1919: När Bolsjevikerna vände sig mot arbetarna – Vi ser tillbaka på strejkerna i Putilov och Astrakhan

Följande text är en översättning av Crimethincs text ”1919: When the Bolsheviks Turned on the Workers- Looking Back on the Putilov and Astrakhan Strikes, One Hundred Years Later”. Även målningarna av realistkonstnären Ivan Vladimirov, är lånade från den texten. Ivan deltog själv i Ryska Revolutionen och gick med Petrogradmilisen efter att de hade lyckas avsätta Tsar Nicholas II. Han använde en realistisk stil när man målade av scener från revolutionen och inbördeskriget. Han var på god fot med Sovjet Unionen, men på villkoret att börja måla mer skönmålande bilder av Ryska Revolutionen och situationen där.

Jag förstår att det här kan vara svårt att tro på för en hel del, men för all del, dubbelkolla källorna, gör din egna forskning, för anarkismen uppmanar människan att ifrågasätta, vända på varje sten, i jakten på sanningen.

Glöm inte att om du försvarar kapitalismen och all ond död som följer i dess spår så har du ingen rätt att kritisera den Ryska Revolutionens mörka sidor, som det fanns allt för mycket av. Samtidigt är det en skyldighet för dig som kallar dig själv revolutionär att våga se sanningen i vitögat och berätta om den högt! Om man inte lär sig av historien så är man dömd att upprepa den sägs det, och det gäller även oss anarkister och andra revolutionära.

header1

1919: När Bolsjevikerna vände sig mot arbetarna 

– Vi ser tillbaka på strejkerna i Putilov och Astrakhan av Crimethinc

Bolsjevikisk realism

I mars 1919 hade Bolsjevikerna obestritt makten över den ryska staten, men revolutionen höll på att glida ur deras grepp. Som självutnämnda pragmatiker och realister trodde de att revolutionen var tvungen att dikteras ovanifrån av experter. Vem förstår sig bättre på böndernas behov och de lämpliga metoderna för att kommunalisera markerna och dela skörden än en revolutionär byråkrat på ett kontor i staden? Och vem vet mer om fabriksarbetarnas tillstånd än en parti tjänsteman som arbetat i fabriken en gång och nu spenderar hela hans tid med att gå till kommitté möten och tolka Fäderna av Proletariatets befallningar, män som Lenin, Trotsky, Kemenev, Sokolnikov och Zinoviev som aldrig under hela sina liv arbetade i någon fabrik eller slet ute på fälten? (1) Och vem är bättre på att skydda soldaternas intressen än en politiskt kommissarier som står bakom linjen under en offensiv, pistol i handen, redo att skjuta vem som helst som inte anfaller rakt in i fiende elden? (2)

Bolsjevikisk realism gjorde det klart att det enda sättet att genomföra en riktig revolution var att ta över staten, göra den ännu starkare, och använda den för att krossa alla fiender – som definitionsmässigt, var kontrarevolutionärer. Men kontrarevolutionärerna måste ha haft hemliga skolor i varje stad och by, eftersom 1919 gick mer och mer människor med i deras led, framförallt bönder, arbetare och soldater.

“Proletariatets diktatur” skulle behöva döda en massa proletärer. Alla kunde inte nå fram till paradiset.

3
1919: Den ryska befolkningen letar efter mat under de svåra tiderna under inbördes kriget.

Fiender, fiender överallt

De urursla anarkisterna hade korrumperat det urgamla revolutionära slagordet, arbetarnas befrielse måste vara de politiska kommissariernas verk – gå tillbaka till arbetet, allt är under kontroll. De hade ersatt den med farlig revisionistisk lögn – “arbetarnas befrielse måste vara arbetarnas egna verk” – och fler och fler människor hade börjat tro på den här lögnen. I april 1918, släppte Bolsjevikerna lös en terrorvåg mot anarkisterna som höll på att bli speciellt starka i Moskva. I september inleddes en övergripande Röd Terror emot alla deras forna allierade som mördade över 10 000 under de första två månaderna och implementerade Gulag systemen.

De hade även vänt sina vapen mot bönderna, som var i öppet uppror mot politiken “krigskommunism” med vilken Röda Armén och parti byråkrater kunde stjäla vilken slags mat, boskap, och tillgångar som helst om de ville det. (3) Bevisligen hade de outbildade bönderna inte vokabulär nog att förstå att den här stölden var “rekvirering”, att deras svält var en form av “kommunism”, och att den leddes av okorruptionsbara män som innerst inne hade deras bästa i åtanken. I augusti 1918, befallde Lenin Tjekan och Röda Armen att genomföra massavrättningar i Penza och Nizhniy Novogrod för att få ett slut på protesterna. Men missnöjet spred sig och bönderna gav upp med att protestera för att beväpna sig istället och slå tillbaka. Många skapade “Gröna Arméer”, lokala bondedetachement som ofta slogs mot både de Vita och Röda arméerna.

Det fanns också brist på realism inom Röda Armén. Utan tvivel var de mest effektiva stridande enheter i kriget mot Tsaren och kapitalisterna från Vita Armén, de lokala, frivilliga detachementen som valde och avsatte deras egna officerare; gav inga speciella privilegium till officerarna; definierade sina mål, allmänna strategier och organisatoriska principer vid stormöten, var beroende av de lokala sovjeterna att understödja dem; och var intimt hemmastadda i terrängen de var aktiva i. Sådana detachement inkluderar Marusyas Druzhina Fria Kämpar, Den revolutionära upprorsarmén, Dvinsk Regementet, och Altais Anarkist Federation. Det var inte många andra detachement som lyckades tilldela Tsarens trupper avgörande förluster även när de var i underläge både numerärt och vapen. (4)

Det faktum att kombattanterna kämpade för en sak de trodde på, de leddes av strategieker som valts baserat på deras kompetens, de hade de lokala böndernas och arbetarnas helhjärtade stöd vilket hjälpte dem att använda terrängen till deras fördel, kämpa ännu modigare än deras motståndare, innovera kreativa och intelligenta strategier som svar på omständigheternas utveckling, och skifta mellan gerilla- och konventionell krigsföring på ett sätt som förvirrade fiende. Sådana grupper var instrumentella för besegrandet av General Denikin, Amiral Kolchak, och Baron Wrangle, som satte stopp för tre större Vita offensiver – för att inte glömma att ta över Moskva i början av Oktober Revolutionen.

Men alla de här grupper led av en fatal defekt. De här soldaterna prioriterade ofta att lyssna på de lokala bönderna och arbetarna och deras egna vanliga soldater framför Fäderna av Proletariatets befallningar från huvudstaden. Än värre var att de ibland hörde dessa befallningar, men lydde dom ändå inte. Och när Partiledarna, i deras oändliga visdom, bestämde att det var nödvändigt att massakrera bönder och arbetare för revolutionens skull, vägrade detachementen, som leddes av just bönderna och arbetarna, att utföra uppgiften.

6
1919: Ätandes en död häst.

För att utöka Röda Arméns effektivitet bestämde sig herrarna från Bolsjevikpartiet att lära sig av historiens stora militarister, och började med den tsariska armén. Vid juni 1918 hade de upphävt all anti-realistisk politik som revolutionärer envist hade introducerat i Röda Armén; att soldaterna själva fick välja sina officerare upphörde, de hade återinfört aristokratiska privilegier och lönegrader för officerare, rekryterade före detta tsariska officerare som var vana vid de privilegierna, och tog in politiska kommissarier för att spionera på soldaterna och rota ut allt felaktigt tänkande. Det var trots allt rebelliska och idealistiska soldater som stjälpt en regim 1917 – och utan en tillräcklig dos av realism, skulle de lika väl kunna stjälpa en till.

Bolsjevikerna tog också lärdom av de imperialistiska arméerna genom historien som sände soldater från ena sidan av imperiet för att bekämpa rebeller i andra delen av imperiet. Det här var en sentimental vänlighet från Bolsjevikernas sida. Psykologiskt, var det mycket enklare för soldater som talade koreanska att undvika att förbrödra sig med ukrainska bönder och arbetare nära Kharkiv – och vid tillfällen, massakrera dem – och för soldater som talade ukrainska att förbrödra sig med koreanska bönder och arbetare nära Vladivostok (och stundtals massakrera dem också). Den här strategiska praktiken hjälpte också soldaterna från att gå vilse.

En Röda Arme soldat från Ukraina, som kämpade emot kontrarevolutionärer i Irkutskm hade varit tvungen att få stöd från lokalbefolkningen eller hitta vägen hem själv utan tillstånd. Det försäkrade att han förstod att han borde stanna kvar med sitt regemente istället för att desertera under ett anfall av antirealism. Och om han gick vilse, en blond, rundögd ukrainare skulle han vara lätt att hitta ibland lokalinvånarna som kunde återlämna honom till de rätta myndigheterna. Bra organisering; det här är hur en revolution bör göras!

