnade med revolvrar och bomber gör en plan och väljer någon av de borgerliga tryckerierna. De tar över den, håller chefen fånge, placerar “vakter” vid entrén och bredvid telefonen. Det handlar om ett par sekunder. Hotade av anarkisterna, beordrar så chefen sina arbetare att trycka upp de anarkistiska pamfletterna från manuskriptet de får och efter ett par timmar lämnar anarkisterna dem med tusen flygblad, efter att ha betalt arbetarna för deras arbete. Cheferna rapporterar det sällan till polisen i rädsla för hämnd från anarkisterna. Många grupper har använt sig av den här metoden, grupperna i Odessa, Ekaterinoslav och Tiraspol (i Kherson guverment), till exempel.

Det är naturligt att de ryska politiska partierna har intagit en fientlig attityd mot den unga anarkistiska kommuniströrelsen. De har använt alla medel för att stoppa de arbetande massorna att få kontakt med anarkisterna, ständigt upprepande de mest osannolika lögnerna. Dessa är bekanta för våra Europeiska kamrater, så det behöver inte gås in i detalj. Och, likt Europa, är de tillskrivna till Social Demokratiska källor.

Några särskilt nitiska socialistiska partier, likt de polska socialisterna och Armeniska Dashnaktsutyun (12), har gått längre och skjutit anarkistiska fångar för “plundring” under strejker och kravaller. Så är fallet med de “revolutionära domstolarna” i Warszawa och i Baku, där Dashnaktsutyun dödade kamrat Sarkis Keleshyan (en välkänd anarkistisk talare och författare av boken “För kamp. För Anarki” (13), samma öde väntade kamrat Vitmanskiy, som var nyligen anklagad för “expropriering” och “avrättad” av borgliga revolutionärer i Tsentochov. Lyckligtvis, har ryska socialistpartier inte antagit den här krigstaktiken. De nöjer sig med att kämpa mot anarkisterna med lögner vad det gäller idéer.

Följaktligen, sedan deras tidigaste steg i Ryssland, har anarkisterna funnit sig själva fångade mellan två linjer av eld: autokratin till höger och de politiska partierna till vänster. Vi var tvungna att kämpa på båda fronterna. Den Tsariska regeringen har inte sett anarkisterna med blida ögon och använt varje medel för att undertrycka dem. Även den enklaste misstanken om att vara del av anarkiströrelsen har framkallat arrestering, fängelse, deportation till Sibirien och till och med tortyr, lika grym som den Turkarna straffade de Makedoniska terroristerna eller av den Spanska Inkvisitionen i det ökända Montjuich-fängelset.

Alla medel är bra mot anarkister, och efter tortyren kom avrättningarna av exekutionsplutoner, såsom har hänt i Warsaw, Riga, Odessa och annorstädes.

Anarkisterna fann sig själva i en trängande situation, alltid nära döden, att dö utan att någonsin haft chansen att lämna några spår av deras existens, utan att kunna sprida deras idéer till de arbetande massorna, utan att vinna deras stöd. Denna tanke fanns ständigt i våra kamraters sinnen, och gjorde deras aktiviteter febrila och kompromisslösa: de ville att proletariatet skulle höra dem till varje pris. Det var ett enormt arbete att få gjort.

Anarkisterna behövde stora mängder pengar för att starta upp tryckmaskiner och studiecirklar, för att importera böcker och tidningar tryckta utomlands in i Ryssland, att förse hjälp åt gömda kamrater (sökta av polisen eller rymlingar), och slutligen för att beväpna sig själva och den breda massan för den kommande revolutionen. Men vart kunde de införskaffa det? Vilka kunde de räkna med? Arbetarna? Men de var ganska obekanta till en början med anarkistiska idéer; och arbetslösheten betydde så klart att de inte var i en position att förse materiell hjälp till vår rörelse.

När det gäller de borgerliga intellektuella, vore det dåraktigt av anarkisterna att räkna med dem. Det fanns inget annat förutom att vänta på dagen när deras grupper hade tillräckligt med medel för sig själva för att kunna genomföra sin propaganda med ord och handling. Men anarkisterna kunde inte stå omkring och inte göra något. Utan tryckpressar, tvingade dem de borgerliga tryckerierna att trycka deras flygblad, utan att ha dynamit eller någonstans att göra det, stal dem det från gruvorna i Donets och Uralbergen. Men även det räckte inte till och grupperna tillämpade att ta pengar från skattemyndigheterna och bourgeoisie för att stödja deras organisationer.

Således började tiden för “exproprieringar” (beväpnade attacker mot representanter av bourgeoisien och staten). Många är kamraterna som har blivit martyrer under eller till följd av dessa konfiskeringar: det har funnits de som föll medan de motstod polisen, under misslyckade “expropriationer”, andra har dömts till döden och avrättats av krigsrätten eller krigstribunalen.

Inte alla “exproprieringar” (en term nu accepterad i Ryssland, inte bara av de revolutionära partiernas tidningarna, utan också den borgerliga pressen) som har ägt rum i Ryssland har varit anarkisternas verk.

Också de politiska partierna har sina expropitörer: Polska socialistpartiet till exempel, och ibland till och med Social Demokraterna, såsom var fallet i Moskva, Ufa och Kvirila in Georgien; de har också genomförts av “kapare”, så att säga, vilka ofta missbrukade anarkisternas namn.

Så för att inte bli anklagade för att ha genomfört särskilt motbjudande “exproprieringar” i vilka det inte fanns några anarkister inblandade, brukade kamrater dela ut ett “uttalande” och informera allmänheten att anarkister endast genomförde exproprieringar mot överklassens bourgeoisie och staten, och på villkoret att de konfiskerade pengarna behövdes till gagn för Revolutionen och de dessutom genomfördes beväpnat på ett sätt där kamrater krävde från kassörer eller kapitalister vad de hade på sig: att anarkisterna inte ansåg att dessa expropriationer var en taktik som kunde leda till förstörelsen av det kapitalistiska samhället, utan helt enkelt den enda effektiva och ärliga medlet att förskaffa sig pengarna som behövdes för propaganda och aktioner (14); för att kunna undvika att anarkisternas namn användes falskt, brukade grupper utfärda ett uttalande efter varje “expropriering” utförd av dem i vilken de tog på sig ansvaret för det. Den här metoden användes till exempel av Ekaterinoslavs anarkistgrupp vilka, under två massmöten där tusentals arbetare trängdes vid en metallarbetarfabrik och en järnvägsgård, fick igenom en motion som fördömde de som oärligt använde Anarkins namn. Motionen gick igenom enhälligt.

Innan vi talar om anarkisternas aktiviteter i Ryssland, borde vi först säga ett par ord om de olika strömningar vilka anarkisterna är uppdelade i.

Vi nämnde tidigare gruppen i Genève som publicerade “Khleb i Volya”. Det här organets stil är liknande de franska tidningarna “Le Révolte” och “Les Temps Nouveaux”. De aktuella programmet och principerna skapade av “Khleb i Volya” (Khlebvol’tsy) är dem hos den internationella anarkismen.

Inom den ryska anarkiströrelsen, utgör dem den syndikalistiska strömningen. Det är den som har den rikaste litteraturen i Ryssland och utomlands; i Schweiz, talrika pamfletter, 24 nummer av “Khleb i Volya” och just nu, två dagstidningar – “Listkiy Khleb i Volya” och “Burevestnik”. I Ryssland, förutom verken och pamfletter av europeiska anarkistiska teoretiker, borde vi nämna de anarkistiska dagstidningarna publicerade i Tbilisi (på georgiska), “Nabat” (14 nummer), “Golos” (8 nummer), [“Nyhetsbladet” och “Tidningen” (15)] och “Rabotnik” (60 nummer).

Representanterna för den här strömningen har mest varit aktiva i norra Ryssland, i Uralbergen, i Chernigovs guverment, Kaukasien och till och med delar av Nya Ryssland och några litauiska städer.

På grund av sin attityd mot syndikalism, kan Novyi Mir gruppen anses vara nära den här strömningen. I des Progamma yuzhnorossiiskiy gruppy Anarkhistov-Sindikalistov, gick Novyi Mir starkt ut emot “motivlös terror” (m.a.o mot bombningar av caféer, teatrar, restauranger och andra offentliga platser) och rekommenderade kamraterna att organisera sig hemliga anarkistiska syndikat. De här hemliga syndikaten skulle gå med i de “partiobundna” fackförbunden, vilkas existens är kända, för att kunna genomföra propaganda av anarkistiska idéer och kämpa emot tendensen hos de politiska att underordna arbetarrörelsen för den parlamentariska kampens skull, det vill säga för att kunna kämpa emot inflytandet av staten och socialister inom fackförbunden.

Novyi Mir-gruppen är aktiv framförallt i södra Ryssland (Odessa och även Kiev och Krivoi Rog): de är baserade på Marxistisk filosofi. De har publicerat dagstidningen “Novyi Mir” utomlands och, nyligen “Vol’nyi Rabochiy” i Odessa. De  har också publicerat två Novomirskiy-pamfletter, Manifest Anarkhistov-Kommunistov [okänt vart den publicerades, 1905] och Iz programmy sindikal’nogo anarkhizm [Odessa, 1907].

I Ryssland där finns det också anti-syndikalistiska anarkistiska kommunister, några är rent anti-syndikalistiska som motsätter sig någon som helst kamp av de arbetande massorna för deras omedelbara behov, medan andra, som är i minoritet, endast förkastar laglig, “partiobunden” syndikalism och anser att kampen för omedelbara ekonomiska behov är en “obekväm nödvändighet”. Den förra representeras av Beznachalie-gruppen (Beznachal’tsy), de senare av Chyrnoe Znamya (Chyrnoznameney).

Låt oss undersöka deras ståndpunkter, vi börjar med Beznachalie-anarkisterna. De har motsatt sig varenda fackföreningsrörelse, i de arbetslösa eller “trasproletariatets” namn. De anser att med hjälp av de senare kan de organisera “rebellband” vilka skulle föra ett partisan gerillakrig genom terror och skulle förstöra staten och kapitalet samtidigt. Enligt deras uppfattning, skulle det inte vara någon kamp för en sänkning av arbetstimmar eller lönehöjningar. Faktum är, de anser att den arbetande massan redan är tillräckligt nerkörda av deras “direkta behov” utan den.

Uppdraget för anarkisterna är att framkalla inom massorna en revolutionär storm som kan leda till förstörelsen av den kapitalistiska ordningen och staten. Proletariatet måste inte förvänta sig någonting från bourgeoisien förutom en sak – att den försvinner, då “bourgeoisiens död är arbetarnas liv”. Beznachalie-anarkisterna hade ett par pamfletter tryckta utomlands och fördes till Ryssland, såsom Bidbei’s anti-Social Demokratiska Za vsyu zemlyu, za vsyu volyu [okänd plats för publicering, 1905?] och Rostotsev’s Nasha taktika [Genève, 1907], och fyra nummer av tidningen “Listok gruppy Beznachalie”.

Nyligen, har en dagstidning som representerar den här strömningen – “Glos Rewolucijny” – publicerats på polska och yiddish. Beznachalie-anarkisterna har inte setts aktiva i Ryssland. De har varit del av särskilda grupper i Kiev, Petrograd, Warszawa och även Tambov och Minsk. Det räcker att minnas Nechaev’s tidning “Narodnaya rasprava” för att inse att, förutom ett par nya idéer, har Beznachalie endast sökt att återgå till anarkismen av Nechaev i vilken rent Bakunistiska idéer var märkligt blandade med spår av Blanquism. Den totala frånvaron av framgång som Nechaev hade vid den tiden upprepar sig själv idag. Sannerligen, vi känner inte till någon grupp av den typen i Ryssland i dagsläget.

De andra anti-syndikalistiska anarkisterna grupperades inledningsvis runt dagstidningen “Chyrnoe Znamya” och senare “Buntar”.

Utan någon skriven propaganda, genomförde de en hel del terroristaktioner mot bourgeoisien, med rätta betecknad “motivlös terror”. Västra Europa har också bevittnat liknande anarkistiska attacker, så som dom av Emile Henry vid Café Terminus, bomberna vid Balcour och Licéo teatrarna och aktionerna av Luccheri och Léautier.

Anarkisterna från “Chyornoe Znamia” bombade Libman Cafét i Odessa, Bristol Hotellets restaurang i Warszawa och Schwartz restaurang i Riga. “Motivlös terror” mot ett borgerligt mål är inte motiverad av någon särskild handling av den personen, utan helt enkelt på grund av det faktum att han tillhör parasit och utsugarklassen. Det är taktiken som “Chyornoe Znamia” anarkisterna rekommenderar framförallt för arbetarklassen. De tänker därigenom göra kampen av alla förtryckta mot alla förtryckare och försvarare av auktoritet mer akut.

En svår våg av arbetslöshet för vilken de privilegierade klasserna är ansvariga för har resulterat i en viss sympati i ögonen för dessa “motivlösa” terroristhandlingar stödda av “Chyornoe Znamia”.

En annan egenhet hos den här strömningen är dess fientlighet mot att anarkister går med i de partiobundna arbetarorganisationerna som driver en exklusivt laglig kamp för minimala förbättringar (t ex, 8-timmars arbetsdag, en vilodag i veckan, etc). Tillsammans med idén om att kommunistiska anarkister måste driva en uteslutande klasskamp och inte ge någon som helst hänsyn åt statliga förändringar (även om en Demokratisk Republik skulle etableras skulle de fortfarande endast erkänna olagliga direkta aktioner).