Ändå var Röda Arméns soldater inte tillräckligt utbildade för att förstå. En miljon deserterade under ett enda år. Många Röda Armén detachement tog med deras vapen och gick samman med bönderna som skapade självständiga Gröna arméer. Senare, skulle stora grupper gå samman med Makhno, som naivt besegrade de Vita utan att installera hans egna diktatur. Så Bolsjevikerna behövde vara smartare än deras tsariska och imperialistiska mentorer. De sköt tusentals desertörer, men den här urgamla taktiken räckte inte till. Inspirerade av realism, improviserade de en ny taktik; att ta soldaternas familjemedlemmar som gisslan och avrätta familjemedlemmarna om desertörerna inte lämnade in sig själva för att bli skjutna. (5)

8
Propaganda affisch: ”Desertör, jag sträcker ut min hand till dig. Du är lika mycket en förstörare av Arbetar och Bonde Staten, som jag, en kapitalist!”

Medan så många av Röda Arméns kulor hamnade i Röda Armén soldaters kroppar, eller i de outbildade hjärnorna av anti-realistiska bönder – sköts allt för få mot Vita Armén – och Vita Armén växte och hotade revolutionen från alla håll. Röda Armén pressade långsamt tillbaka Norra Rysslands Expeditionen av Brittiska och Amerikanska trupper vid norra Dvina fronten, men det intensiva kriget under vintern hade misslyckats med att fördriva General Denikin från Donbass området i östra Ukraina. Under tiden hade franska expeditionsstyrkor landat i Odessa, Vita Armén hade cementerat sin kontroll i Kaukasas, och vid början av mars hade amiral Kolchat börjat en allmän offensiv på östra fronten och intog fort Ufa och fortsatte att vinna mark.

Den anarkistiska Svarta Armén höll linjen i södra Ukraina, men deras smarta Bolsjevikiska allierade svälte dem på vapen och ammunition i hopp om att Vita Armén skulle göra slut på dom. Det här var en effektiv ekonomisering av resurser från Proletariatets Fäders sida. De skulle inte längre behöva spendera tid med att debattera anarkisterna eller göra propaganda mot dem om alla anarkister var döda, och det var mycket lättare för dem att presentera sig själva som ett alternativ mot de förvirrade tsaristerna och liberalerna i Vita Armén än vad det var att debattera anarkisterna, med deras lömska lögner om att människor var kapabla till att befria sig själva.

Krigslisten att förvägra Svarta Armén några resurser slog tillbaka under sommaren 1919. Efter att Denikin bröt genom linjerna avancerade han så långt mot en hjälplös Trotsky att han hotade Moskva, och bara en rungande framgång av anarkisterna vid slaget om Peregenova i september 1919 kapade av de Vitas försörjningslinje, som till sist tvingade Denikin att retirera. Men det var ju trots allt därför Bolsjevikerna hade allierade: det var enklare att inte sätta alla människor de ville döda på deras fiende-lista på en och samma gång, med hopp om att de först skulle döda varandra på sätt som vore fördelaktigt för Bolsjevikerna.

5
1920: Bolsjevikpropaganda i byn

Arbetarmotstånd mot  Sovjetstaten

Låt oss spela bakåt till tidigt 1919, när Bolsjevikerna mötte så mycket motstånd och de behövde fler allierade. De hade legaliserat Mensjevikerna efter ett par månader av Terrorn, och fått de olika anarkistiska detachementet att fokusera sin energi på att slåss mot de Vita, men de behövde fortfarande mer stöd. Efter ett halvår av mördande och fängslande av Socialist-Revolutionära Partiets (SR) medlemmar, legaliserade Bolsjevikerna SR, i ärlighetens namn, hade SR året innan försökt att mörda och fängsla människor. Bolsjevikerna hade vunnit det här monopolet nu, men en revolution kan inte försvara sig själv när så många av deltagarna är döda eller fängslade. De behövde fortfarande hjälp med att få det vanliga folket att arbeta och slåss för Bolsjevikerna. SR:arna hade varit duktiga propagandister och betydligt mycket mer populära än Bolsjevikerna. Det var dessutom enklare att hålla koll på SR när de verkade i det öppna, med offentliga kontor i Moskva, än när de verkade under jord. SR valde att lita på Bolsjevikerna, i hopp om att de kunde återfå kontroll över sovjeterna eller besegra andra revolutionära krafter.

Men så fort de kom ut i det öppna började Tjekan periodvis arrestera SR:s ledarskap, anklagade för konspiration och skicka iväg dom till gulag lägerna. Organisationen återfick aldrig styrka nog att sätta sig mot Bolsjevikerna. Samtidigt minskade legaliseringen av SR och Mensjevikerna antalet fiende som kommunisterna behövde kämpa mot och försatte fler i arbete med att få ut propaganda i revolutionens tjänst.

Bolsjevikerna hade fortfarande tillräckligt med problem. Som om inte det var tillräckligt att bönder och soldater gjorde uppror, fabriksarbetarna började också att revoltera. I staden Astrakhan gick arbetarna ut i strejk. Än värre, många Röda Armén soldater gick över till dem, och liknande strejker började att spridas i städerna Orel, Tver, Tule och Ivanovo. Sedan bröt strejker ut vid den gigantiska fabriken Putilov i Petrograd, revolutionens huvudstad.

Putilovfabriken hade byggt rullande järnvägsmateriel och andra järnvägsprodukter innan den grenade ut sig till artilleri och vapen för militären. Senare skulle de även producera de traktorer som skulle komma att bli avgörande för industrialiseringen av Rysslands jordbruk, efter att Lenin hade förordnat omvandlingen från krigskommunism till Den Nya Ekonomiska Policyn, “statskapitalismen”. En strejk vid den här fabriken var speciellt pinsam för Bolsjevikerna, eftersom Putilov fabriken var en av de ursprungliga platserna för revolutionen.

Revolutionen i februari 1917 härrör från fyra grupper: rebelliska militära enheter vid fronten, kvinnor som protesterade mot regeringens matransoner, sjömännen stationerade vid Kronstadt och Petrograd och strejkande arbetare vid Putilov fabriken. Strejker vid Putilov fabriken hade också varit en av gnistorna som orsakade 1905 års revolution.

Bolsjevikerna hade redan tagit hand om Dvinsk regementet – revolutionens hjältar och en symbol för soldaternas vägran att slåss i det imperialistiska kriget – genom att avrätta deras kommendörkapten, Grachov och upplöste regementet. De hade lyckats

göra det här tyst och obemärkt för allmänheten. Senare, 1921, skulle de förklara det hela med att under revolutionens gång, hade Kronstadts sjömän på något sätt gått från att ha varit de mest hängivna försvararna av revolutionen till att bli småborgerliga individualister som infiltrerats av Vita agenter. Ingen trodde egentligen Trotsky när han sa det här, men det spelade ingen roll. (6)

Vad som verkligen stod på spel var inte sanningen, utan makt: Bolsjevikerna hade reda krossat alla deras andra fiende, och de löste frågan om Kronstadtssjömännens politik inte genom att presentera fakta, utan genom att slakta dem med.

Men krossandet av Kronstadt låg fortfarande två år i framtiden. I mars 1919, hade Bolsjevikerna fortfarande tillräckligt med fiende och alla hade sina ögon på dem. Putilov arbetarna hade några enkla krav: utökade matransoner då de svalt ihjäl, pressfrihet och ett slut på den Röda Terror och elimineringen av Kommunistpartiets medlemmars privilegier. (7)

Vad skulle Bolsjevikerna göra? Var det möjligt att ha en revolution utan att svälta arbetarna, stänga ner kritiska tidningar, att få revolutionärer av andra tendenser att “försvinna”, och höja upp Partimedlemmarna som en ny aristokrati?

7
1920: Söker efter förrymd kulak.

Bolsjevikernas svar

Vilken löjlig fråga! Bolsjevikerna var realister, och deras strategi vilade på att göra revolutionen genom att ta kontroll över staten. Staten var revolutionen, så länge som det var en Bolsjevikisk stat. De kunde inte göra staten starkare utan att eliminera deras rivaler, krama ur den sista droppen av svett och blod ur arbetarna och bönderna, och dela upp välståndet mellan sig själva. Vem vid sitt sinnes fulla bruk skulle bli en Bolsjevik om det inte innebar att man fick en högre lön, garanterade matransoner och en chans att ta sig upp i världen? Kommunistpartiet behövde realister. Idealisterna skulle få svälta. De som var villiga att säga att staten var revolutionen och lydnad var frihet förtjänade en chans att bidra med deras talanger för att bygga upp den nya maskinen.

Och för de jävlarna som fortsatte att vara arbetare hellre än att bli Partitjänstemän, visste Bolsjevikerna att arbetarens roll var att arbeta. Arbetare som inte arbetade var som trasiga maskiner. Som många realister kan berätta för dig, när en maskin går sönder är det enda att göra att ta ut den bakvägen och sätt en kula i hjärnan på den.

Mellan 12 – 14 mars tog Tjekan i tu med Astrakahn. De avrättade mellan 2000 och 4000 strejkande arbetare och Röda Armén desertörer. Några dödade de med exekutionsplutoner, andra dränkte dom – de knöt stenar runt deras halsar och slängde ner dem i floden. De hade lärt sig den senare tekniken från Lenins hjältar, Jakobinerna – upplysta borgliga revolutionärer som massakrerade tiotusentals bönder som inte var utbildade nog att förstå att allmänningar tillhörde gårdagen och att privatiseringen av markerna var framtiden. (8)

Bolsjevikerna dödade även ett mindre antal medlemmar av bourgeoisien, mellan 600 och 1000. De smartaste ibland borgarna hade redan gått med i Kommunistpartiet, då de insåg att det var det bästa sättet att profitera på situationen. Men de mer gammalmodiga konservativa borgarna var ståndaktiga motståndare till Bolsjevikerna, anarkisterna och aristokraterna också, även om de inte hade något emot att alliera sig med aristokraterna. Vilket politiskt system som helst där de inte kunde göra precis vad de ville mot vem de ville, kallade de för “tyranni”.

Den konservativa bourgeoisien skulle också ha krossat de strejkande arbetarna, kanske med hunger istället för kulor om de hade varit i kontroll. Trots det påstod Bolsjevikerna att de strejkande arbetarna hade varit agenter för den borgerliga ordningen. Märkligt nog, när anarkisterna hade exproprierat bourgeoisien i Moskva, april 1918, kallade Bolsjevikerna anarkisterna för “banditer” och lämnade tillbaka ägorna till bourgeoisien. Nu mördade de borgliga dissidenter liksom strejkande arbetare – men de sparade en stor del av kulorna åt arbetarna

Två dagar senare , den 16 mars, stormade Tjekan Putilov fabriken. De arresterade 900 arbetare och avrättade 200 av dem utan rättegång. Det här var pedagogisk dödande med avsikt att “lära dom en läxa”, utbilda arbetarna genom att avrätta deras kamrater. Arbetarna förstod inte än, men de skulle vara tvungna att lära sig, arbetare är till för att arbeta. Om de var tvungna att svälta, var det för det proletariatets bästa. Arbetarna lärde sig inte den här läxan på en gång. Till en början intensifierade stats repressionen bara arbetaroppositionen. Enligt uppfångade Bolsjevik telegrafering strejkade 60 000 arbetare bara i Petrograd under juni 1919, tre månader efter alla avrättningar vid Putilovs fabrik. (9)

De stackars Bolsjevikerna hade inget annat val än att döda ännu mer arbetare och att utöka deras gulag system så att de kunde omskola inte bara tusentals utan miljoner. Senare har många marxister orättvist beskyllt Josef Stalin för att Sovjet omvandlades till en massiv dödsmaskin, men vi kan se att ursprunget för den här makabra evolutionen ligger hos Bolsjevikernas behov av att döda arbetare för arbetarnas skull. Hela Parti-maskineriet från Lenin hela vägen ner, hängav sig åt att likvidera all opposition, och att helheten av det här monstruösa tilltaget var förordnat från den stund Kommunisterna bestämde att de var proletariatets medvetna avantgarde, att ekonomisk jämlikhet kunde uppnås genom politisk elitism och att ett frigörande mål rättfärdigar auktoritära medel.

9
1920: Rekvirering

Kommunistpartiets ekonomiska politik

Andra revolutionära strömningar hade motstridiga idéer angående arbetarnas krav och deras verktyg för självorganisering. Några föredrog fabriksråden som uppstod spontant under Februarirevolutionen. Andra föredrog arbetarnas fackföreningar som hade vuxit ofantligt under 1917. Bara Bolsjevikerna hade en realistiskt position och ändrade deras relationer med dessa strukturer efter hur vinden blåste. Så som har dokumenterats av Carlos Taibo, (10) växlade Bolsjevikerna mellan att förespråka sovjeterna eller fackföreningar, och försökte att fånga in dom i större byråkratiska strukturer som kontrollerades av Partiet och eroderade deras makt och undertryckte dem helt och hållet. Deras tillvägagångssätt varierade enormt beroende på om de trodde att de kunde använda sig av de här organisationerna för att förstärka deras egna makt eller istället fruktade att de här organisationerna hotade Bolsjevikernas överhöghet. All makt åt Partiet var deras enda konsekventa princip.

Under 1917 vann Bolsjevikerna en oändlig popularitet genom att göra den rätta propagandan. De lovade att fördela markerna direkt till bönderna, att avsluta kriget utan att tillåta imperialistiska Tyskland att annektera områden, och att ge arbetaren kontroll över sin arbetsplats. Vi har redan sett hur de bröt mot de två första löftena. När det kommer till löftet de gav arbetarna, ställde de olika arbetarorganisationerna emot varandra medan de stadigt stärkte deras byråkratiska kontroll.

1917 hade hundratals fabriksråd skapats i fabriker runt om i Ryssland, medan medlemskapet i fackföreningar växte från tiotusentals till 1,5 miljoner. I början dominerade Mensjevikerna fackföreningarna och utnyttjade deras inflytande för att få fackföreningarna att stödja Kerensky regeringen innan Oktoberrevolutionen. Enligt ett vittnesmål från Trotsky: ”Medan de förberedde sig för att ta makten, försökte Lenin och hans följare att närma sig fackföreningarna från en ny vinkel och definiera deras roll i Sovjet systemet”. Med löften om mer makt hoppas de på att vinna fackföreningarnas stöd för deras projekt att ta kontroll över staten – eller åtminstone deras passivitet.

Enligt två andra pro-Lenin-forskare, “Övergav [Lenin] i huvudsak slagordet “All makt åt Sovjeterna” när han “övertygade paritet att stunden var inne att ta över statsmakten”.(11) Det är bokstavligen ett erkännande av det faktum att om Sovjeterna skulle ha makt, kunde Partiet inte ha någon alls.

I november 1917 direkt efter att ha tagit makten förordnade Bolsjevikerna att fabrikskommittéerna skulle absolut inte delta i företagens styre, eller ta sig an något ansvar i dess funktionssätt, varje kommitté var underordnad det “Regionala rådet av Arbetarkontroll” och svarade mot All-ryska rådet för Arbetarkontroll. Kompositionen av dessa höga organ bestämdes av Partiet, och fackföreningarna fick majoriteten av platserna. (12)

“Revolutionen har segrat. All makt har överförts till Sovjeterna.. Strejker och demonstrationer är skadliga i Petrograd. Vi ber er att få ett slut på alla strejker i ekonomiska och politiska frågor, återuppta arbetet och genomföra det perfekt ordinarie sätt… Var man på sin plats. Det bästa sättet att stödja Sovjetregeringen dessa dagar är att fortsätta med sitt arbete”. – Bolsjevikisk talesman vid den andra

All-ryska Kongressen av Sovjeter, 26 oktober (Gamla kalendern) 1917, (citerad i Maurice Brinton, The Bolsheviks and Workers Control 1917-1921)

“Det absolut avgörande att auktoriteten i fabrikerna koncentreras i ledningens händer… Under dessa omständigheter måste varje direkt ingripande av fackföreningarna i bolagets skötsel betraktas som positivt skadligt och olagligt.” – Lenin talar vid den elfte kongressen 1922.

För att igen åberopa den Trotskistiska synvinkeln: Bolsjevikerna uppmanade nu fackföreningarna att skapa en speciellt tjänst till den framväxande Sovjetiska staten och att disciplinera fabrikskommittéerna. Fackföreningarna ställde sig kraftfullt mot fabrikskommittéernas försök att skapa en egen nationell organisation. De förhindrade kallelsen till en planerad All-rysk kongress av fabrikskommittéer och krävde kommittéernas totala underkastelse”. Vid slutet av 1917 tvingade Bolsjevikerna fabrikskommittéerna att inkorporera sig själva med fackföreningarna i ett försök att begränsa deras autonomi.

10
1918: En skjutning.

Från stunden de hade makten, behandlade Bolsjevikerna arbetarråden som ett hot. Varför? Många Leninister, likt tidigare nämnda Trotskister, påstår att råden var bara medvetna om deras intressen på den individuella fabrikens nivå, de var inte kapabla till att ta med intresset för hela ekonomin eller arbetarklassen i beräkningarna.