De fördömer Västeuropas anarkism och anklagar den (framförallt i Frankrike och Tyskland) för opportunism, vara tystlåten och en vag humanism; de ser till Bakunin och Most och anser att, för tillfället, har europeiska anarkister övergett revolutionära anarkistiska taktiker och fallit ner i laglighet, förlorat sig själv i småaktiga aktiviteter såsom antiklerikalism, syndikalism, neo-Malthusianism, etc.

“Chyornoe Znamya” anarkisterna har alltid arbetat med andra anarkistfraktioner och har endast nyligen format separata grupper. Anledningarna för den här seperationen var skiljaktigheterna i åsikten om deltagande i den partiobundna fackföreningsrörelsen. Istället rekommenderade de exklusivt anarkistiska yrkesassociationer, hemliga av nödvändighet, och fördömde utan förbehåll alla andra former av arbetarrörelsen, revolutionär syndikalism och fackföreningar likaså.

Under 1906, fanns det det två typer av militanter i deras led: “motivlösa” terrorister och “kommunarder” (Kommunary). De förra tar sin kamp till bourgeoisien genom medel som attacker: den senare söker att komplettera den kampen med partiella uppror tillsammans med proklameringen av Anarkistiska kommuner i städer och landsbygden.

Det här är mer eller mindre riktlinjen för Kommunary: det betyder föga om de här kommunerna uppstår endast i en enskild region eller slutar med att försvinna helt och hållet. Likt meteoriter skinandes i mörkret, har dessa försök inte misslyckats förgäves. Det kommer förmå arbetaren att resa sig och fortsätta för den slutgiltiga triumfen för det proletära idealet.

Den här strömningen har framförallt setts till i Nya Ryssland och i västra Ryssland, blandad med andra strömningar. Grupper bestående exklusivt av “Chyornoe Znamya” militanter har existerat i Odessa, Warzawa och Belostok.

För att avsluta det här kapitlet, återstår det litet mer att säga om strömningen som kallar sig själv Anarko-Individualister. Den har inte setts till alls i den revolutionära kampen. Den har representerats av små grupper av lärda personer och individer som har publicerat översättningar av verk av Stirner, Tucker och Mackay och några originella pamfletter så som [Den anarkistiskta individualisten av Vikont (16)], Novoe napravlenie v anarkhizme: assotsiatsionnyi anarkhizm av L. Chyornyi [Moskva, 1907] och Obshchestvemye ideally sevremennogo obshchestva av A.A Borovoo [Moskva, 1905].

Det finns anhängare av individualistisk anarkism i Moskva, Kiev och Petrograd. I Petrograd finns det även en liten grupp av mystiker-anarkister som publicerar ett magasin.

Slutligen, Tolstoys lärjungar formar en annan strömning inom rysk anarkism och beskriver sig ofta som Kristna anarkister. De har en väldigt rik litteratur och publicerade för en stund en tidskrift “Svobodnoe Slovo” i London under ledarskapet av Cherkov. Tolstojanernas handlingar är begränsade till deras inblandning med de rationalistiska grupperna så som Doukhobors. Några av dem har bildat små jordbrukskommuner och vägrat att göra värnplikt.

När det gäller den numerära styrkan av anarkism i Ryssland, är den särskilt stark i Södra Ryssland, Kaukasien, Polen och Litauen, där under de senaste åren en extremt livlig och resolut kamp har bedrivits.

 

FOTNOTER KÄLLOR

  1. För översikt över medlemmarna i Chaikovskiy klubben, i vilken Kropotkin gick med i 1872, se P.A, Kropotkin, En anarkists minnen, (dubbelkolla sida etc).

2. “Land och Frihet.” Ett hemligt revolutionärt sällskap som grundades 1876, efter den hårda repressionen 1873-1874 mot den populistiska rörelsen. Den tog namnet efter 1862 års Zemlya i Volya och hade terrorism som dess centrala aktivitet.

3. Yuzhno Rossiiskiy Soyuz Rabochikh, en syndikalistisk organisation grundad i Odessa 1874.

4. “Svart underdivision”. En grupp av Bakunistisk ursprung vilka splittrades från Zemyla i Volya 1878, var emot terrorism och önskade först och främst att vara en massorganisation. Plekhanov och Aksel’rod var medlemmar.

5. Översättarens anmärkning: Den 1 mars 1881 lyckades Narodnaya Volya (Folkets Vilja) med sitt terroristattentat mot Tsar Alexander ll. De var fyra stycken som planerade attentatet; Andrei Zhelyabov, Sophia Perovskaya, Nikolai Rysakov och Ignacy Hryniewiecki. Även om Andrei var hjärnan bakom attentatet var det de Nikolai och Ignacy som genomförde attentatet, koordinerade med hjälp av Sophia. Tsaren var på väg från Vinterpalatset i St:Petersburg till Mikhailovsky Manège i en stängd vagn, något som han brukade göra varje söndag. Gruppen hade spanat på Tsaren i ett par månader innan och kände till Tsarens vanor och vilka vägar han brukade ta. Med hjälp av ”hemliga” signaler så som att snyta sig i sin näsduk koordinerade Sophia Perovskaya både Nikolai och Ignacy att ta sig ner mot en kaj och förbereda sig på sitt attentat. När ekepaget kom tillräckligt nära kastade Nikolai, på Sophias signal, sin bomb under tsarens hästvagn. Vagnen var skottsäker och klarade sig ganska bra men två andra i sällskapet runt om vagnen dog av skadorna senare den dagen. Nikolai greps nästan direkt och när Tsaren ville ta sig ur sin vagn för att se skadaorna och också vem attentatsmannen var lyckades Ignacy tränga sig fram och kasta sin bomb framför fötterna på Tsaren som flög iväg av tryckvågen och skadades så allvarligt att han dog senare av skadorna. Igancy skadades själv av bomben och dog senare i arresten efter att ha vägrat samarbeta polisen. Nikolai valde däremot att att samarbeta med polisen och angav flera kamrater vilket ledde till att alla inblandade i attentaten greps och senare avrättades. De lyckades med sitt attentat men misslyckades med sitt mål att provocera fram en revolution.

6. Anmärkning av Rogdaev: Yrkessammanslutningar har för tillfället en anmärkningsvärd styrka i Ryssland. De har nästan dubbelt så många medlemmar som det Socialdemokratiska Partiet. Det är betydande, att vid en tid där apati och inaktivitet är utbrett i Socialdemokratins led och andra politiska organisationer, går de (partiobundna) yrkessammanslutningarna igenom en period av intensiv vitalitet, propaganda och organisationsarbete pågår överallt och strejker i överflöd. Och allt det här vid en tid när den tsariska regeringen – inte tillfredsställd med blodet från 32,706 män dödade med gevärseld (den minsta siffran citerad av tidningen “Perelom”), eller att ha fängslat tusentals, eller ha försatt tusentals mer i exil i Sibirien – hotar med att dra folk inför krigstribunalen för att inte ha betalat skatt eller vägrat göra militärtjänst, och på grund av trycket som arbetarnas branschorganisationer kan utöva mot cheferna under strejker.

7. Rabochiy Zagorov.

8. Anmärkning av Rogdaev. ”Arbetarnas konspiration” bildades under inflytande av Mahajski, en polsk fd socialist och författare av ett stort verk (i tre volymer), Umstvennyi rabotsiy. I det här verket utvecklar han sin doktrin vilken är karaktäriserad av fientlighet mot klassen av revolutionära intellektuella. Enligt Machajski, det är dem som med all sin kraft försöker involvera arbetarklassen med idéer om demokrati, socialism och anarkism, medan proletariatet har endast ett mål: kampen för lika inkomst och jämlik utbildning. Det här är varför en behöver kämpa mot varje idé som förvandlar sig själv till en religion som avleder de arbetande massorna från den direkta kampen för konkreta krav. När det gäller framtiden, kommer arbetarna organisera sig själv såsom de anser vara passande. Nu måste vi arbeta mot den fullständiga förstörelsen av Staten och organisera Revolutionen, ”konspirationen”, hemligt, genom en serier av uppror och revolter, terroristhandlingar och rent ekonomiska strejker.

9. Anmärkning av Rogdaev. Sekten ”Jehovas Anhängare” bildades i Uralbergen runt 1900-01: dess doktrin är semi-mystisk och består av följande: världen är indelad i två kategorier av människor – ”anhängarna av Jehova”, av gudomligt ursprung, och ”anhängarna av Satan”. Medan ”anhängarna av Jehova” är alla fattiga, alla arbetare, Satans är alla rika, alla parasiter (präster, bourgeoisien, härskare). Samförstånd mellan de två är omöjligt: allt som är möjligt för ena sidan är att outtröttligt kämpa mot den andra. Regeringen utplånade snabbt den här farliga sekten och sände deras huvudsakliga representanter till tvångsarbete.

10. Anmärkning av Rogdaev. Vi säger den ”första” anarkisttidningen eftersom ingen semi-anarkist eller anarkisttidning hade dykt upp i Ryssland under de senaste tjugo åren. När det gäller de gamla tidningarna, så som ”Rabotnik”, ”Obschina”, ”Narodnaya rasprava” och ”Zemla i Volya”, publicerad av rebell-Bakunisterna under perioden 1870-1880, har dom sedan länge varit en bibliografisk raritet. Det samma kan sägas om äldre versioner av verk från Bakunin, Z. Ralli och andra.

11. Det är kanske en referens till Unionen av Ryska Anarko-Kommunister (Soyuz russkikh anarkhistov-kommunistov).

12. Armeniska Revolutionära Partiet

13. Vi har inte kunnat spåra den ursprungliga datan (titel, bokförläggare, etc) för den här pamfletten.

14. Anmärkning av Rogdaev. Det är sant att det finns i Ryssland, anarkister som har gjort taktiken av expropriering till en princip. En sådan strömning är representerad av Beznachalie grupperna (Beznachal’tsy) i Kiev och Petrograd. De har tagit den här idén till absurda nivåer, och råder till och med arbetare att ge upp sina jobb och leva exklusivt av ”individuella uttag”. Men propagandan från Beznachal’tsy har inte haft mycket framgång i Ryssland. Vi kan också omnämna Chyornyi Voron-gruppen i Odessa, som har genomfört en våghalsig serie av attacker och rån som har tillskrivits i allmänhetens ögon anarkistgrupperna, en oberättigad förvirring eftersom det inte hade någon relation till anarkistiska teorier. De var endast ”expropitörer beväpnade med bomber”, vilka, hursomhelst, måste krediteras med samma galna våghalsighet som södra Italiens brignanti. När det gäller de mindre ”exproprieringarna” som genomförs dagligen i Ryssland, mer ofta än är det verk av arbetslösa arbetare, drivna till dessa ytterligheter av den ekonomiska krisen och risken att svälta ihjäl.

15. Originaltitel kunde inte spåras

16. Originaltitel kunde inte spåras

Anarkismens Kvinnor: Marie Louise Berneri (1918-1946)

marielouiseberneri01Marie Louise (Maria Luisa) Berneri (1918-1946)

Var en italiensk anarkist som tillhörde de mer prominenta figurerna i den internationella anarkiströrelsen. Under sitt allt för korta liv publicerade Marie Louise ett par viktiga anarkistiska tidningar tillsammans med sina kamrater.

Marie Louise föddes 1918 i Arezzo, Italien och var den äldsta dottern till anarkisterna Giovanna och Camillo Berneri. Hennes far Camillo var populär och ibland kontroversiell i den Italienska anarkiströrelsen. 1926 tvingades hennes familj i exil på grund av att fadern var aktiv i motståndsrörelsen som kämpade mot fascisten Mussolini.

Familjen flydde till Frankrike och bosatte sig i Paris, så småningom skulle Maria Luisa ändra sitt namn till franska Marie Louise istället. I mitten av 30-talet började Marie Louise studera psykologi i Sorbonne. Marie Louise blev snart aktiv inom anarkiströrelsen och publicerade tillsammans med en kamrat Luis Mercier Vega, en kortlivad anarkistiskt tidning, Revision. När den anarkistiska revolutionen i Spanien bröt ut 1936-1939, besökte Marie Louise Barcelona vid två tillfällen. Camillo Berneri, hennes far, flyttade dit likt många andra anarkister runt om i världen för att kämpa mot fascisterna i Spanien och försvara revolutionen men också delta i uppbyggandet av den anarkistiska kommunismen.