Det är dock motsägelsefullt på grund av de många exempel på solidaritet mellan sovjeterna och arbetarråden runt om i landet som började redan 1917, böndernas och arbetarnas materiella stöd till de anarkistiska detachementen som slogs mot Vita Armen i de anarkistiska zonerna i Ukraina och Sibirien, där idealistiska revolutionärer tillät arbetare och bönder att organisera sig själva. Det faktum att fabriksråden försökte samordna sig över hela landet vid slutet av 1917 visar att de var i en process av att utveckla vad en kan kalla en universell, proletär och revolutionärt medvetande; det var Bolsjevikerna som avbröt den processen.

Från ett Bolsjevikiskt perspektiv, var det som var mest farligt med fabriksrådens medvetande var att den kanske inte skulle leda till en särskild sort av arbetarklass-medvetenhet som Bolsjevikerna desperat behövde för att stanna kvar vid makten. Självorganiserande fabriker skulle stödja arbetarnas och böndernas revolutionära arméer men de skulle antagligen inte stödja Röda Armén med att undertrycka arbetare och bönder, de skulle stödja Lenins högst opopulära överlåtelse av Ukraina, Polen och Östersjön till Kejsartyskland.

Råden var farliga av andra anledningar också. De var inte bara ett organ för arbetarnas autonomi och självorganisering vilken gjorde vilket politiskt parti som helst obsolet, de tenderade även att erodera partidisciplin. Arbetare i råden som tillhörde Mensjevikerna, Bolsjevikerna eller något annat parti tenderade att handla i enhet med deras gemensamma intressen som fabriksarbetare snarare än att hålla fast vid parti intresset. (13)

Som Paul Avrich visat på, (14) utnyttjade Bolsjevikerna en nyanserad distinktion mellan två väldigt olika versioner av arbetarkontroll. Upravleniye betydde direkt kontroll och självorganisering av arbetarna själva, men de kommunistiska myndigheterna vägrade att bevilja det här kravet. Deras föredragna slagord, rabochi control, betydde inget mer än en symbolisk översyn i fabrikens organisation av arbetarna. Under systemet som implementerats av Bolsjevikerna, deltog arbetarna vid arbetsplatsens beslutsfattande tillsammans med cheferna, som innan revolutionen kunde ha varit kapitalistiska ägare eller Partiets och statens agenter, beroende på Sovjetpolitiken just då.

Alla slutgiltiga beslut fattades av Den högsta Sovjeten av den Nationella Ekonomin (Vesenkha), ett ickevalt, byråkratisk organ som grundades den 19 december genom ett beslut av Sovnarkom och All-ryska Centrala Styrorganet. Alla dessa byråkratiska organ var hela tiden kontrollerade av Bolsjevikerna, vilket betydde att ingen arbetare fick ha ett sista ord i beslutsfattande på arbetsplatsen utan att först bli en heltids partifunktionär och klättra upp till byråkratins högsta rang.

Redan i mars 1918, hade en församling av fabriksråd i Petrograd fördömt Bolsjevikstyrets autokratiska natur och Bolsjevikernas försök att upplösa de fabriksråd som inte var under Partiets kontroll. (15) Sådan autokrati bara ökade när Bolsjevikerna till slut gick vidare med nationaliseringen av ekonomin under sommaren 1918, vilken ökade Partikontrollen och drev fabrikerna med hjälp av “experter” rekryterade från den gamla regimen.

Trots att de till en början var en tvetydig kontinuum mellan de ekonomiskt orienterade fabriksråden och politiskt orienterade stads- eller byråden, homogeniserade och byråkratiserade Kommunistpartiet snabbt de territoriella sovjeterna med lagar som styrde sovjeternas val i mars 1918 och avslutade det när Sovjet Konstitutionen skapades 1922, Ännu snabbare gjorde de sig av med råden som bestod av alla arbetare vid en fabrik eller annan arbetsplats, och ersatte dem med en symbolisk arbetarrepresentant fullständigt underordnad en styrelsemedlem tillsatt av Partiet.

Kommunisterna gjorde allt det här medan de hycklande höll fast vid deras slogan och 1917 års huvudkampanj “All makt åt Sovjeterna”. De lyckades tillslut ta sig runt motsägelsen av att samtidigt förespråka och undertrycka sovjeterna genom att deklarera att råden av representanter av representanter och att även de med representanter av representanter av representanter var också “sovjeter”. Faktum är att den kommitté förflyttad längst från de verkliga livets arbetare, bönders och soldaters sovjeter var “Den Högsta Sovjeten”. Eftersom Bolsjevikerna kontrollerade dessa högre, mer byråkratiska regeringsorganen hårt, vilka de hade bestämt också skulle kallas för “sovjeter” kunde säga “All makt åt Sovjeterna” och hålla masken – eftersom att vad de nu sa var, “All makt åt oss!”.

Det här geniala tricket liknande det som användes av de Grundade fäderna av USA väldigt mycket när ett urval av förmögna handelsmän och slavägare etablerade en regering en “Folkets regering, av Folket, för Folket”, Slavägare kvalificerade sig som folket, slavarna gjorde inte det.

Bolsjevikerna krossade först fabriksråden, även om de inte väntade länge på att sänka ner tänderna i fackföreningarna och tömma dom på deras självständighet. Det är anmärkningsvärt att de gick mot fackföreningarna i förebyggande syfte, och förhindrade ett möjligt hot mot det totalitära styret innan fackföreningarna ens hade visat något tecken på motstånd. Vid den första All-ryska Kongressen av Fackföreningar i januari 1918 försvarade Bolsjevikerna framgångsrikt deras position att fackföreningarna skulle underordnas Sovjetregeringen, inför oppositionen från Mensjevikerna och anarkister som hävdade att fackföreningarna skulle förbli självständiga.

Bolsjevikerna lyckades att dominera fackföreningarna genom att utnyttja Fackföreningarnas Centralråd. Vid 1919 med ursäkten av inbördeskrigets exceptionella omständigheter, hade Centralrådet blivit fullständigt införlivade in i byråkratin som nu kontrollerades helt av Partiledningen. Givetvis, som vi redan har visat, förgick Kommunistpartiets exceptionella åtgärder det ryska inbördeskriget. De kan ha varit den huvudsakliga orsaken till oppositionen och upprördheten som underblåste de många och motsägande fraktioner som stred i inbördeskriget.

Vid 1921 när inbördeskriget var avslutat och Bolsjevikernas dominans var obestridlig, kunde Lenin och hans anhängare lägga av med krigskommunism. Där följde mer ursäkter om de exceptionella omständigheterna, och än en gång sköt upp repartitionen av pajerna i himlen som förmodat väntade dom i arbetarnas paradis. Resultatet var den Nya Ekonomipolicyn (NEP), vilken Lenin själv, beskrev som “en fri marknad och kapitalism, båda under statlig kontroll” tillsammans med statliga bolag som drevs “på en profitbasis.” (16 ) Anarkisterna kan ha varit bland de första som anklagande kallade det för “statskapitalism” men Lenin accepterade beteckningen som ett objektivt faktum.

Sammanfattningsvis, svängde de fram o tillbaka från november 1917 fram till NEP 1921, och förändrade deras ekonomiska politik flera gånger. Alltigenom dessa förändringar, överlät dem kontrollen över arbetsplatserna till kapitalistiska chefer med en symbolisk översyn av arbetarna, till Partilakejer, till byråkratiska suveräna kommittéer, och nepmännen, de ekonomiska opportunisterna från NEP-eran. Det verkar som om de enda människorna Bolsjevikerna inte var beredda att lita på var arbetarna själva.

Antikoloniala marxisten Walter Rodney, som var sympatisk gentemot Stalin och fullständigt stödde Lenin, icke dessutom mindre erkände att “Staten, inte arbetarna, i själva verket kontrollerade produktionsmedlen”. (17) Han visade också hur Sovjet Unionen ärvde och fortsatte den Ryska imperialismen från den tidigare tsariska regimen – men det är ett ämne för framtida uppsatser. En realist vet att det bästa motargumentet mot alla dessa sentimentala klagomål är det obestridliga faktumet att i slutändan triumferade Bolsjevikernas strategi. De utplånade alla deras fiender. Idealisterna var döda – och därför hade de fel. Vad för bättre bevis finns det för det korrekta med Bolsjevikernas position?

1
1919: I Tjekans källare

SLUTET PÅ MOTSTÅNDET MOT BOLSJEVIKS REALISM

Saker och ting blev genast bättre. Arbetarna behövde inte längre slita för att berika kapitalistklassen. Nu skördade de frukten av sitt egna arbete, (förutom så klart, för alla arbetare inom fri-marknadsföretagen som tilläts under NEP, och de miljoner bönder som bokstavligen var tvungna att ge bort frukterna och säden de odlade). För att göra saker enklare, hölls all social rikedom de skördade i en pensionsfond som sköttes av de intellektuella arbetarna. De intellektuella arbetarna arbetade mycket hårdare och behövde större kompensation, bättre mat och större hus – men de såg också till att det mesta av förmögenheten gick till att föda en arme på 11 miljoner (men bara en miljon ifrån att vara den största armén i världshistorien). Och en jäkligt fin opera. Och en av de mest omfattande apparat av den hemliga polisen som någonsin setts också, för att vara säkra på att människor var trygga.

Under Stalins Fem Årsplan, växte Sovjets ekonomi snabbare än de samtida demokratiska ekonomierna, och styrde iväg från Depression som skadade mycket av resten av världen.

Idealistiska anarkistiska kritiken av “statskapitalism” har länge påpekat att Kommunisterna var kapabla till att bringa kapitalism till de länder där kapitalistklassen till störst del hade misslyckats – de gjorde kapitalism bättre än kapitalisterna. Men det här naiva klagomålet missar det faktum att en stark stat, och därför en stark revolution, kräver en robust ekonomi som producerar enorma mängder mervärde som kan återinvesteras så som Proletariatets Fäder anser vara bäst. Jäms alla de här spännande utvecklingarna, fick arbetarna så småningom bostäder och hälsovård, om de arbetade hårt och höll käften. Förutsatt, så klart, att inte var ibland de miljoner av offer för de systematiska hungersnöden utformade för att bryta ner bondeklassen. Och det är därför det här sådana viktiga dagar att komma ihåg.

På den här hundrade årsdagen av massakrerna av strejkande arbetare i Astrakhan och Petrograd, bör arbetare göra sitt bästa för att komma ihåg vem som har deras bästa i åtanke innerst inne, och komma ihåg att lydnad är frihet. För att fira den Bolsjevikiska Revolutionens seger, vilken fortsätter att lysa som en fyr för de förtryckta folken överallt, arbetare borde lyda deras valda fackföreningsrepresentanter, fångar borde lyda deras vakter, soldater borde lyda sina officerares orders om att skjuta, och människor borde vänta på direktiv från regeringen. Allt annat skulle vara anarki.

4

FOTNOTER/KÄLLOR

1. Av de sju medlemmarna av den första Politbyrå — Lenin, Trotsky, Stalin, Kamenev, Sokolnikov, Zinoviev, och Bubnov— hade alla utom Zinoviev fått elitutbildningar och blivit professionella aktivister direkt efter deras utbildning. Stalin var den enda av de sju som kom från lägre än en medelklassbakgrund. Hans far var en välbärgad skomakare som ägde sin egna verkstad, även om han förlorade sin förmögenhet och blev en våldsam alkoholist. Unge Stalin fick möjlighet att få en elit religiös utbildning tack vare hans mors sociala kontakter. Hans första jobb var som en meteorolog; han arbetade senare en kortare period vid ett lagerhus för att kunna organisera strejkaktioner där.

Lenin och Soklonikov kom från familjer av tjänstemän; Bubnov kom från en handelsfamilj; Kamenev var son till en relativ välbetald arbetare vid järnvägsindustrin. Trotsky och Zinoviev var barn till markägande bönder, eller kulaks, samma människor som de identifierade som klassfiende på landsbygden för att kunna rättfärdiga morden på miljoner av både kulaks och fattiga bönder som motsatte sig Bolsjevikernas politik.

De flesta anarkister tror inte att ens person klassbakgrund bestämmer ens tro och attityder, inte heller att det ger eller förnekar den legitimitet som en mänsklig varelse. Vi förstår att hur vi växer upp påverkar våra perspektiv, men vi tenderar att lägga mer vikt vid hur någon väljer att leva sina liv. Ett fåtal anarkister, som Kropotkin kom från elitbakgrunder, medan många fler, så som Emma Goldman och Nestor Makhno, kom från arbetar- eller bondeklassbakgrund. Det är icke desto mindre betydande att praktiskt taget varenda anarkist som var inflytelserik under den Ryska Revolutionens gång eller som valdes att leda ett större detachement under inbördeskriget var en arbetare eller bonde. Det här illustrerar slagordet från Första Internationalen, “arbetarnas befrielse måste vara arbetarnas egna verk”, (Det enda undantaget var Volin, som kom från en tjänstemannabakgrund.) Det är även betydelsefullt att, medan Bolsjevikerna rekryterade många industriarbetare, bestod hela deras Politbyrå av 0% arbetarklass.

Med tanke på både Marx och Lenins systematiska användande av deras motståndares klassidentitet verklig eller föreställd – för att göra dem laglösa eller till och rättfärdiga mord på dom, det faktum att varken Marx eller Lenin eller resten av det Kommunistiska ledarskap var arbetarklass är minst sagt ett hyckleri.

2. För mer information om “blockerings enheterna” som gjorde det här, läs Volkogonov, Dmitri (1996), Shukman, Harold, ed., Trotsky: The Eternal Revolutionary, London: Harper Collins, sida.180.

3. Brovkin, Vladimir (Autumn 1990), “Workers’ Unrest and the Bolsheviks’ Response in 1919”, Slavic Review, 49 (3): 350–73

4. Alexandre Skirda, översätt. Paul Sharkey, Nestor Makhno: Anarchy’s Cossack. Oakland: AK Press, 2003

5.. Beryl Williams, The Russian Revolution 1917–1921. Boston: Wiley-Blackwell, 1987.

6. Även innan Stalin, spred Bolsjevikerna lögner inte så mycket för att övertyga folk om dem, utan mer för att tvinga dem repetera lögnerna. Det här var ett effektivt lojalitetstest; någon som insisterade på att säga sanningen var uppenbart en farlig kontrarevolutionär, medan de som kallade de svältande bönderna “kulaks” eller fördömde principfasta revolutionära sjömän som “Vita agenter” hade accepterat Kommunistiskt realism.

7. “Vi, arbetarna vid Putilovs fabrik och lastkaj, deklarerar inför Rysslands arbetande klasser och världen. att Bolsjevikregeringen har förrått Oktober revolutionens höga ideal, och därför förrått och bedragit Rysslands arbetare och bönder, att Bolsjevik regering, handlandes i vårt namn, är inte ledarskapet för proletariatet och bondeklassen, utan ledarskapet för Kommunistpartiets Central Kommitté självstyrande med hjälp av den Extraordinära Kommissionen (Tjekan), Kommunister och polisen.

“Vi protesterar emot tvånget för arbetare att vara kvar vid fabriker och verk, och försöken att frånta dem alla elementära rättigheter; pressfrihet, åsiktsfrihet, mötesfrihet och en persons okränkbarhet.

“Vi kräver:

  1. Omedelbar överföring av ledarskapet till fritt valda Arbetar och Bondesovjeter. Omedelbar återställande av fria val vid fabriker, verk, baracker, skepp, överallt.
  2. Överföring av hela skötseln till de befriade arbetarna från fackföreningarna.
  3. Överföring av livsmedelsförsörjningen till arbetarnas och bönderna kooperativa sällskap.
  4. Allmän beväpning av arbetare och bönder.
  5. Omedelbar frisläppning av medlemmar från det ursprungliga revolutionära bondepartiet Vänster Socialist Revolutionärerna.
  6. Omedelbar frisläppning av Maria Spiridonova (En Vänster SR Ledare)

8. Piotr Kropotkin, The Great French Revolution. Montreal: Black Rose Books, 1989. p.454-458

9. Dokument nr. 54, “Summary of a Report on the Internal Situation in Russia,” in A Collection of Reports on Bolshevism in Russia, abridged ed. Parliamentary Paper: Russia no. 1 [London: HMSO, 1919], sida .60

10. Carlos Taibo, Soviets, Consejos de Fábrica, Comunas Rurales. Calumnia: Mallorca, 2017

11. Robin D.G. Kelley and Jesse Benjamin, “Introduction,” från Walter Rodney, The Russian Revolution: A View from the Third World. London: Verso, 2018.

12. Maurice Brinton, The Bolsheviks and Workers’ Control 1917-1921. 1970. p.65

“Once power had passed into the hands of the proletariat, the practice of the Factory Committees of acting as if they owned the factories became anti-proletarian.” -A.M. Pankratova, Fabzavkomy Rossil v borbe za sotsialisticheskuyu fabriku (Russian Factory Committees in the struggle for the socialist factory). Moscow, 1923

13. Mário Machaquiero, A revolução soviética, hoje. Ensaio de releitura da revolução de 1917. Oporto: Afrontamento, 2008. p.144.

14. Paul Avrich, The Russian Anarchists. Oakland: AK Press, 2006. p.147

15. Paul Avrich, The Russian Anarchists. Oakland: AK Press, 2006. p.147

16. V.I. Lenin, “The Role and Functions of the Trade Unions under the New Economic Policy”, LCW, 33, p. 184., Decision Of The C.C., R.C.P.(B.), January 12, 1922. Published in Pravda No. 12, January 17, 1922.