I samband med vad som kallas Maj-dagarna 1937 sköts hennes pappa av Stalinisterna. Efter detta flyttade Marie Louise till London och var aktiv i publiceringen och produktionen av anarkisttidingarna Freedom och Spain and the World, som rapporterade och kommenterade utvecklingen i det revolutionära Spanien, projektet ändrade sedan namn till Revolt och ville fungera som en slags formell länk för anarkiströrelsen. Som om det inte var nog, Marie Louise var också del av gruppen som startade tidningen War Commentary i november 1939. Eftersom Marie Louise redan talade italienska, franska och spanska lärde hon sig engelska fort och blev ansvarig för att skriva om internationella affärer. Hon var även duktig på att sälja tidningar, organisera möten och var en bra talare. 

lilian_wolfe
Marie Louise Berneri säljer tidningen War Commentary tillsammans med kamraten Lilian Wolfe, 1945

Efter att Franco krossade revolutionen i Spanien 1939 flydde många spanska kamrater till London och Marie Louise var väldigt aktiv med att organisera hjälp för kamraterna. En av dem Manuel Solgado, skrev senare:

”Vi var moraliskt och fysiskt förstörda. Inom ett par dagar kom en kamrat för att ta oss till Freedom Press lokaler, och det var där jag såg Marie Louise, som mottog oss med ohämmad glädje. Från allra första början fanns hon där för oss och flyttade himmel och jord så att de av oss som fortfarande bodde på Frälsnings Arméns härbärge kunde lämna det stället.  Hela hennes intresse var centrerat på våra förklaringar i detalj om vår kamps upp och nergångar. Det var en episod som hon inte ställde några frågor om, och som alla vi, utan att ha kommit överens om bland oss själva, höll tyst om. Jag talar om incidenten i maj 1937, vilka var provocerade av kommunister och under vilken Moskvas lakejer lönnmördade hennes far, den käre kamraten Camillo Berneri. Vi visste hur smärtsamt det vore för henne att prata om den här perioden och vi undvek det alltid, och hon uppskattade vår tystnad.”

I april 1945 greps Marie Louise tillsammans med tre andra av War Commentary redaktörerna. De anklagades för att uppmana till illojalitet emot landet. Marie Louise släpptes på grund av bevisningen emot henne inte räckte till. De andra tre dömdes till fängelse och Marie fortsatte publiceringen av tidningen på egen hand fram till sin död 1949 då hon dog av en infektions sjukdom.

Marie Louise Berneri blev under sin tid inom anarkiströrelsen väldigt omtyckt och prominent, inte minst på grund av sin familjebakgrund. Hon har alltid blivit beskriven som väldigt ödmjukt gentemot detta och missbrukade inte sin popularitet. Efter sin död publicerades flera av hennes artiklar postumt av Freedom Press.

Fotnot:

Anarkismens kvinnor: Louise Olivereau (1884-1963)

(Följande text är baserad på en text av Battlescarred publicerad på libcom.org)


Olivereau2Louise Olivereau (1884-1963)

Var en amerikansk anarkist, fredsaktivist och poet.

Louise föddes 1884 i Wyoming, hennes föräldrar var immigranter, pappan kom från Frankrike och var präst och hennes mamma kom från Tyskland.

Louise utbildade sig till stenograf och arbetade som en kokerska på olika rekreationsorter.

Inom anarkiströrelsen utmärkte sig Louise som poet och skrev poesi för olika anarkistiska och radikala tidningar. Tillsammans med William Thurston Brown, startade Louise en Modern School, en anarkistiskt skola grundad på anarkisten Franscisco Ferrers pedagogik. Louise var också aktiv med att dela ut flygblad och sälja anarkistiskt litteratur. Efter att blivit inspirerad av Emma Goldman som var på en föreläsningsturné runt om i landet startade Louise upp Portland Birth Control League tillsammans med H.C Uthoff i mars 1915. Gruppen höll föreläsningar och sålde litteratur om födelsekontroll. Senare samma år flyttade Louise till Seattle och började arbeta som stenograf på IWWs kontor.

När USA gick med i Första världskriget den 6 april 1917 antog IWW liksom anarkiströrelsen i stort en ståndpunkt emot kriget som sådant och krig i allmänhet oavsett vilka som krigade (1). En månad senare, 15 juni gick en ny lag igenom, The Espionage Act, som gjorde det olagligt att öppet motsätta sig kriget, uppmana soldater att desertera, förhindra eller uppmana unga män att vägra göra militärtjänst. Förutom detta var det även förbjudet att använda sig av postverket för att göra det (2).

Det var en svårt tid för IWW som redan innan var under statlig repression för deras arbete med att organisera arbetare för att genom direkt aktion förbättra situationen för arbetarna.

I augusti 1917 spenderade Louise 40 dollar (hon tjänade 15 dollar i veckan) på att skriva cirkulär, stencilera dem och posta iväg dem i brev. I sina cirkulär uppmanade Louise unga män att vägra mönstra och bli medvetna krigsmotståndare. Den 15 september samma år gjorde FBI-agenter en räd mot Seattle IWW och konfiskerade den litteratur som fanns där.

Två dagar senare gick Louise över till FBI-agenternas kontor för att få tillbaka vad de stulit ifrån henne. På kontoret försökte agenterna få henne att erkänna att IWW låg bakom cirkulären, men Louise insisterade på att hon handlat på eget bevåg. De följde med henne hem och konfiskerade fler dokument och arresterade henne. Enligt egen utsago ska hon ha sagt åt agenterna att om hon lyckats övertyga fem män av två tusen att fundera över sambandet mellan individen, regeringen och krig så skulle hon känna att hon lyckats med sin aktion.

Men Louise kunde bara kopplas till ett enda brev och åtalades på tre punkter under Espionage lagen. Hon valde att försvara sig själv och menade på att en advokat skulle vara mer intresserad av att lågt straff än ”bevarandet av de ideal jag bryr mig mer om än min egen frihet”. Under sin rättegång erkände Louise sina handlingar, försvarade sin tolkning av anarkismen och beskrev den amerikanska regeringen som en maskin till för att skydda de rikas egendomar. Den 30 november 1917 dömdes Louise till 10 års fängelse. Domaren avslutade det hela med att säga att Louises intelligens var över genomsnittet och att han hoppades på att hon skulle ändra sina idéer och anpassa sig till den organiserade regeringen.

  Louise hann spendera 28 månader i fängelse i Cañon City, Colorado, innan hon fick paroll. Under det första året fick hon inte ta emot några som helst brev, tidningar eller magasin. På grund av sin öppet uttalade lojalitet gentemot anarkismen fick Louise inget stöd ifrån IWW (3). Louise fall nämndes knappt i deras press och ingen annan IWW medlem kom till rättegången för att visa stöd. Det var endast Anna Louise Strong som träffat och lärt känna Louise på IWW kontor som dök upp på rättegången för att visa stöd. För detta förlorade Anna sitt arbete på Seattles skolstyrelse och började istället arbeta som en radikal journalist.

Trots allt detta fortsatte Louise att läsa IWWs tidningar så fort hon fick lov att ta emot post igen på fängelset.

Efter att Louise blev frigiven i mars 1920 bodde hon ett tag hos en vän i Portland, Oregano. Där höll hon föreläsningar och tal på fackföreningsmöten och kvinnoklubbar, delade ut flygblad och arbetade som sekreterare. Under ett första maj firande höll Louise ett tal för finska arbetare. Hon planerade att skänka pengarna hon samlat ihop under hennes möten till stöd för den revolutionära rörelsen i Mexico under ledning av anarkisten Richardo Flores Magón.

Louise tog senare jobb som stenograf men blev äcklad över att hon som anarkist skulle syssla med bokföring. Louise sa istället åt sin chef att han borde höja sina anställdas löner och fick sparken.

Louise föll senare bort ifrån rörelsen, i hennes brev till sina kamrater skrev hon om sin besvikelse över att så många av hennes gamla vänner och kamrater inte ville veta av henne på grund av sin pacifistiska motstånd mot krigsföring (4). I resten av sitt liv arbetade Louise som affärsbiträden och med kontorsarbete. Hon slog till sist ro i San Francisco 1929, arbetade som stenograf. Hon dog där den 11 mars 1963.

Fotnot:

1. Rent teoretiskt och filosofiskt är anarkismen emot idén om nationalstaten som ses som en borglig idé och institution. Anarkismen är istället en internationalistisk rörelse. Anarkister menar på att arbetarklassen har mer gemensamt med andra inom arbetarklassen i andra länder än kapitalistklassen i ens egna land. Krig handlar i slutändan alltid om kapitalister som krigar för sin egen vinnings skull medan det är arbetarna som tvingas slåss mot arbetare från ett annat land – ”När dom rika krigar är det de fattiga som dör” lyder ett slagord. Därför vägrade anarkiströrelsen att välja sida eller värva sig som soldater. I USA uppmanade anarkister de unga männen att inte värva sig som soldater bl a. Trots detta fanns det en minoritet av anarkister som valde att stödja kriget bl a Peter Kropotkin som tog ställning för de allierade till exempel.

2. Fram tills att The Espionage Act gick igenom var även socialistiska partier,  fackföreningar samt radikala liberala föreningar öppet motståndare mot att USA gick med i kriget. Men efter att det blev olagligt var det främst anarkiströrelsen med undantag för modiga individer från socialisternas sida som öppet vågade motsätta sig kriget medan socialistpartierna och deras fackförbund vände anarkisterna ryggen till.

3. IWW var grundad på apolitiska, syndikalistiska principer. Även om många medlemmar var frihetliga och anarkister så skulle IWW endast syssla med fackligt arbete och lämna partipolitik. ideologier och religion utanför. Den tryckande stämningen i och med kriget låg redan tungt över IWW, att associera sig med anarkismen ansågs förvärra saken för dem. Dessutom pågick en maktkamp mellan kommunister och frihetliga inom organisationen.

4. I samband med Andra Världskriget 1940-1945, började fler och fler anarkister, framförallt den judiska anarkiströrelsen anse att det var omöjligt att inte ta ställning i kriget och många kämpade aktivt mot nazisterna med vapen i hand. Det skapade en motsättning mellan de anarkister som valde att ta ställning och ställa sig bakom de allierade (ibland också Sovjet trots kommunisternas förräderi av revolutionen och fängslande och mördande av anarkister i Sovjet) och de som av ideologiska skäl vägrade och antog en neutral pacifistisk ställning.

Anarkismens kvinnor: Mary (Maria) Isaak (1861-1931)

För att fira Internationella Kvinnodagen kommer här en av ett par texter om kvinnorna inom den anarkistiska rörelsen. Det är en del av ett större projekt jag arbetar på där jag hoppas kunna samla ihop så många anarkistiska kvinnor jag kan ifrån hela världen. Om det blir här på bloggen eller i tryckt form återstår att se. Om du känner att du vill bidra med namn eller kanske källmaterial får är ni välkomna att höra av er.


Mary (Maria) Isaak (1861-1931) (1)

Var en tysk-ukrainsk kvinna som emigrerade till USA och var aktiv i anarkiströrelsen där. Tillsammans med sin make Abe (Abraham) Isaak publicerade paret tidningen The Firebrand, senare Free Society. Familjen Isaak var under flera decennier den amerikanska anarkiströrelsens nav och största drivkrafter.

Mary (födelsenamn Maria Dyck) föddes den 5 april 1861 i Rosenhalt, en Mennonit-koloni nära Ekaterinoslav, Ukraina (2) där hennes far var en religös ledare i byn. 1879 gifte sig Mary med Abe Isaak (1856-1937) som kom från samma koloni. Efter att deras första son Pete föddes sex månader efter äktenskapet hotade Marys far att utesluta henne och familjen ifrån kolonin eftersom paret syndat och haft sex före äktenskapet. Fadern ändrade sig efter att Abe hotade honom med att de aldrig skulle komma tillbaka eller hälsa på om de blev uteslutna från kolonin.

Men Mary lämnade kolonin med sin familj kort där efter i alla fall. Abe hade fått arbete i en bokhandel och hade börjat läsa revolutionära böcker (säkert också Mary). Abe blev en nihilist och var under en period tvungen att fly undan Tsarens polis. Abe flydde till Rio De Janeiro och Mary flyttade tillbaka till kolonin med sina tre barn, Pete (1880), Abe Jr (1883) och Mary (1885). Abe ville att Mary och barnen skulle resa till honom i Rio De Janeiro. Men Marys far som gått med på betala resan, hade gjort så med kravet på att de skulle flytta till USA istället och den här gången gav han sig inte. 1889 förenades Mary och Abe istället i Oregon, Portland. Där gick de först med i The Socialist Party, men gick snabbt över till anarkism.

Marys första tid i USA var hård. Mary och Abe var tvungna att lämna bort sina barn för att kunna arbeta och överleva. Barnen hamnade hos en rysk bonde som bodde i skogen utanför Portland. Hos bonden räckte maten knappt till och barnen hade det svårt. 1895 hade Mary och Abe sparat ihop tillräckligt med pengar och lärt sig engelska tillräckligt bra för att starta tidningen The Firebrand (1895-1897) för att sprida anarkismens idéer.

För att finansiera tidningen tog Mary hem tvätt och tvättade åt andra. Senare köpte Mary och Abe en liten gammal gård utanför Portland där de publicerade tidningen. De hade en ko och odlade sin egen mat och var självförsörjande. De levde på väldigt lite och alla pengar de fick gick till tidningen The Firebrand. Tidningen redigerade de tillsammans med Henry Addis och A.J. Pope fram till 1897. Det året blev alla involverade i The Firebrand förutom Mary arresterade. Tidningen hade publicerat och postat ut en ”oanständig” dikt, Walt Whitmans ”A woman waits for me”.

Efter Abe släppts ifrån fängelse mot borgen samma år flyttade Mary med familjen till San Fransisco där de återupptog tidningen under ett nytt namn, Free Society, eftersom The Firebrand blivit bannlyst. De bodde i San Fransisco i tre år innan de flyttade vidare till Chicago. I Chicago arbetade Mary under en period som sekreterare åt en socialistisk advokat, Clarence Darrwen. Marys hem blev snart ett nav för anarkiströrelsen både lokalt, nationellt och internationellt. De kända anarkisterna Emma Goldman och Voltairine De Cleyre bodde periodvis hos paret när de var ute på sina talar-turnéer. Mary blev nära vän med båda två och reste 1900 tillsammans med Emma Goldman  till Europa. Under resan passade Mary på att hälsa på sin familj i Ryssland.

Året därpå, 1901, kom Peter Kropotkin till Chicago (3). Mary och hennes familj var de första som mötte upp honom och umgicks en stund innan en folkmassa av anhängare och beundrare mötte upp honom.

Leonczolgosz55

Den 6 september samma år sköt Leon Czolgosz president William McKinley som senare dog av sina skador. Leon var en självutnämnd anarkist och hade några dagar innan dådet sökt upp Abe Isaak. Abe hade känt på sig att något inte stod rätt till och avisade honom. Senare publicerade Free Society en notis där dom varnade för Leon och misstänkte att han var polisspion eftersom han bara ville prata om våld och våldsattentat (5).

419W03QXiAL
Alexander Berkman, 22 år (1870-1936)

Efter dådet var Marys familj ett självklart mål för myndigheterna och hela familjen arresterades strax efter attentatet. 

Inte långt tidigare hade familjen, främst ena sonen Abe Jr, brevväxlat med en grupp anarkister som konspirerade att frita anarkisten Alexander Berkman ifrån sin 22 åriga långa fängelsedom (6). Abe Jr hade dessutom sparat alla brev från gruppen på sitt rum. När polisen stormade in i Marys hem sprang Mary upp till sonens rum för att hämta breven och gömde dem under sin kjol och gick sedan ner till källaren. När polisen försökte stoppa henne, tog hennes dotter Mary tag i polisen och började snabbt prata med honom och uppehålla honom för att Mary (den äldre) skulle hinna gömma undan breven i några gamla möbler. Polisen förstod att något inte stod rätt till gick efter och rotade runt i källaren men hittade inte breven.

Hela familjen greps och togs till fängelset. Mary och hennes dotter släpptes efter ett dygn medan männen i familjen hölls kvar till slutet av september. Händelsen var väldigt traumatisk för Mary. Efteråt blev Mary mer ängslig än hon tidigare varit och kände sig otrygg när hon var ensam och började alltid låsa omkring sig.

Efter incidenten flyttade Mary och familjen till ett hus i Bronx, New York och fortsatte arbetet med The Firebrand fram till 1904. Familjen fick det svårt ekonomiskt i New York och sålde de huset åt en annan kamrat och flyttade till Kalifornien för att starta en anarkistiskt koloni, Aurora 1909.

Kolonin höll ut ett par år innan projektet las ner. Många var helt oerfarna med jordbruksarbetet som krävdes och var inte så intresserade av att lära sig det heller. Istället delades marken upp och man drog lott om vilken del man fick sedan skötte var och en sig själv.

Mary bodde kvar där fram till sin död 17 april,1934, Abe gick bort tre år senare den 10 december 1937. Både Mary och Abe förblev anarkister livet ut men de var inte lika aktiva under sina äldre dar.

 

Källor / Fotnot :

1 . Anarchist Voices an Oral history of Anarchism in America (Paul Avrich, 1995, Freedom Press, 2005 edition, s. 23-25)

2. Mennoniterna åtnjöt autonomi och levde ett religiöst liv. Deras tolkning av kristendom var emot civillagar så de levde utan lagar och polisväsen. De var nästan 100,000 till antalet levde ett mer eller mindre antiauktoritärt. I kolonin fanns inga tiggare, luffare eller tjuvar, och det hade aldrig begåtts ett mord i kolonin. Trots att kolonin tillverkade alkohol och alla hade tillgång till alkoholen ska det heller inte ha funnits alkoholmissbruk i kolonin. Det här lär ha bidragit till att Abe och Mary omfamnade anarkismen i sina vuxna liv. Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Abraham_Isaak

3. Peter Kropotkin (Pjotr Krapotkin) räknas som en av den anarkistiska kommunismen främsta teoretiker.

4. Leon Czolgosz utgav sig för att vara en anarkist. Han hade förutom att kontakta Abe Isaak även sökt sig till Emma Goldmans föreläsningar och andra öppna anarkistiska arrangemang. I sitt polisförhör berättade han hur Emma Goldmans tal hade tänt en eld inom honom. Det gjorde att myndigheterna äntligen fick möjlighet att sätta dit Emma Goldman som de också arresterade och försökte få inblandad i dådet för att göra sig av med henne. Lyckligtvis misslyckades deras plan. Czolgosz tillhörde aldrig någon anarkistgrupp och har alltid skapat debatt huruvida han verkligen var en anarkist eller inte både inom och utanför anarkiströrelsen.

5. Notisen drog på sig stark kritik ifrån Emma Goldman som tyckte misstänksamheten var orättvis och sekteristiskt. Living My Life (Emma Goldman, vol 1, 1931, Dover, 1970)  sidan 291 .

6. Alexander Berkman (1870-1936) var en rysk-judisk immigrant och anarkist. Han dömdes till 22 års fängelse 1892 efter att försökt skjuta fabriksförmannen Henry Clay Frick efter att han vägrat tillmötesgå sina arbetares strejk-krav och istället skickat polismilitär på dem som sköt ner dem. Straffet var längre än vad som kunde förväntas då Frick överlevde attentatet. Berkmans straff förkortades sedan till 14 år. Berkman var en central figur inom amerikanska anarkiströrelsen och nära associerad med Emma Goldman, hans livskamrat och under en period var det även ett par.

Anarkismen på Kuba

[Den här texten skrev jag för Anarkistiska Studiers blogg http://www.anarkism.nu som tyvärr ligger nere för tillfället. Jag passar därför på att publicera den här istället. Den var tidigare uppdelad i fyra delar men kommer här i sin helhet.]

Spanska och franska influenser

De socialistiska idéerna kom till Kuba runt år 1850 i samband med en massiv arbetskraftsinvandring från Spanien. Denna organiserades av den spanska staten som var orolig för att Kuba höll på att ”afrikaniseras” till följd av den stora slavhandeln.

Med de spanska arbetarna kom även den franske anarkisten Pierre-Joseph Proudhons idéer. Idéerna, som kallas mutualism, blev grunden för Kubas arbetarrörelse.

Kubas första arbetartidning La Aurora (1865) inspirerades av mutualism men var främst fokuserad på folkbildning. Att läsa högt ur La Aurora på arbetsplatserna blev snabbt en vana för Kubas arbetare, en vana som kom att betyda mycket för spridandet av anarkism.

Tidningen ökade klassmedvetandet och strejker för bättre arbetsvillkor blev allt vanligare. Det grundades också flera arbetarsällskap, kulturcentra och skolor i Proudhons anda. Denna positiva utveckling pågick ostört fram till Kubas första självständighetskrig mot Spanien, Det tioåriga kriget, som pågick 1868–78.

Bland dem som kämpade för självständighet, separatisterna, fanns deltagare från Pariskommunen som flytt till Kuba efter kommunens fall 1871. Med dem kom Proudhons inflytande att öka ännu mer. Det var främst hans idé om federalism och decentralisering som anammades av självständighetsrörelsen.

Kriget förlorades men separatisterna lyckades krossa sockerbaronernas inflytande och sätta stopp för slavhandeln på ön.

Anarkistisk organisering

Efter kriget kom kubanska anarkister i kontakt med spanska anarkister i New York. Tillsammans hjälptes de åt att smuggla in anarkistiska pamfletter från Barcelona. Detta resulterade i Kubas första uttalat anarkistiska organisation, Alianza Revolucionaria Socialista (ARS). Anarkisterna på Kuba började kämpa emot reformismen inom öns arbetarrörelse. Det handlade framförallt om klasskamp före klassamarbete. ”Inget skrå eller annan arbetarklassorganisation ska vara bundna till kapitalisternas fötter”, var anarkisternas slagord som fick genklang bland Kubas arbetare.

Efter denna princip grundades organisationen Junta Central de Artesanos 1885 med ambitionen att organisera och ena Kubas arbetare i federationer. För att nå ut med sitt budskap började flera anarkistiska tidningar att publiceras, den mest populära, El productor (1887) kom ut två gånger i veckan. De efterföljande åren ökade antalet strejker och de var uteslutande organiserade av anarkister och deras fackföreningar.

De olika fackföreningarna organiserade sig två huvudsakliga federationer: Alianza Obrera och La federacion de Trabajadores de Cuba (FTC). I oktober 1887 organiserade FTC Kubas första arbetarkongress där båda federationerna deltog. Kongressen antog ett slags manifest på sex punkter. Bland annat gavs varje grupp fullständig frihet och självständighet, och man ställde sig ”mot alla spår av förmyndare” inom arbetarorganisationer. Den mest omdiskuterade delen var ett förbud inom federationen mot alla politiska och religiösa doktriner.

Med manifestet i ryggen kämpade fackföreningarna på ännu mer och vann många strejker tack vare den solidaritet som existerade mellan arbetarna.

Anarkismens framgång på Kuba berodde främst på att organisationerna fokuserade uteslutande på den ekonomiska kampen. De höll sig utanför politiken och debatten om Kuba borde fortsätta vara en spansk koloni eller inte. Därför hade de spanska myndigheterna en viss tolerans för de anarkistiska aktiviteterna. Toleransen hindrade dock inte att myndigheterna, i syfte att försvaga organisationerna, utvisade en del aktiva anarkister som migrerat till Kuba. Det hände också att anarkisternas tidningar stängdes ner eller censurerades. 

Nationalistisk separatism och anarkismen

Trots att Det tioåriga kriget förlorades gav separatisterna inte upp sin dröm om ett självständigt Kuba. I separatisternas ögon var anarkisterna ett problem. Anarkisterna stod för solidaritet mellan arbetare över nationsgränserna och kunde till exempel strejka på arbetsplatser med kubanska ägare som stödde separatisterna ekonomiskt. Separatisterna valde kapitalisternas sida och spred lögner om att anarkisterna var Spaniens marionetter och skickade våldsamma strejkbrytare på arbetarna.

Separatisterna insåg dock snabbt att det var viktigt att ha stöd från arbetarklassen och ändrade strategi till att syssla med välgörenhet för Kubas fattiga arbetare för att kunna sprida sin propaganda.

Strategin lyckades och 1892 var separatisternas idéer så spridda i alla samhällsskikt att anarkisterna inte längre kunde ignorera frågan. Vid en landsomfattande kongress som hölls i hemlighet samma år höll anarkisterna fast vid sin huvudsakliga åsikt att skillnaden för arbetarklassen inte skulle vara speciellt stor i en republik, och tog upp USA som exempel. Samtidigt kunde de inte motsätta sig något så många kubaner nu drömde om. Kongressen beslutade att de skulle försöka närma sig separatisterna så långt det gick utan upphöra vara revolutionärer. Internt brakade det loss en livlig debatt. En del ansåg att man skulle kämpa för revolutionen först efter man uppnått självständighet. Andra ansåg att hela självständighetskampen var mer än meningslös för arbetarklassen.

De spanska myndigheternas reaktion på att anarkisterna närmat sig separatisterna var hård. Arbetare förbjöds att hålla möten och anarkisternas tidningar tvingades lägga ner. Utöver detta blev nästan alla från kongressen arresterade och ett flertal blev utvisade.

Separatister och anarkist-separatister

Separatiströrelsen befann sig till stor del utanför Kuba, främst utmed Floridas kustlinje. De organiserade sig i olika föreningar. Det fanns även anarkistiska separatistgrupper. Till slut kom separatisterna fram till att det var bäst att först utarbeta ett enhetligt program och därefter fundera på den väpnade kampen. I samma veva grundades ett revolutionärt parti: Partido Revolucionario Cubano, PRC. Det var uppbyggt på autonoma, decentraliserade revolutionära grupper som agerade utefter direktdemokratiska principer. Partiet var inget vanligt parlamentariskt parti utan rent revolutionärt.

De två huvudsakliga anarkistgrupperna hette Club Roig San Martín efter en omtyckt kubansk anarkist som dött efter att ha suttit fängslad. Ett ironiskt val eftersom han varit en stor motståndare till separatisterna. Den andra klubben hette Fermín Salvochea efter en andalusisk anarkist som var anhängare av Kubas självständighet.

Anarkisterna som stödde separatisterna gjorde så i hopp om att den framtida republiken skulle ge dem mer frihet att verka och propagera i, för den kommande revolutionens skull. Republiken var endast var ett medel i kampen för separatist-anarkisterna, inte ett mål i sig.

Det andra självständighetskriget

Det andra självständighetskriget bröt ut 1895 och varade i tre år. Kriget delade upp Kubas anarkister i två läger där de som var för kriget var i minoritet. Separatist-anarkisterna blev soldater eller stödde upproret ekonomiskt. En konsekvens av att anarkister deltog i upproret gjorde att repressionen emot rörelsen i stort blev hårdare. Bland annat blev det förbjudet att läsa högt på tobaksfabrikerna och flera ledande anarkister blev deporterade.

Spaniens svar på upproret var oproportionerligt grymt. Småbönderna på landsbygden fängslades i läger för att inte kunna hjälpa rebellerna. Uppåt 300.000 civila dog i dessa, av svält och sjukdomar. Procentuellt har antalet döda jämförts med de civila förlusterna Ryssland hade i andra världskriget. Spanien avslutade sitt styre på Kuba som de började det – med ett folkmord.