Lenin’s Collected Works, 2nd English Edition, Progress Publishers, Moscow, 1973, first printed 1965, Volume 33, pp.186–196.

17. Robin D.G. Kelley and Jesse Benjamin, “Introduction,” in Walter Rodney, The Russian Revolution: A View from the Third World. London: Verso, 2018. p.lvi

 

ANGÅENDE ANARKISTRÖRELSEN I RYSSLAND – Rapport till Internationella Anarkistkongressen i Amsterdam presenterad av N. Rogdaev.

Följande text är en översättning av en text ur boken The International Anarchist Congress Amsterdam (1907) – redigerad av Maurizio Antonioli, översättning och engelsk utgåva av Nestor McNab. I augusti 1907 hölls en internationell anarkistkongress hus i Amsterdam med representanter från 14 olika länder. Under en vecka debatterades olika frågor så som antimilitarism, anarkism och organisering, anarkismen och arbetarrörelsen, syndikalism och generalstrejken etc etc. Ur det hela grundades en ny Anarkistisk Syndikalism som tyvärr bara höll ut ett par efteråt.

Två år tidigare hade ett landsomfattande uppror, en revolution mot den ryska Tsaren och hands despotiska regim ägt rum i Ryssland. Vid kongressens slut presenterades ett par rapporter om situationen i Ryssland, anarkisternas verksamhet och roll i det hela av ett par ryska kamrater. Rapporten publicerades senare i den tidningen  “Les Temps Nouveaux”, 30 november, 8 december 1907.

ANGÅENDE ANARKISTRÖRELSEN I RYSSLAND                  – av N. Rogdaev.

Kamrater.

Vi presenterar den här korta rapporten om anarkistgruppernas aktiviteter från 1903 till 1907. Den här rapporten kommer att låta er uppskatta vår unga rörelses framgångar. Fastän den inräknade perioden är kort (bara fem år), har anarkistisk kommunism vunnit sin rätt att existera och hitta sig en plats i den stora ryska revolutionen.

lossless-page1-1200px-sophiabardina1891.tif_
Sophia Bardina (1853-1880)

Ni vet säkert om att det fanns en synnerligen stark anarkiströrelse i Ryssland runt 1875. Född under Bakunins inflytande, hade den här rörelsen bland sina stjärnor många aktiva medlemmar så som Sofya Bardina, Sergey Bobochov, Mishkin och många andra vars namn våra europeiska kamrater vet lite om. På den tiden, var den enda klass som våra föregångare – buntary (rebellerna), eller Bakunisterna som de ofta kallade sig själva – kunde räkna med var bondeklassen, ignoranta och oordnade, endast nyligen befriade från slaveri. Den här klassen accepterade socialistiskt, revolutionär propaganda med svårighet. Hela den revolutionära kraften var koncentrerad i den intellektuella klassen.

Separerade från det vanliga folket, förföljda av en asiatisk regering med blodig grymhet, befann sig våra föregångare i en tragisk situation. Vissa kombattanter mötte deras död på galgarna eller Sibiriens isiga tundra, andra emigrerade utomlands likt Zhukovskiy, Cherkezov, Chaikovskiy och Kropotkin och engagerade sig själva helt i den internationella arbetarrörelsen; andra förrådde oss efter att ha förlorat sin tilltro i deras ideal. Ex-federalister blev centrallister, tidigare antistat-socialister blev Jakobinska politiker. De gamla organisationerna som chaikovsky (1), Zemlya i Volya (2), Södra Rysslands Arbetarförbund (3) och Cherny Persedel (4), som hade höjt den socialistiska anarkismens flagga under de dagarna, gick under i en ojämn kamp. Denna kursändring slutfördes slutgiltigt 1880, då ett rent blanquistiskt politiskt parti – Narodnaya Volya – grundades. Det var tiden för den terroristiska kampen, en enkel strid mellan två oförenliga fiender: den autokratiska monarkin och revolutionärernas Verkställande Kommitté.

Den 1 mars 1881 markerade Narodnaya Volyas triumf men det var på en och samma gång dess svansång (5). De folkliga massorna sov djupt. Revolutionärerna besegrades; en skoningslös repression tillintetgjorde vad som fanns kvar av deras organisation. Det avskyvärda monstret personifierad av den tvåhövdade örnen regerade igen över vårt arma land under många år. Dödlig tystnad rådde under tio år. Under dessa hårda reaktionära år förändrades Ryssland fullständigt. Från att vara ett efterblivet, uteslutande ett jordbruksland, omvandlades det långsamt till ett någorlunda välutvecklat industrialiserat land. En ny klass framträdde; det industriella proletariatet. Inom en kort tidsrymd, täcktes hela territoriet av järnvägsnätverk, många ångbåtar flöt på floderna; Donets Basin, sedan blev Uralbergen ett gruvdriftscenter med hundratals gruvor och fabriker. Regionerna Polen, Litauen, Moskva och Vladimir regionen har den största delen av textilindustrin. Genomträngande in till landets hjärta har Europeisk kapitalism åtnjutit stor framgång. Med andra ord, vi hade en stor “industriell revolution” som har förändrat saker och ting, inklusive sociala relationer. Den här revolutionen inom det materiella området har underlättats av många faktorer; det stigande antalet arbetslösa bönder, emigration till städerna, svälten i Volga regionen, politiskt förtryck, tillintetgörandet av bondekommunen, underlättandet av förflyttningen av tusentals arbetare och bönderna på grund av förbättringen inom väg och tågrälssystemet.

I många fabriker och industrier hade strejken blivit framträdande. Det var inledningsvis en simpel ekonomisk rörelse fastställd av arbetarnas direkta behov och krav. Men dess horisont har gradvis breddats. Partiska strejker blev generalstrejker som spred sig först till det stora industrikomplexen, sedan till hela sektioner av industrin. Det är tillräckligt att minnas vågorna av strejker som drabbade Moskva och Vladimir regionerna runt 1890 och den berömda strejken av 30,000 textilarbetare i Petrograd under kröningen av Nicholas ll. Den här kampmetoden var redan välbekant i Polen och Litauen, där konflikten mellan arbetet och kapital fått karaktär redan 1895. Översvämningen av strejker spreds överallt i kolossala proportioner, och tusentals strejkare har kastats i fängelse eller skickas till Sibirien. Olyckligtvis, under tiden när den här rent ekonomiska kampen av proletariatet var vid sin höjdpunkt, fanns det fortfarande inte tillräckligt med anarkister i Ryssland. De trädde fram endast under den andra fasen av rörelsen, när en livlig politisk kamp hade brutit ut mer eller mindre överallt. Det är ingen överraskning att arbetarnas massrörelse och senare böndernas hegemoniserades från allra första början av de uteslutande politiska Socialdemokraterna och de Revolutionära Socialisternas partier. Tack vare oupphörlig agitation, upprättade de snabbt starka politiska organisationer och var “ledarna” av de folkliga massorna efter 1901-02. Händelseförloppet utvecklades sedan med en exceptionell hastighet. Den stora strejken av Rostovs arbetare bröt ut som följdes av generalstrejken i Södra Ryssland och Kaukasus, böndernas uppror i Kahr’kov och Poltava regering och inom diverse fabriker och industrier.   

Den tsariska regeringen sände in armén. Allmänt missnöje växte, de första terroristaktionerna välkomnades glädjefyllt av alla. Tillslut föll diktatorn Plehve. Spänningarna nådde sin höjdpunkt. Sedan var det massakern mellan 9-22 februari, när en fredlig arbetardemonstration möttes av salvor av gevärseld. Allmän upprördhet exploderade och blev protester, solidaritetsstrejker, händelser som skakade hela imperiet och var symtom av en stundande revolution. Det obetänkta kriget mellan Ryssland och Japan var det sista strået…Revolution spreds gradvis runtom landet; en enorm rörelse förberedde sig; Svartahavsflottan gjorde myteri. Kronstadt jäste…Den stora oktober (1905) strejken kom närmare. Tusentals av arbetare, bönder, hantverkare och intellektuella gick samman i en gemensam protest mot den tsariska regeringen.

Vi går nu in den fas där varje nation kämpade mot autokratin. En stormvind blåste liv genom landet. Manifestet från 17-20 oktober, publicerat av Tsaren under pressen från en stor generalstrejk, togs emot av arbetarklassens med försiktighet. “Arbetarråd” (sovjeter) poppade upp nästan överallt ibland proletariatet och började genomföra direkt aktion i praktiken. De var ett uttryck för proletariatets behov och deras program formades av dem genom “gatornas revolution”: tusentals arbetare tog över industrier och fabriker, gjorde bomber och andra vapen och förberedde sig energiskt för ett väpnat uppror.