Anarkister i Spanien protesterade mot regeringen, vilket resulterade i hård repression som kulminerade i att hundratals anarkister fängslades, torterades och mördades i fortet Montjuïc i Barcelona. Som hämnd för detta och för grymheterna som Spanien stod för på Kuba (samt på Filippinerna, som också befriade sig från Spanien) mördade den italienske anarkisten Miguel Angiolillo den spanske premiärministern Antonio Cánovas i augusti 1897. Attentatet gjorde att läget i Spanien blev så instabilt att kriget inte kunde fortgå på Kuba.

Premiärministerns efterträdare Práxedes Mateo Sagasta försökte rädda situationen genom att ge Kuba autonomi. Men det var för lite, för sent. USA såg sin chans och gick till attack mot Spanien 1898 genom att invadera både Kuba, Filippinerna och Puerto Rico samtidigt. Invasionerna började i april och i december samma år hade Spanien förlorat och tvingades skriva under ett avtal som gjorde att de förlorade alla sina kolonier till USA. USA lovade ekonomiskt tillväxt och ”social fred” genom att med järnhand skydda egendomar, industrier, banker och företag.

Den kubanska separatiströrelsen vann kriget med hjälp av USA, men förlorade freden till USA.

Kuba och USA

USA:s ockupation av Kuba började den1 januari 1899 med avsikt att ge Kuba autonomt styre längre fram.

Anarkisterna omorganiserade sig i två nya federationer där majoriteten gick med i Alianza De Trabajadores. Separatistanarkisterna (som kämpat för landets självständighet) organiserade sig federationen i Liga General De Trabajadores, som var mer reformistiskt lagd men fortfarande grundad på anarkistiska principer.

Innan republiken utropades, 1902, tillämpade USA ett avtal som gav dem rätt att ingripa när som helst om deras politiska eller ekonomiska intressen var hotade. Utöver det skulle Kuba betala notan för USA:s ockupation och militär på ön. Avtalet möttes av förvånansvärt lite motstånd, anarkisterna tillhörde de få som genom sin press protesterade.

Anarkismen mellan 1900 och 1920

Sekelskiftets första 20 år präglades av klasskrig. Anarkister som försökte organisera sockerindustrin, som var den största och viktigaste på Kuba, möttes av våldsamt motstånd från kapitalisternas sida. Två anarkistledare mördades, medan mördarna gick fria.

Trots detta hölls en kongress för småbönder och lantarbetare 1912 för att diskutera hur de kunde förbättra sina levnads- och arbetsvillkor. Året efter blev den nyvalde presidenten Mario García Menocal Kubas första diktator och klassmotsättningarna trappades upp.

I Havanna organiserade anarkister hela fyra generalstrejker mellan 1918–1919. Regeringen svarade med en dödlig repression, och militanta anarkister hämnades med ett antal bombattentat riktade mot regeringen. För detta dömdes fem ledande anarkister och organisatörer till döden.

Domen utlöste så pass stora protester att USA:s flotta skickade över tre skepp för att få ordning på situationen. Säkerhetspolisen på Kuba gav Washington en lista över alla fackföreningar på ön och vilka medlemmar som var mest aktiva. Med flottan i ryggen drogs snaran åt och 77 anarkister som kallades ”en anarkosyndikalistisk mobb” deporterades, anarkisternas tidningar förbjöds och det mest aktiva arbetarcentrumet – Centro Obrero – stängdes ner i Havanna.

Återhämtning och revolutionära medvindar

Anarkisterna höll en landsomfattande arbetarkongress 1920 och grundade arbetarfederationen Confederación Nacional del Trabajadores. Kongressen sände stöduttalanden för den ryska revolutionen som utbrutit 1917. För att fira revolutionen organiserades demonstrationer i vilka ett fåtal socialdemokrater och marxister deltog bakom anarkistiska fanor. (Skribentens anmärkning: Värt att påpeka, vilket många inte verkar veta om idag, är att anarkosyndikalismen dominerade den revolutionära vänstern kring förra sekelskiftet. Lenin använde sig av anarkistiskt klingande slagord vilket fick många anarkister att tro att han var mer anarkistisk än marxistisk. Marxisterna var mer åt det socialdemokratiska hållet och såg Lenin som en radikal bråkstake vilket förklarar varför anarkister stödde revolutionen mer öppet än marxister och socialdemokrater. Nyheter spred sig dessutom långsamt, och det dröjde innan Kubas anarkister fick reda på vad som verkligen pågick i Ryssland.)

Året därpå föll diktaturen på Kuba och anarkismen fick rejäl medvind. Anarkistiska böcker och tidningar cirkulerade på hela ön. Frihetliga litterära och vetenskapliga sällskap, folkets hus och nudistklubbar startades. Tidigare oorganiserade yrken organiserade sig i anarkistiska fackföreningar vilket resulterade i att cirka 100 000 arbetare, av en befolkning på 2,6 miljoner, organiserade sig utefter anarkosyndikalistiska principer.

En enda organisation och kommunisternas intåg

Samma år grundades en anarkosyndikalistisk organisation i Havanna, Federacion Obrera De la Habana (FOH). FOH höll fast vid att hålla partipolitik och ideologi utanför den ekonomiska kampen. Därför fick andra arbetarsällskap som inte var anarkistiska också vara med.

Strategin bar frukt i augusti 1925 under en nationell arbetarkongress. Kongressens 160 delegater lyckades ena alla fackföreningar, brödraskap, skrån och arbetarsällskap på Kuba i en enda federation, Confederación Nacional Obrera de Cuba (CNOC). CNOC bestod av 128 organisationer och hade mer än 200 000 medlemmar.

Federationen genomsyrades av anarkosyndikalism. Bland annat tog CNOC ett fullständigt och kollektivt avståndstagande från partipolitik, krävde åtta timmars arbetsdag och rätt att strejka. Det fanns också oemotsagd vilja att förhindra att den nya organisationen skulle fastna i byråkrati. De ledande posterna i organisationen tilldelades anarkistiska arbetare. Den viktigaste posten i organisationen tilldelades anarkisten och tobaksarbetaren Juana Maria Acosta. Detta var första gången i Kubas historia som en kvinna valdes till en sådan position.

I efterhand har marxistiska historierevisionister försökt förminska anarkosyndikalismens inflytande genom att kalla CNOC:s ledande personer för ”marxister” baserat på att de citerade Marx. Detta är sig inget konstigt, eftersom många anarkister uppskattar och använder sig av Marx teorier om kapitalismen.

I skuggan av kongressen 1925 grundade en minoritet marxister och före detta anarkister Partido Comunista Cubano (PCC) i Havanna. Via Mexiko följde partiet order från Komintern. Under sina första år höll PCC en låg profil och gjorde inte mycket väsen av sig.

Söndra och härska 

Kubas nye president Gerardo Machado, invald 1925, insåg den fackliga federationen CNOC:s styrka och ville ha organisationen med sig i stället för emot sig. Machado gav partipolitiska medlemmar inom CNOC ministerposter, medan han utsatte anarkisterna och deras organisationer för den hårdaste repressionen i den kubanska anarkismens historia. Strejker förbjöds helt, följden kunde bli fängelse eller ”försvinnande”. Regeringen utförde själva bombattentat för att sedan lägga skulden på anarkisterna.

CNOC:s mest aktiva militanter fängslades, deporterades eller mördades. För att kunna försvara sig bildade anarkistiska arbetare och studenter försvarsgrupper. Försvarsgrupperna ägnade sig åt gatustrider och utförde ett par misslyckade försök att mörda Machado.

Maktkamp

Mellan 1930 och 1960 pågick en maktkamp mellan anarkister och kommunister om kontroll över fackföreningarna och inflytande hos arbetarklassen. Allteftersom ledande anarkister inom CNOC föll offer för Machados repression tog medlemmarna från PCC på order av Komintern över deras platser. Målet var att tränga ut alla medlemmar inom CNOC som inte var kommunister. För att uppnå detta drog sig kommunisterna inte för att ange anarkister till polisen, vilket resulterade i att ett antal spanska anarkister mördades.  Anarkisterna som klarade sig undan var tvungna att fortsätta med sina aktiviteter under jord.

Men även efter att kommunisterna lyckats tränga ut anarkisterna från CNOC:s viktiga poster hade dessa visst inflytande kvar tack vare sitt goda rykte. Kommunisternas propagandamaskineri satte därför igång en förtalskampanj mot anarkisterna. Det hände även att kommunisterna fysiskt attackerade anarkister som kritiserade PCC.

Statskupp från vänster

I september 1933 ledde Fulgencio Batista en socialistisk statskupp med en nationalistisk underton. Batistas revolutionära regering rev upp avtalet med USA från 1901 och genomförde en rad reformer som gynnade arbetarklassen. Innan regeringen föll efter bara 100 dagar inrättades Femtio procent-lagen som innebar att hälften av anställningsplatserna på en arbetsplats skulle reserveras åt kubaner. Det var ett hårt slag mot Kubas anarkiströrelse eftersom flera spanska kamrater inte kunde få jobb längre och tvingades lämna Kuba för att överleva. Samtidigt började kommunisternas förtalskampanj att märkas av och stödet för dem ökade bland arbetarna.

En ny generation anarkister

För att stå emot den statliga repressionen och kommunisternas attacker allierade sig vissa anarkister med andra socialistiska, anti-kommunistiska organisationer. De genomförde även en landsomfattande propagandakampanj och lyckades värva en ny generation anarkister. Men generationsklyftan mellan de äldre och den yngre generationen anarkister skapade interna motsättningar och ungdomarna organiserade sig därför i en egen organisation, Juventud Libertaria de Cuba, vars verksamhet skedde under jord.

Under Spanska revolutionen 1936—1939 hjälpte Kubas anarkister sina spanska kamrater med både pengar och vapen. Flera kubansk-spanska familjer deltog direkt på plats då de flyttat till Spanien på grund av Femtio procent-lagen. Efter revolutionens tragiska slut flydde många spanska anarkister till Kuba, men fick problem med att få uppehållstillstånd och försörjning. Därför fortsatte de flesta sin exil i USA eller Sydamerika i stället.

Batista och PCC

Under sin regim tog Batista hjälp av kommunisterna i PCC vid två tillfällen för att behålla makten. Första gången, 1935, ville Batista legitimera sin diktatur genom att hålla ett allmänt val. Eftersom han egentligen bara hade stöd hos polis och militär behövde han arbetarklassens stöd. PCC lovade honom partimedlemmarnas röster i utbyte mot politiska fördelar.

I slutet av 1930-talet var Batista ännu en gång utan stöd. Han vände sig då igen till PCC. Som tack för PCC:s stöd gav Batista PCC kontroll över Confederación de Trabajadores de Cuba (CTC): en nyligen skapad statlig fackförening vars mål var att innefatta hela arbetarklassen, att bli det största och mest centraliserade facket på Kuba. Det var första gången i Kubas historia som en fackförening styrdes av staten och inte arbetarna själva.

Dessa statssocialistiska reformer gynnade anarkisterna till en viss del. Bland annat inrättades en lag som gav dem laglig rätt att organisera sig. Lagen kom att ingå i den nya konstitutionen som skapades 1940.

De kubanska anarkister som var veteraner i rörelsen gick samman med anarkister som flytt från diktaturen i Spanien. Tillsammans förenade de sina olika organisationer i en ny organisation: Asociacíon Libertaria de Cuba, ALC, som hade ett tusental medlemmar.

Tillsammans med ungdomsorganisationen JLC organiserades propagandagrupper med syfte att återta den mark som förlorats till kommunisterna. Den anarkosyndikalistiska minoriteten inom CTC fungerade som påtryckningsgrupper, som utmanade organisationens byråkrati och öppna samarbete med Batista. 

Kalla kriget

Även efter att Batista förlorat presidentvalet 1944 fick kommunisterna behålla många av de betydelsefulla poster de fått. Men när Kalla kriget bröt ut cirka två år senare avsatte Kubas dåvarande regering kommunisterna från deras ministerposter och fackföreningsuppdrag, efter påtryckningar från USA.

Anarkisterna var inte sena att ta vara på situationen. I fackföreningarnas fria val lyckades ett flertal anarkister bli invalda på betydelsefulla poster och fick snart kontroll över Kubas viktigaste fackföreningar inom transport- bygg-, el- och resturangbranschen. Det gav dem tillräckligt mycket inflytande för att kunna sätta press på samtliga fackföreningar inom CTC.    I inlandet organiserade de fattiga småbönderna sig i Asociación Campesinas. Organisationen lyckades skapa ett antal frihetliga jordbrukskollektiv som levde i några år framöver.

Utöver arbetet inom fackföreningsrörelsen publicerades flera olika tidningar och radioprogram. 1949 försökte anarkisterna skapa en ny landsomfattande anarkosyndikalistisk organisation. Försöket misslyckades och i stället fokuserade de sig på att inifrån omvandla CTC, från en parti- och statsstyrd fackförening till en självständig arbetarstyrd fackförening.

Statskupp, Batista och Castro

Med Kalla krigets utveckling hårdnade repressionen mot kommunisterna. Till slut förbjöds den kommunistiska enhetsfronten Partido Socialista Populars verksamheter. Kommunisterna vände sig då till Batista ännu en gång. När Batista genomförde en statskupp 1952 var civilbefolkningen likgiltig — de var besvikna på den sittande regeringen.