Drivna av livets krav tvingades arbetarklassen att fungera som en syntes av politiska och ekonomiska kamper. Utan att invänta befallningar från en “provisorisk regering” och genom att ignorera den tsariska autokratin, infördes 8 timmars arbetsdag av sig själv, tillsammans med föreningsfrihet, press och mötesfrihet och andra reformer av en ekonomisk och politisk natur.

Borgarklassen var lamslagen och gick med på de flesta av arbetarnas krav. Autokratin var paralyserad och hördes ingenting från under en lång tid. De var utan post- och telegrafservicen och andra kommunikationsmedel som var i de upproriska folkets händer. Enorma skaror av demonstranter befriade politiska fångar från fängelset… Då och då inträffade de allvarliga sammandrabbningar mellan demonstranter och armén. Om en stark anarkistorganisation hade existerat vid den tiden, en som hade de folkliga massornas stöd, hade en bred revolutionär, socialistiskt rörelse väntas. De politiska partierna hade inte haft styrka nog och hade varit tvungna att gå med de folkliga massornas önskningar, eller försvinna från historien.

Men ingenting av det här hände. Vid tidpunkten fanns det bara ett fåtal anarkokommunistiska grupper. Det är sant att de påverkade händelserna i alla fall, då de alltid var i förgrunden för rörelsen och radikaliserade kampen. Men det räckte inte i sig själv. De proletära massorna var inte organiserade, de var inte förenade i ett klassparti.

Socialdemokraterna och de Revolutionära Socialisterna hade monopol inom Arbetarråden och försökte omvandla dessa verkställande strejk-organisationer till auktoritära politiska kommittéer, för att gradvis utvecklas till en “Provisorisk regering”. Det var ett hinder för Revolutionens naturliga väg: dess horisont fortsatte att minska. Statssocialisterna gjorde allt för att ta över rörelsen och leda den mot strikt politiska mål. De kämpade hårt mot det “revolutionära överskottet” hos bonde- och arbetarmassorna, överallt kämpade de mot jordbruksterrorn, gerillakrigföring och “exproprieringar” (konfiskeringen av stora summor pengar från skattemyndigheterna eller borgarklassen, revolutionärer använde för sina organisationer). När det gäller borgarklassen, terroriserad av de ständigt växande kraven från de folkliga massorna, flyttade de sig närmare reaktionärernas sida. Idén om klassamarbete dog.

Många misstag och offer krävdes innan arbetarklassen började tvivla på visdomen i att låta sig släpas utefter den väg som de politiska revolutionärerna stakat ut, en väg som med hjälp av en serie demonstrationer och väpnade uppror leder till politisk makt och proklameringen av en konstituerande församling. Efter oräkneliga nederlag och reaktionens fasor, började led ur arbetarklassen passionerat sorla om en sak: frigörelsen av den rent politiska kampen och dess metoder. Vid tiden för “de revolutionära” dagarna praktiserade arbetarna “direkt aktion”; Schmidt fabriken i Moskva var i deras händer, järnvägarna togs över överallt; i Uralbergen och Nya Ryssland ockuperades gruvor och fabriker av arbetarna. Bönderna i Georgien, västra Georgien, Östersjöprovinsen och många regeringar i centrala Ryssland, gjorde samma sak med markerna och skogarna.

Men det är inte nog att ta kontroll över kommunikationsmedel, gruvor, industrier, mark och skog och använda dem under revolutionens dagar. Inte bara, behöver vi ta över alla fabriker och industrier för att kunna göra vapen och försörja oss själva under strejken, vi måste expropriera dom helt och hållet och hålla kvar dom i folkets händer för att kunna initiera produktion baserad på nya principer, kommunistiska principer som kommer täcka hela landet i ett nätverk av jordbruks och industriella associationer. De ryska arbetarna kunde inte göra det här då de inte var förberedda. Det är sant att det gjordes försök att göra det här; det är sant att arbetarna i Belostok, ledda av anarkister, attackerade lagerhus vid fler än ett tillfälle för att kunna ta bröd, kött och grönsaker i besittning och dela ut dem till strejkarna och de arbetslösa; det är sant att det fanns försök till kommunistiskt produktion, såsom fallet med de anarkistiska bönderna i Georgien. Men det här är sällsynta exempel.

Var än rörelsen var medvetet organiserad, antog den en exklusivt politisk natur. De ekonomiska socialistiska slagorden togs över av de folkliga massorna själva, fullständigt instinktivt. Vi kan med säkerhet säga att drömma om en rent politisk coup d’état, karaktäriserad av utvecklingen av tung industri, inte är en dåraktig illusion, en utopi. Det är livet själv som bär den “sociala frågan” framåt. De senaste två åren ur Rysslands historia har försett oss med tillräckligt bevis för det här. De har lärt oss se saker som vi fram tills nu inte lagt märke till. Nya strömningar formas inom arbetarklassen vars förhållande till tysk social anarkism och syndikalismen av de latinska länderna är obestridbar.

Intresset för den “partiobundna” fackföreningsrörelsen ökar (6); där finns det första tecknet på lusten att organisera en rysk arbetarkongress; tendensen att befria oss själva en gång för alla från de intellektuella revolutionärernas “diktatur” växer sig starkare. Till och med i de politiska partiernas egna led blåser det en ny vind: de Revolutionära Socialistpartiet har sina “Maximalister”, Social Demokratin har sina “anti-parlamentariska socialister”. Alla dessa nya fraktioner lägger mer tonvikt på ekonomisk terror, på det bittra klasskriget mot både kapital och regering, medan de inte accepterar parlamentariska handlingar.

Alla dessa nya fraktioner från de gamla partierna har rest den “Sociala republikens” fana. Med andra ord, tiden är inne att bland de fördärvade bönderna och arbetarna sprida idéerna om en revolt för den fullständiga friheten från makt, från all politisk och ekonomiskt förtryck, och inte den typ av revolt vars enda mål är att erövra makten över myndigheterna. De politiska socialisterna har definierat den oorganiserade folkliga rörelsen, deras revolt för “bröd och frihet” som “anarki”. Amen! Låt den senaste våg av den Ryska Revolutionen som kommer närmare med förestående dödlig utgång riktad mot kapitalets och staten bastioner, i arbetarklassens välmående och frihetens namn. Våra föregångare, Bakunisterna, var en gång inspirerade av de exempel som det europeiska proletariatets kamp gav; hade de inte Pariskommunen framför sig, dränkt i blod och solidaritet av arbetarna i den stora “Internationalen”? Ännu mer så nu! Vad de dagarnas anarkistiska “rebellerna” inte upplevde har blivit reserverat för vår generation.

Idén om en Social Revolution som inspirerade en handfull revolutionära drömmare tar istället form i vår tid i ett hav av arbetare. Tiden för klasskampen i förstörelsen av den förbannade kapitalismens namn kommer närmare. Låt oss därför arbeta i den här riktningen i hopp om att den Ryska revolutionen kan ha ett starkt eko i hjärtat hos de Europeiska proletärerna, vilka vill sträcka ut sina händer till de ryska arbetarna under anarkismens svarta fana och som själva kommer att revoltera, med den fullständiga befrielsen av alla människor, av hela mänskligheten, förtryckta av Staten och kapitalismen dubbla ok som mål.

De olika strömningarna inom den ryska anarkismen

Efter en lång intervall, dök anarkismen upp igen i Ryssland i form av en revolutionär arbetarrörelse. Det finns många orsaker bakom utvecklingen av den anarkistiska idén. Å ena sidan, påverkad av livet själv, uppstod olika strömningar vilka gradvis bildade rena anarkistiska principer även om de innehöll en blandning av Jakobinska och Blanquistiska idéer. O andra sidan, föddes anarkistiska idéer spontant bland de arbetande massorna, utanför all propaganda och alla influenser från de socialistiska partierna.

Låt oss nämna lite fakta som exempel: i Baku, hjärtat av oljeborrning, uppstod en grupp av “anti-parlamentariska” socialistiska arbetare, som stödde ekonomisk terror och praktiserade det under generalstrejken. Bland annat, är den här gruppen är krediterad med sabotageaktioner och att sätta eld på oljekällor i Chorny Gorod och Biby-Eybat (något som de revolutionära politikerna deklarerade vara ovärdigt civiliserade människor). De här aktionerna orsakade förluster i miljoner av rubler för oljebaronerna, sådana som Nobel, Mantashev, Rothschild och kompani.

Liknande grupper skapades också i andra kommuner, till exempel bland gruvarbetarna i Donets Basin. Då organiserades semi-anarkistiska grupper i Makahevtsy, först i söder och sedan i väst, som senare fortsatte sin propaganda i Petrograd och Warsawa under namnet “Arbetarnas Konspiration” (7).

De här grupperna följde rent anarkistiska taktiker, drev en livlig propaganda för Generalstrejken, ekonomisk terror och massexpropriering av bourgeoisien; de kritiserade lidelsefullt statssocialismen och parlamentariska handlingar och uppmanade proletariatet till revolutionär klasskamp mot både politisk och ekonomiskt förtryck.