CTC försökte först organisera en generalstrejk men misslyckades. I stället valde CTC (som var toppstyrt) att samarbeta med Batista trots protester från anarkisterna inom CTC. Kommunistpartiet PCC:s medlemmar försökte återigen inta viktiga poster men lyckades inte återfå samma kontroll som de tidigare haft.

Fidel Castro dök upp som politisk figur 1953, en ung Jesuit-utbildad politiker med borgerlig bakgrund. Han ledde en attack mot Moncada-barrackerna, en militärgarnison, i Santiago de Cuba tillsammans med sin grupp unga revolutionärer. Det slutade i ett blodblad med offer på bägge sidorna. Attacken satte inte bara Castro på den politiska kartan utan anses också av många att vara startskottet för den kubanska revolutionen.

Castro greps och under rättegången la han fram vad han kallade sitt revolutionära program. Hans huvudsakliga mål var att återinföra 1940 års socialdemokratiska konstitution som Batista hade brutit mot. Castro dömdes till 15 års fängelse i slutet av 1953 men släpptes ett par månader senare efter en amnesti som regeringen utfärdade.

Guerillamotstånd

Anarkisterna på Kuba var i opposition mot Batista, men samtidigt litade de flesta inte på Castro. Rörelsens mest militanta aktivister lyckades trots återkommande polisräder mot sina lokaler utföra olika guerilla-aktiviteter runtom på ön. Ett par anarkister var till och med aktiva i Castros guerilla M26J.

När det stod klart att Batista höll på att förlora makten 1958 behövde Kubas kapitalist-elit, tillsammans med USA, en ny allierad. De vände sig till Castro och gav honom flera miljoner dollar för att köpa vapen. Medan andra guerillagrupper (bland annat anarkistiska) gick på offensiven runtom på ön, med många dödsoffer som följd, höll M26J sig undan och motsatte sig offentligt guerilla-aktiviteterna.

Castros kamp mot diktaturen hade i början inget stöd från småbönderna eller arbetarna utan var en radikal, småborgerlig rörelse. Men i slutet av 1958 hade Castros populäritet ökat bland civilbefolkningen. Kommunisterna hade närmat sig Castro försiktigt och vunnit hans förtroende. Men Castros ”revolutionära program” hade inte förändrats sedan 1953.

Efter flera bakslag och växande internt motstånd flydde Batista landet år 1959. Fidel Castro var redo att ta över, bara sex dagar senare tågade hans styrkor in i Havanna och välkomnades av den civila befolkningens genuina stöd och jubel. Men för anarkisterna på Kuba hade en ny svart period bara börjat.

1959 – Castro tar över

Anarkister som deltagit i gerillakampen mot diktatorn Batista hade gjort så i hopp om att ett slut på diktaturen skulle skapa ett friare samhälle för anarkister att verka i. De Castro-kritiska anarkisterna anklagade Castro för att vara opålitlig och endast ute efter makt. Kubas kapitalister tillsammans med USA hoppades däremot på att kunna manipulera Castro.

Bland det första Castro gjorde var att skapa en ”revolutionär regering” och införa dödsstraff, som användes flitigt när de ”revolutionära tribunalerna” dömde ”kriminella”.

Regeringen tog även över CTC (den statliga fackföreningen skapad under Batista) och ändrade namnet till Confederación de Trabajadores de Cuba Revolucionaria, CTCR.

Under januari 1959 rensades CTCR på personer som samarbetat med den förra diktaturen. Men trots anarkosyndikalisternas aktiva deltagande i kampen mot Batista var det främst de som drabbades av utrensningen.

Lyckligtvis lyckades en del anarkosyndikalister hålla sig under radarn, eller räddades av sina fackföreningskamraters protester. Trots utrensningarna behöll anarkisterna ett förvånansvärt lugn. Genom sin press försökte de förmå arbetarna att motverka centraliseringen och i stället verka för arbetarstyrda arbetarorganisationer. De protesterade även mot militärens närvaro vid fackföreningsvalen men fick inget större gehör hos arbetarklassen som fortfarande var entusiastiska över Castro.

Inom ett år stod staten helt och hållet under Castros och hans närmaste mäns kontroll.

I slutet av 1959 började några av de närmaste männen protestera mot PCC:s växande inflytande och blev då anklagade för att vara ”revolutionens fiender” eller ”Yankee-imperialismens agenter”. Flertalet fängslades och dömdes till långa fängelsestraff eller avrättades. De som hade tur försattes i stället i exil.

Kritikerna som lyckades komma undan repressionen var erfarna militanter och svarade med sabotage och några bombattentat. Aktionsgrupperna var till en början var anti-kommunistiska men blev sedan anti-Castro. Våldsspiralen kulminerade i återinförandet av de ”revolutionära tribunalerna” som dömde ut dödsstraff till vem som helst som blev anklagad för subversiva aktiviteter. Detta var början på flera år av statsterrorism och kontraterrorism.

Kampen om kontroll över fackföreningarna fortsätter

Under en CTCR-kongress 1959 var kommunisterna i minoritet. Av kongressens 2 854 delegater hade kommunisterna inflytande på endast 265 stycken. De föreslog därför att man i stället skulle rösta fram delegater till en kommitté, där alla delegater skulle få lika stort inflytande. Förslaget röstades ner och kongressen körde fast.

Fidel Castro dök upp på kongressen och talade om ”enighet” och nödvändigheten av revolutionära ledare som hade kongressens fulla stöd. Till slut hamnade CTCR i statens händer. Anarkosyndikalisterna var emot både kommunistisk och statlig kontroll men valde att vara tysta eftersom de visste vad som kunde hända dem som opponerade sig mot regeringen.

Utöver detta sattes en ny utrensning igång, som drabbade vanliga arbetare som motsatte sig PCC:s växande inflytande.

 Staten tar över produktionsmedlen

Allt eftersom Fidel Castro blev mer och mer marxist-leninist ökade pressen på anarkisterna att försöka förmå kubanerna att inse vad som höll på att hända. Regimen konfiskerade alla storföretag, rancher, tobaks- och sockerindustrin – alltså hela den nationella ekonomin – och produktionsmedel från både kubanska och internationella kapitalister och banker.

Så långt var anarkisterna helt med revolutionen. Vad de oroade sig för och motsatte sig, var att i stället för att arbetarna och bönderna fick direkt kontroll över produktionsmedlen och ekonomin, var det staten och en regering som dag för dag blev mer och mer totalitär.

Kubanen och anarkisten Abelardo Iglesias sammanfattade anarkisternas position under sin exil i mitten av 60-talet:

”Att expropriera kapitalistiska företag, föra över dem till arbetarna och teknikerna, det är en revolution. Men att omvandla dem till statsmonopol där arbetarens enda rättighet är att lyda order, det är en kontrarevolution.”

Snaran dras åt

Sommaren 1960 skrevs ett upprop som signerades av ”En grupp syndikalister”. Det var medlemmar i anarkistfederationen ALC (se sid 13) som på grund av den hårda repression som dissidenter utsattes för valde en anonym signatur. Uppropet attackerade staten i alla dess former och kritiserade revolutionens auktoritära utveckling, bland annat centraliseringen av jordbruket och militariseringen av folket. I stället framhävde de frihetliga förslag och lösningar.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Talande är att det inte var regeringen som attackerade uppropet först, utan PCC. PCC drog till med sina standardanklagelser om att anarkisterna var ”yankee-agenter” et cetera. För rörelsens mest militanta aktivister fanns det inte många val. Att sätta sig emot den ”revolutionära” process som pågick var detsamma som vara ”kontrarevolutionär” och innebar antingen fängelse eller avrättning.

Majoriteten av anarkisterna valde väpnat motstånd, utan framgång, med många döda kamrater som resultat. En hemlig bulletin som hette MAS (Movimiento de Acción Sindical) publicerades och attackerade både PCC och Castro.

Den 17 april 1961 stod amerikanska CIA bakom ett invasionsförsök, känt som Bay of Pigs/Grisbuktsinvasionen. Försöket misslyckades och gav Castro-regeringen den ursäkt den behövde för att krossa all inrikes opposition och befästa sin totalitära makt. Castro gick ut och kallade sig själv ”socialist” och ställde ett ultimatum: antingen var man med regeringen eller så var man en fiende.

Till skillnad från tidigare situationer fanns för anarkisterna inte längre möjligheten att ställa sig utanför partipolitiken och fokusera på ekonomiska frågor, eller samarbeta med andra oppositionella krafter. Antingen stödde man diktaturen eller så stod man inför fängelse, exil eller avrättning.

Oförmögna att föra en väpnad kamp mot regimen valde de flesta anarkister att gå i exil och fortsätta kampen därifrån.

De som blev fast

De anarkister som blev fast på Kuba har genomlidit samma straff som andra kubaner som anklagats för ”kontrarevolutionära brott”. Amnesty International och andra människorättsorganisationer har skrivit flera rapporter om misshandeln, vanvården och den tortyr som förkommer i kubanska fängelser.

Enligt vittnesmål från tre före detta politiska fångar, som satt mellan 15 och 20 år vardera, är fängelserna överfulla med fångar som behandlas mycket brutalt. Om en fånge gick med på att studera marxism-leninism behandlades hen bättre. De som vägrade trakasserades så svårt att de hungerstrejkade tills de hamnade på sjukhus. Flera hamnade även i vad som kallas för ”Hålet”: extremt små celler, en aning större än en kista, där fångarna stängs in i allt ifrån ett par dagar till flera veckor, utan ljus. Vanvården tog så hårt på folk att det inte var ovanligt att fångarna dog strax efter att de släppts.

I början av 1960-talet fanns det nästan 60 000 politiska fångar. Det var fler fångar än det fanns fängelse till, så Castro satte igång en kampanj att bygga upp fler fängelser. I mitten av 70-talet rapporterade Amnesty International att endast 20 000 fångar släppts.

Anarkisterna som tagit sig ur Kuba och hamnat i Miami organiserade kommittén Comité Pro-Libertarios Presos (Kommittén för frihetliga fångar) som gjorde vad de kunde för att underlätta situationen för sina kamrater som stannat kvar på Kuba.

Den internationella anarkiströrelsen och Castro

Precis som vid den ryska revolutionen 1917 gladdes stora delar av den internationella anarkiströrelsen åt att en revolution genomförts på Kuba och var ovilliga att lyssna på kritiska röster. Nyheterna som kom från Kuba var dessutom blandade, då det fanns anarkister som valde att samarbeta med Castro och hans regering (precis som anarkister samarbetat med Lenin) – allt för att ”skydda revolutionen i sig”.

En av de första objektiva analyserna av revolutionen kom från den tyska anarkisten och antifascisten Agustín Souchy som levde i exil i Sverige. Han hade en internationellt erkänd status för sitt livslånga engagemang i anarkiströrelsen. Agustín Souchy var en utbildad jordbrukare och hade deltagit i spanska revolutionen både i kollektiven och vid fronten. Han bjöds in av Kubas regering i hopp om att han skulle skriva positivt om Kuba, vilket skulle ge Castro-regimen stöd ifrån den internationella anarkiströrelsen. Men i sin pamflett Testimonios sobre la Revolución Cubana, som lyckades tryckas utan att gå igenom statens censur, kritiserade han i stället utvecklingen för att närma sig Sovjetmodellen för mycket. Tre dagar efter att Souchy lämnat ön, konfiskerade regeringen hela upplagan och förstörde den. Pamfletten trycktes senare upp igen av ett anarkistiskt förlag i Argentina.

Till Castro-regimens räddning kom i stället dokumentet ”Ett klargörande och en deklaration av Kubas frihetliga”. Den skrevs av Manuel Gaona Sousa, en kubansk veterananarkist på 70 år, som vände totalt och inte drog sig för att ange sina kamrater för att rädda sitt eget skinn.

Deklarationen upprepade regeringens anklagelser om att anarkisterna som kritiserade Castro egentligen var CIA-agenter och att deras insamlingar för att hjälpa sina kamrater och deras familjer att fly från Kuba var ett lurendrejeri. Dokumentet påstod dessutom att det inte pågick någon förföljelse av anarkister på Kuba utan att alla anarkister var på Castros sida.

Anarkisterna som flytt från Kuba organiserade sig i både Miami och New York. De fick stöd av spanska anarkistgrupper som också levde i exil. Exilorganisationen Movimiento Libertario Cubano en el Exilio, MLCE, grundades.

Mest stöd och hjälp fick de av New York-baserade Libertarian League vars medlemmar var internationellt kända och omtyckta veteraner. Genom sin tidning Views & Comments lyckades de få anarkister och deras organisationer världen runt att hjälpa sina kubanska kamrater. Med hjälp av insamlingarna lyckades 66 anarkister med familjer fly från Kuba. Majoriteten av anarkisterna som lyckats fly började direkt med en kampanj för att avslöja situationen på Kuba och samla ihop mer pengar för att försöka få över ännu fler kamrater. Men allteftersom Gaonas deklaration spreds ebbade stödet för exil-anarkisterna ut.

Kuba som symbol för socialism

Med tiden blev Kuba en symbol för socialism och det blev svårare för exil-kubanerna att få sina Castro-kritiska artiklar och vittnesmål publicerade i den internationella pressen, både på grund av att folk misstänkte att författarna var CIA-agenter men kanske framförallt för att man var orolig för att kritiken skulle skada revolutionen i sig. Så här i backspegeln går det att förstå förvirringen och varför lögnerna om att anarkisterna i exil var agenter från USA verkade rimliga. USA välkomnade alla som ville fly från Kuba med öppna armar – även anarkister, trots en lag från 1921 som förbjöd anarkister inträde i USA. Anledningen till detta var den enkla retoriken ”min fiendes fiender är mina vänner”.

Debatten mellan anarkister som var för eller emot Castro-regimen var mest intensiv i Sydamerika där oppositionen var i minoritet. Under en internationell anarkistkongress i Italien 1965 däremot, bjöds en representant för MLCE in för att argumentera för sin sak. Det resulterade i att sju olika anarkistorganisationer från Italien, Argentina, Mexiko, Storbritannien, Spanien, USA samt syndikalistiska SAC från Sverige tog ställning sig mot Castro-regimen och gjorde vad de kunde för att genom sin press och aktioner stödja Kubas anarkister i kampen mot Castro både i och utanför Kuba. Trots detta tog stödet för Castro överhanden inom vänstern i allmänhet.

Anarkismen får nytt liv

I samband med studentrevolten i Frankrike 1968 fick anarkism, och andra socialistiska men marxist-kritiska strömningar, ett uppsving runtom i världen. Mellan 30 augusti och 9 september samma år hölls den största internationella  anarkistkongressen på över ett halvt sekel i Carrara i Italien där flera olika anarkist- och syndikalistfederationer från världen över (bland annat SAC från Sverige) deltog. Kubanska exilorganisationen MLCE hade inte råd att skicka en egen representant och bad därför en kamrat från Mexiko att representera dem.

På kongressen diskuterades relationen mellan anarkism och marxism i både ryska, spanska och kubanska revolutionen. Kongressen var överens i sitt fördömande av Lenins och Stalins förräderi i samband med revolutionerna i Ryssland och Spanien men var väldigt tveksamma och försiktiga när det gällde situationen på Kuba. Kuba var förvisso Sovjetunionens satellitstat, men utan att riktigt förklara hur och varför så ansågs situationen vara annorlunda och man hoppades därför att anarkismens idéer skulle genomtränga regimen inifrån och förändra den.

Nästan 50 år senare vet vi att det inte stämde. Den här inställningen gjorde att anarkiströrelsens stöd för Castros regim ökade med tiden medan Kubas anarkister lämnades åt sitt öde. Än i dag hänger vissa anarkister fast vid den romantiserade bilden av Kuba som en socialistisk förebild. 

Sovjetunionens fall och anarkister på Kuba i dag

Sovjetunionens fall innebar bland annat att den kubanska statens kontroll över kulturlivet lättade något, vilket gjorde att punken kunde blomma upp på Kuba. Den anarkistiska symbolen, ett inringat A, började synas bland graffitimålningar. Den förstods av kubanerna som en symbol för frihet och väckte ett nytt intresse för anarkism som ideologi hos vissa. Det var främst anarkismens antiauktoritära essens och humana karaktär, samt kritiken av byråkrati, idéerna om självstyrande organisering och social rättvisa, som tilltalade.

Den nya generationen anarkister var inte många till antalet och behövde fortfarande verka i hemlighet. Deras grupper studerade anarkism och försökte väva in anarkism i olika protester och projekt. Anarkisterna samarbetade med andra autonoma vänstergrupper som också var antiauktoritära men inte nödvändigtvis anarkistiska. Tillsammans med sådana vänstergrupper startades olika antikapitalistiska projekt där de fritt kunde diskutera situationen på Kuba och landets framtid.

Under början av 2000-talet startades ett informellt stödnätverk för frihetliga fackföreningsaktivister och sympatisörer, GALSIC (Grupo de Apoyo a los Libertarios y Sindicalistas Independientes en Cuba). Nätverket har utsatts för repression men sprider bland annat bulletinen CUBA libertaria.

År 2010 kände anarkisterna ett behov att organisera sig i ett separat anarkistiskt kollektiv och grundade TLAL, Taller Libertario Alfredo López (Alfredo López frihetliga verkstad). Namnet kommer från anarkosyndikalisten och CNOC-grundaren Alfredo López som år 1925 fängslades efter falska anklagelser om bombattentat (efter att han frigivits 1926 ”försvann” han, kroppen hittades sju år senare).

Kollektivet började studera Kubas anarkistiska historia och blev stärkta och motiverade av det de fann. Den nya generationen anarkister insåg att den socialism som existerat på Kuba sedan Castro tog makten inte främjat en utveckling av självorganiserad kollektiv solidaritet, utan tvärtom bidragit till en ohygglig individualism, utan känsla för kollektivt agerande och utbyte av kunskaper. Kubanerna hade vant sig vid representativ organisering från ovan. För att nå ut med information om anarkism i allmänhet till vanliga kubaner utan tillgång till internet har kollektivet startat en papperstidning, ¡Tierra Nueva! (En ny värld). Via kontakter med anarkistgrupper i bland annat Spanien, Frankrike och USA har gruppen influerats av kritik av industrialism och avancerad teknik, men också tagit till sig anti-sexism och hbtq-rättigheter. En Regnbågsaktivist-grupp har startats. I dagsläget har kollektivet planer på ett aktivitetshus, ett anarkistiskt bibliotek med mera.

Kollektivet Taller Libertario Alfredo López samlar in pengar för att kunna driva ett eget center.

År 2015 var anarkister på Kuba även med om att grunda en ny organisation för anarkister i Centralamerika och på Karibiska öarna, Federación Anarquista de Centroamérica y el Caribe. Federationen hoppas  kunna stärka anarkiströrelsen i regionen och sprida anarkismens idéer.

År 2016 dog Fidel Castro och i samband med ”landssorgen” gav CUBA libertaria ut ett specialnummer om frihetlig socialism och det kubanska folkets framtidDet sista kapitlet om Kubas anarkister verkar inte vara skrivet än.

Källor:

anarkism.nu: http://anarkism.nu/anarkismen-pa-kuba-del-4/

Cuban Anarchism: The History of a movement, av Frank Fernández (2001)

El Anarquismo en Cuba. 1857-2016, av Octavio Alberola (2014)

Tidskriften CUBA Libertaria på facebook: https://www.facebook.com/CubaLibertaria/

 

 

Free comrades – Anarkistisk homokamp

Free comrades – Anarkistisk homokamp

[Den här artikeln skrev jag för tidningen Bang nummer 4, 2008.]

Som anarkist sen ungdomsdagar och som homosexuell har jag länge lagt en stor stolthet i vad jag vetat om anarkismen, att anarkister var före sin tid när det gällde sociala frågor kring relationer och olika sexualiteter. Den senaste tiden har jag läst boken Free Comrades, Anarchism and Homosexuality in the United States, 1895-1917 av Terence Kissack.

Och jag känner fortfarande stolthet, men också uppgivenhet.

Till skillnad från sina ideologiska syskon (auktoritära socialister och kommunister) ansåg anarkisterna att det också var nödvändigt med en social revolution. I denna vill vi befria oss från ”borgliga vidskepelser”, som de gamla anarkisterna så fint uttryckte det. Till dessa hörde onödiga formaliteter och hierarkier i sociala relationer, men också något som var otroligt laddat vid denna tid, nämligen normer kring sexualitet och samlevnad.

Enligt den forskning som Terence Kissack gjort om Amerika kring det förra sekelskiftet finner han att homosexuella själva var anonyma av sig, eller i vilket fall inte organiserade. De som drev frågorna kring homosexualitet var just anarkisterna. Men de sexradikala anarkisterna var i själva verket få. I USA under slutet av 1800-talet fanns det dock andra sexradikaler som inte var anarkister. De olika grupperna inspirerade varandra och samarbete förekom. Alla anarkister uppskattade dock inte de sexradikala anarkisternas arbete då deras frågor fick mer uppmärksamhet än anarkisternas övriga kamp. Samhället började varna för att anarkism skulle leda USA, förutom ner i kaos, också till sexuellt och moraliskt förfall. De kritiska anarkisterna ansåg att man hade tillräckligt svårt med kaos-stämpeln. De auktoritära socialisterna och kommunisterna gick till attack och menade att den anarkisterna ägnade sig åt var att pussas och kramas.

De olika anarkisternas bakgrunder spelade också in i engagemanget runt sexualfrågor. De som dominerade den sexradikala delen av anarkiströrelsen i USA bestod av amerikafödda personer från medelklassen. De var anhängare av den individualistiska anarkism som

Benjamin R Tucker

vuxit sig stark i USA och hade sin största tänkare där, Benjamin R Tucker, även han sexradikal.

Större delen av anarkiströrelsen utgjordes dock av immigranter från Europa. De kom främst från arbetarklassen, och var anhängare av den kommunistiska anarkismen med rötter främst i Ryssland men med intellektuella teoretiker runt om i Europa. Bland sexradikalerna var europeiska anarkister ytterst få och de enda som nämns i boken är Emma Goldman, betydande agitator och feminist, och hennes livskamrat Alexander Berkman. Den europeiska rörelsen var dessutom också grupperad i språkgrupper med lite kontakt sinsemellan. Då Goldman och Berkman var flerspråkiga och kunde bra engelska fungerade som en slags brygga mellan de etniska grupperna.

Emma Goldman & Alexander Berkman, 1917

Under 1860- och 70-talen märktes den första generation av sexradikaler av. De ägnade inte mycket tid åt homosexualitet. Den dominerande åsikten vid denna tid var att homosexualitet var en defekt, något onaturligt. Men då anarkisterna var ateister handlade inte om någon oförlåtlig synd utan sågs som ett resultat av ett samhälle i obalans, sjukt av orättvisor och kapitalism.

Vad man la mest vikt vid var kritik av äktenskapet och upplysning om preventivmedel och fri kärlek. Fri kärlek gick ut på att ett par själva hade rätt att bestämma huruvida de ville vara tillsammans och hur det skulle vara det, samt bryta upp när kärleken tog slut. Fri kärlek betydde för kvinnan rätten att ha sex med vilken man hon ville, när hon ville – och rätten att säga nej, även om hon befann sig i en relation. Men i 1800-talets USA dominerade de puritanska idéerna; kyrkan och staten var de enda med legitim makt att godkänna samröre mellan män och kvinnor. Anarkistiska och sexradikala aktivister åkte i fängelse för de föreläsningar de höll och när de hade egna ceremonier för att visa sin kärlek för varandra hände det att fängslades för ickesanktionerat och oheligt umgänge.

Den andra generationen sexradikaler, som verkade aktivt runt sekelskiftet, hade åsikter som spände från idén om att homosexualitet, förvisso var onaturligt, likt ett missbruk, men inget för en utomstående att lägga sig i då homosexualitet inte skadade någon annan, till att det var den högsta formen att kärlek att kunna se varje kvinna som en älskarinna, moder, syster och dotter och varje man som en älskare, far, broder och son. Anledningen till den positiva attitydförändringen menar Kissack var att den första vågen sexradikaler kom från mindre städer och landsbygden, isolerade från omvärlden, medan den andra generationen fanns i större städer och hade tillgång till litteratur om medicin, sexologi och psykologi från Europa som runt sekelskiftet var mer progressivt än USA.

En av de slående saker i Free Comrades är att det inte främst var värderingen av homosexualiteten som sådan som var anledningen till anarkisternas engagemang, i alla fall inte till en början. Det var snarare anarkismens fundamentala kritik av statens natur och funktion och de statliga inskränkningarna av homosexuellas privatliv i moralens namn och med stöd av doktorer. Kort sagt drabbas homosexuella mer och mer av statens repressalier.

”Som anarkist har min plats alltid varit hos de fördömda” sa Emma Goldman  när hon förklarade varför hon engagerat sig i Oscar Wildes rättegång som tonåring. Anarkisterna passade på att uppmärksamma det absurda i att staten la sig i vilka folk hade sex med. Engagemanget manifesterades i direkt aktion; anarkister valde trots risk för fängelse eller böter att publicera litterära verk de ansåg viktiga för sexualitetens befrielse i sina olika tidningar. Det var allt ifrån personliga brev från läkare och psykologer i Europa till erotisk poesi.

Synen på vad som var homosocialt acceptabelt och vad som kom att bli misstänksamt tas också upp i boken. Innan sekelskiftet var stark manlig vänskap inget suspekt, även om det innehöll kyssar och kramar. Det ansåg inom medelklassen som något fint, något från det antika Grekland där demokratin föddes. Det associerades inte med homosexualitet – homosexualitet var sodomi som innebar analsex, oavsett kön, och tidelag.

Också människor med könsöverskridande genusuttryck tillhörde kategorin homosexuella sodomiter. Och det är väl här min besvikelse ligger.

Anarkisterna gjorde ofta skillnad på homosexuella män (läs: maskulina) och vad man då kallade fairys, fjollor. Detta syns tydligt i deras försvar av Oscar Wilde.  Wilde hade en speciell plats hos anarkisterna. Men vad han hade mest kredd för hos dem var hans solidaritet med Haymarket martyrerna, de åtta anarkister som i Chicago 1886 oskyldigt dömdes till döden för ett brott iscensatt av polisen för att krossa den växande arbetarrörelsen. Polisen detonerade en bomb i slutet av en demonstration mot polisens våldsamma ingripande på en annan fredlig demonstration för åtta timmars arbetsdag några dagar tidigare som lett till både skador och dödsfall. I tumultet sköt polisen vilt omkring sig och träffade även sina egna. Flera framstående anarkister arresterades, varav somliga inte ens hade varit på demonstrationen. Detta utlöste massiva demonstrationer runt om i världen. Traditionen att fira första maj föddes ur denna händelse.

Wildes engagemang för dessa anarkister under rättegången ingav stor respekt hos anarkiströrelsen. När Wilde ställdes inför rätta för att ha haft sex med unga och prostituerade män fanns anarkisterna där för att ge honom sitt stöd. Fortfarande med utgångspunkten att staten inte borde inskränka den individuella friheten. Vad som är intressant är den vikt Wildes försvarare la vid att beskriva Wildes maskulina attribut. Allt för att skilja på honom och fördomen om en fairy. Eftersom Wilde var både äldre och hade högre status än de unga män han hade haft sex och relationer med antogs han vara den dominanta parten i sexet. Detta, menade bland andra Benjamin R Tucker, talade för att Wilde följt den naturliga manliga driften att vilja sätta på någon och han därför inte skulle dömas. Wilde var alltså en fullt normal man.

Det mest överraskande och positiva jag finner i Free Comrades är kapitlet om Alexander Berkman. 1892 sköt Alexander Berkman fabriksägaren Henry Clay Frick som hämnd för att denne skickat militär på sina strejkande arbetare. Mordförsöket misslyckades men Alexander Berkman dömdes till 22 års fängelse. Berkmans självbiografi, En anarkists fängelseminnen, var en av de första böckerna i sin tid som tog upp homosexualitet från andra perspektiv än de rent sexuella. Berkman beskriver hur han vid sitt första möte med homosexualitet reagerade med avsky och oförståelse, men att han kom att lära sig att kärlek mellan män är likvärdig den mellan en man och en kvinna. I boken berättar han dessutom om hur han själv blir kär i en yngre medfånge. De båda männen ger varandra kärleksfulla smeknamn, Alexander blir Shashenka och David blir Felipe. Tragiskt nog skickas Felipe till isolering samma kväll som de båda förklarat sina känslor. Felipe dör strax efteråt och det går lång tid tills Alexander får reda på det. De hann aldrig kyssa varandra.

Intressant med Berkman är också att han tar avstånd ifrån de hierarkiska relationer som fanns på fängelset mellan ”kid men” och deras ”kids”, som grovt beskrivet kan liknas vid prostitution; en man har sex med annan för att få beskydd. Kissack förklarar att man inte kan veta säkert att ”kids” var unga men. Men han påpekar att den som var dominanta i relationen hade högre status än de som var passiva. Dessa ojämlika relationer går emot Berkmans anarkistiska ideal om jämlikhet. Berkman menade att det även fanns sann och ren kärlek mellan män, och att det var det så han känt för Felipe, och senare för en annan ung man i fängelset.

När Alexander Berkman släpps håller han föreläsningar om homosexualitet och hans självbiografi tas väl emot homosexuella som längtat efter skildring av homosexualitet som något annat än antingen perverst beteende eller en enbart en fysisk företeelse. Emma Goldman säljer boken via sin tidning Mother Earth.

Homosexualitet utifrån ett lesbisk perspektiv lyser med sin frånvaro i Free Comrades. Lesbiskhet ägnas ett kapitel där några lesbiska kvinnor som hjälper Emma Goldman med hennes talar turnéer nämns. Varför det inte står mer om lesbiska kvinnor situation kan jag bara spekulera i.

Men det är på sin plats att nämna Almeda Sperry, en av Emma Goldmans många beundrarinnor och en arbetarklasskvinna med både kvinnliga och manliga älskare. På uppmaning av Goldman engagerar sig Almeda Sperra i anarkiströrelsen och är den outtröttliga hängiven. Brevväxlande mellan kvinnorna visar att med Almeda Sperrys växande intresse för anarkismen kommer också hennes intresse för Emma Goldman. Det vittnas om att de båda kramades och kysste varandra ibland. Men det verkar som om deras avsikter med detta var olika. Goldman verkar ganska okänslig när hon tydligen funderade på att publicera brev som Sperry skrivit till henne. Fulla av kärleksförklaringar och erotiska fantasier om henne. Goldman motiverade det ur en ”vetenskaplig” synvinkel, hon fann dem mycket märkliga men väldigt intressanta.

En annan kvinna nämns är den franska anarkisten och hjältinnan under Pariskommunen 1871, Louise Michel, även hon en vän till Emma Goldman. Louise Michel pekades ut som en homosexuell i en avhandling 1923, efter sin död, mycket grundat på hon aldrig gift sig eller haft någon relation med någon man och att hon varit en busig och vild flicka som ung, en riktig pojkflicka. Emma Goldman blev arg och menade att hon blev chockad när hon sig sin vän bland fotografier på homosexuella personer – Goldman är noga med att påpeka att hon inte hade några fördomar eller problem med homosexuella, men att hon kände Louise Michel tillräckligt för att veta att påståendet var falskt. Även om Emma Goldman flera gånger givit personer som endast såg kvinnor som uppassare och barnaföderskor svar på tal var det nog trots allt känsligt att bli associerad med lesbiska eller att själv kallas det. Oavsett hur det var blev både Emma Goldman och Louise Michel i medierna ofta tillskrivna manliga attribut för att demonisera dem.

Louise Michel i sin uniform som hon bar medan hon stred längst fram på Paris Kommunens barrikader 1871

Louise Michel var dessutom lika känd för sitt ointresse för hur hon såg ut som för sina insatser i Pariskommunen.

För mig som ser mig själv som en anarkist-aktivist i htbq-sammanhang och hbtq-aktivist i anarkistiska sammanhang känns denna nya kunskap mycket värdefull. Den visar även om mina politiska förebilder med dagens mått kan anses vara konservativa i sin syn på homosexualitet var de fortfarande före sin tid. Den sexualpolitik som de förde då har fortfarande något att tillföra de diskussioner som förs idag. Diskussioner där sexradikaler ofta argumenterar för att exempelvis prostitution skulle vara en befrielse från gårdagens sexuella normer. Dessa tankar finns också hos sexradikaler inom vänstern – en total vändning från gamla idéer om att fri kärlek innebar befrielse från äktenskapet och just slutet på prostitution.

Vidare bidrar kunskapen om det förflutna till den självkritik som behövs bland socialister i allmänhet. Att saker och ting inte sker av sig själva. Att vi inte är fullfjädrade utövare av den feminism och jämlikhet vi säger vilja skapa bara genom att läsa Das Kapital, gå med i ett parti eller springa på demonstrationer – eller vilka kampmetoder vi nu använder oss av. Jag tänker på den diskussion som uppstod under första maj i år, då hbtq-aktivister valde att gå med syndikalisterna med egna hbtq-relaterade slagord. Det ansåg syndikalisterna passa bättre vid andra demonstrationer, på första maj ska enbart klasskampen vara i fokus.

  Nyhetssajten yelah.net har valt en annan väg och utlyste nyligen en kampanj som de kallar Machovänstern, där de uppmanar till konstruktiv diskussion om att inte heller vänstern är befriad från från machokulturen.

Jag anser att så länge det uppstår en pinsam tystnad på en demonstration när någon ropar ett hbtq-slagord finns det mycket arbete kvar att göra. När folk inte vill bli associerade en fråga eller en kamp betyder det att de någonstans är riktigt okey med den.

________________

Mycket har hänt sen jag skrev den här artikeln. Queer och genus har tagit mer plats inom den utomparlamentariska vänstern i Sverige, vi har en ny generation aktivister för vilka sexualitet spelar mindre och mindre roll.

I USA pågår större diskussioner där man argumenterar för att queer och genus är en konsekvens av anarkism. Allt detta är uppmuntrande men vi måste vara på vår vakt att vi queers inte endast får agera alibi. Queer och genus får inte bli endast en fråga för queers.

__________

Bonus:

Magnus Hirschfeld (1868-1935) grundaren av världshistoriens första förbund för homosexuellas rättigheter, Vetenskapliga humanitära kommittén, hade nära kontakt med Emma Goldman och hyllade henne med;

”[Emma Goldman är] den första och enda kvinna, en skulle verkligen kunna säga den första enda människa av betydelse i Amerika att ta sig an att upplysa om homosexuell kärlek till den breda allmänheten”

The anarchist roots of May Day

1-haymarket-riot-1886-granger

In 1886  the struggle for the 8 hour day and labor rights were raging across the world. Striking workers were met by merciless repression by police and private miltias, backed by the state.  Chicago were one of the worlds biggest industrial cities and had a radical working class population. The anarchists were very active and enjoyed an influence that surpassed their actual numbers.

On the May 4th, 1886 a joint meeting by Anarchists and Socialist was held protesting the police violence at a peaceful strike the day before at McCormick Harvesting Machine Company. At least one worked had been killed (reports varies from 1-6 workers). The anarchist were the last speakers and by the time they started many had left because it had started to rain. The Mayor stopped by to see what was going on, but left shortly satisfied with it being so calm and orderly.

Just as the last speaker finished his speech the police rushed in clubbing down the crowd, demanding the meeting to disperse. Suddenly a bomb was thrown into the air and exploded. In panic police shot blindly around themselves killing several of workers and also their own men. Seven police men were killed, most of them by their own guns,  at least four workers got killed as well.

RED SCARE

Newspapers began blaming the Anarchist right away, calling for them to be hanged. They feed into a anti-unionism and anti-immigrant sentiment, the anarchist movement was dominated by immigrant workers. Through out the United States and in Chicago in particularly, anarchist and revolutionary socialist are being rounded up and arrested en masse. The entire immigrant and labor community came under suspicion, especially Germans and Bohemians.

In the end eight anarchist were brought before trial. Some had been present at the time of bombing, but not all of them. The trial started on June 21 and ended on 11 of August 1886.  The judge stated early on that it was Anarchy that was on trial. The main idea was that the bombing was part of an anarchist conspiracy.

anarchydrawing

   Lacking evidence the prosecutor instead argued since none of the accused had actively tried to stop whoever the bomb-thrower was, the men were equally responsible and therefore guilty. In the end seven of the defendants was sentenced to death by hanging and one to 15 years in prison. Appeals to change the death sentences failed. But in the end two of the defendants got commuted and got sentenced to life in prison.

  On the eve before the execution the youngest one of the accused anarchist, Louis Lingg, 22 years old committed suicide by detonating a small bomb in his mouth he had managed to smuggle in. Half of his face got blown up and he was in agonizing pain for six hours before he died. The next day, 11 November 1887 – Engel, Fischer, Parsons and Spies – were taken to the gallows in white robes and hoods. They sang the Marseillaise, the then anthem of the international revolutionary movement. Their family members who had come to say a last good bye were instead arrested and searched for bomb. None was found.  

According to witnesses Spies shouted:

”The time will come when our silence will be more powerful than the voices you strangle today”

The men did not die directly as they dropped but were strangled slowly to death. This left the spectators visibly shaken.

The sentence sparked worldwide protest. The defendant s got hailed as revolutionary martyrs. At the same time the media portrayal of anarchist as bloodthirsty monsters polarized society, dividing people between those who sympathized with labour and union struggle and those who feared it. After all, only ten years earlier, the Paris Commune had shaken the capitalist world with fear.

In 1893 it became clear that whole trial had been a farce and it was a judicial murder. The Governor of Illinois at the time pardoned the remaining two defendants. The actual bomb-thrower was never caught. the number one suspect, a brother in law of one of the defendants, Rudolph Schnaubelt, managed to run away to South American and was never heard of again.

 Historians still debates over his possible guilt. Some suggests he was an agent provocateur sent out by local businessmen in order to have an excuse to crush the growing anarchist movement of Chicago. But just like with the other men, the evidence presented against him were weak and should be questioned.

Aftermath and the birth of the Mayday

The martyrdom of the four anarchist sent a shockwave through out the workers and union movement. Especially in the United States.  The line between the reformist and revolutionary unions and their members had until now been quite blurred, were now being polarized. The big established unions got scared and purged their unions from anarchist and revolutionaries. It also galvanized a new generation of anarchist, and anarchism got boost of new blood, gaining strength from those who went from being reformist to revolutionaries. The new revolutionist saw the Haymarket incident as a proof that no justice could be expected from the capitalist state or it’s institution.

In 1889 at an international workers congress in Paris, the delegates decided to make the 1 of May an international workers solidarity day to protest and commemorate the Chicago Anarchist.

The first May day demonstrations was celebrated the year after all over the world, and has continued to do so to this day.

Massarresteringar och avrättningar

För 93 år sedan, den 26 februari 1923 började en stor våg av repressioner svepa över östra Sovjet Unionen. Anarkister, Maximalister och andra vänster socialister greps i massarresteringar.

Repressionen varade ända fram till 12 april och i en massavrättning i Nikolaevsk av dissidenter sköts anarkisten Triapitzin, även Maximalisten Nina Lebedieva avrättades trots att båda två hade hjälpt till att hålla de vita styrkorna borta från området.

Maximalisterna var en radikal vänster socialistisk falang med stort stöd ibland de ryska bönderna och var minst lika militanta som anarkisterna. Maximalisterna blev innan ryska revolutionen nästintill helt utplånade i den repressionen de utsattes för.

Den avgörande skillnaden mellan dem och anarkisterna var att de likt Marxisterna ville ta över och behålla staten som medel att skapa socialismen.

Källa:

1921-1953 A Chronology of Russian Anarchism

A Siberian Makhnovshcina?