“Arbetarnas Konspiration” la så grunden för anarkistisk socialism. När det kommer till idealet, det slutgiltiga målet för kampen, förkastade dem det fullständigt (8), och uppmanade endast till förstörelse. Trots blandningen av Blanquism, fackföreningar och Anarkism i den här doktrinen, var det för Ryssland vid den tiden ett “nytt ord” som spelade en rätt stor roll i organiseringen av de första anarkistiska grupperna. Många arbetare såg i den ett medel för att fly den kvävande atmosfären hos de politiska socialistiska partierna.

Den våldsamma kritiken av staten och kapitalism var populär hos de revolutionära arbetarna, också kritiken av de intellektuella; sannerligen, de var en bra påminnelse om klasskampens principer vilka genom ekonomisk terror och generalstrejken, ledde till en rent proletär revolution. Semi-anarkistiska grupper som genomförde livlig propaganda grundades överallt. Arbetarna utövade rent anarkistiska principer i praktiken; de enda de saknade var ett mål runt vilket de kunde samlas och för vilket de kunde kämpa för: Anarkistisk socialism.

Hittills har vi bara pratat om idéer. Låt oss nu gå över till det verkliga livet. I Uralbergen, bland skogarna och bergen i järn och koppargruvorna lång bort i fjärran, uppstod en underlig sekt bland folket; “Jehovas anhängare”(9). Oberoende från all propaganda, uppfann gruvarbetarna en anarkistisk doktrin. Inspirerade av sin idé, utförde de en serie direkta aktioner mot gruvingenjörerna, bourgeoisien och polisen, med hjälp av ett farligt vapen – dynamit – vilka de besatt mängder av som gruvarbetare. “Jehovas Anhängare” ansåg att endast när alla “djävulens tjänare” hade kuvats kunde det existera kungadömet av rättvisa på jorden, Anarki. Trots alla oklarheter i sin doktrin, är den värdefull då den för fram frågan om våldsam kamp mot cheferna och regeringen.

En annan sekt att komma ur folkets barm med ett visst anarkistiskt avtryck var “doukhubors”. Det var den folkliga motpolen mot den krigförande sekten “Jehovas anhängare”. Den var faktiskt fullständigt pacifistisk och förkastade allt våld och all klasskamp. “Alla män är bröder” var dess motto. “De måste leva enligt den gudomliga lagen, vägra betala skatt eller göra militärtjänst och bilda jordbrukskommuner”.

“Doukhubor”-bönderna brände eller förstörde deras vapen, vägrade göra militärtjänst och delta i religiösa ceremonier. Det drog tills sig regeringens vrede och de var skoningslöst förföljda. Deras två ledare dömdes till tvångsarbete och deras anhängare till exil i Transkaukasien, där de tvingades leva i bistert väder. De led ständig misshandel och tortyr. Det här fick majoriteten att emigrera, först till Cypern och sedan till engelsktalande Kanada, där de har grundat en enorm jordbruks koloni.

Medan de här två strömmingarna spred sig i Ryssland, blev de ryska kolonierna i Schweiz, England och Frankrike influerade av verkligt anarkistiska idéer. Anarkistiska talare talade vid stora möten och samlingar. Små grupper av migranter som blivit anarkister arbetade med ryskspråkiga anarkistiska publikationer. Verken av Kropotkin, Jean Grave, Cherkezov, Elisée Reclus, Bakunin och andra blev således översatta.

Talrika originella pamfletter blev också publicerade, däribland två av Iilashvili (pseudonym för Orgeiani-Gogrliia): Pamaty tsikagskikh muchenikov [Genève, 1905] och O revolyutsiy i revolyutsionnom pravitel’stve [London, 1905]. Under 1903 kom den första  ryska anarkisttidningen (10) “Khleb i Volya” ut med bidrag från Kropotkin, Cherkezov, Illiashvili, etc.

Anarkistisk propaganda var koncentrerad framförallt i Genève och London; I London, bland det stora judiska proletariatet i Whitechapel-området, hem för den anarkistiska dagstidningen “Der Arbayter Fraynd” (redigerad på jiddish av Rudolf Rocker, vilken hade ett avsevärt inflytande. Under de här åren startade andra ryska anarkistiska dagstidningar, såsom “Chyornoe Znamya”, “Novyi Mir” och, i Paris, “Listok gruppy Beznachalits”.

Således formades de första embryon av framtida ryska anarkistgrupperna utomlands mellan 1900 och 1903. Det här är perioden som flera propagandister och kamrater flyttade till Ryssland och tog med sig de första paketen med anarkistisk litteratur. De första verkligt anarkistiska grupperna grundades tidigt 1904, i Odessa och Belostok först och senare i guvermentet i Chernigov. Vid 1905 hade anarkistiskt propaganda spridits till Polen (Warszawa), Kaukasien (Kutaisi), Nya Ryssland och Ukraina (Kiev, Zhitomir, Ekaterinoslav), till många städer i Central Ryssland (Petrograd och Moskva) och Uralbergen (Ekaterinburg).

Rörelsen spreds gradvis till många regioner och under bara en kort tid hade anarkisterna grupper i olika delar av imperiet med ett beaktansvärt antal medlemmar. Till en början pågick propaganda endast bland det industriella proletariatet, men nu når propaganda också bondemassan, soldater, värnpliktiga sjömän, studenter och även trasproletariatet i hamnarna. Vi har redan konstaterat anarkismen var sen med att penetrera Ryssland. Hela landet var redan mitt i en revolution; tidvattnet fortsätter att höjas. Kravaller, demonstrationer och strejker bröt ut överallt.

Fångade i händelsernas virvelvind, kunde de anarkistiska pionjärerna göra lite propaganda då de kasta sig själva in i handling först och främst. Det var bara när “perioden av frihet” kom, när enorma samlingar ägde rum över hela landet vid vilka alla klasser var representerade, som anarkisterna hade en möjlighet att tilltala en stor publik, där de ådrog sig stöd från några och hat från andra. Eftersom mängden anarkistiskt litteratur som kom från utlandet var otillräcklig, tog anarkisterna fördel av avskaffandet av förebyggande censur för att kunna återpublicera och lansera böcker och pamfletter av Kropotkin, Jean Grave, Sébastien Faure, Elisée Reclus, Nieuwenhuis, Malatesta och andra teoretiker på den ryska marknaden. Ett stort antal manifest blev också publicerade. Sedan fanns det också en serie av böcker om revolutionär syndikalism, generalstrejken och parlamentarism av Pierrot, Pouget, Nacht, Friedeberg, Pelloutier, Novomirskiy, etc.

En rik “laglig” anarkistiskt litteratur skapades således, och möjliggjorde för alla att få reda på våra idéer. Dessförinnan var anarkism otillgänglig för allmänheten i stort. Det var bara känt genom de “vetenskapliga socialisternas” verk, som Engels, Ferri, Bebel och Plekhanov. För att kunna förse intresserade med anarkistiska pamfletter, har kamrater upprättat ett viss antal hemliga tryckerier. Polisen har upptäckt ganska många av dessa, vilka sedan ersätts av andra. Mellan 1905 och 1906, opererade således följande anarkistiska tryckerier: “Anarkhia” i Belostok, “Anarkhitsy Obshchinnikiy” tryckeriet i Petrograd, “Neprimirimyi” i Odessa, “Nabat” i Chernigovs guverment, “Bezvlastie” i Minsk och andra i Yalta, Ekaterionslav, etc. Flygblad från tryckeriet av de “Federerade Anarko-Kommunistiska Grupper” (11) har också spridits brett. Tack vare att polisen ständigt stänger ner tryckerierna och den stora efterfrågan på anarkistiskt material har “direkt aktion” ofta använts för att trycka det.

Så här går det till: Ett dussin eller så kamrater beväpnade med revolvrar och bomber gör en plan och väljer någon av de borgerliga tryckerierna. De tar över den, håller chefen fånge, placerar “vakter” vid entrén och bredvid telefonen. Det handlar om ett par sekunder. Hotade av anarkisterna, beordrar så chefen sina arbetare att trycka upp de anarkistiska pamfletterna från manuskriptet de får och efter ett par timmar lämnar anarkisterna dem med tusen flygblad, efter att ha betalt arbetarna för deras arbete. Cheferna rapporterar det sällan till polisen i rädsla för hämnd från anarkisterna. Många grupper har använt sig av den här metoden, grupperna i Odessa, Ekaterinoslav och Tiraspol (i Kherson guverment), till exempel.

Det är naturligt att de ryska politiska partierna har intagit en fientlig attityd mot den unga anarkistiska kommuniströrelsen. De har använt alla medel för att stoppa de arbetande massorna att få kontakt med anarkisterna, ständigt upprepande de mest osannolika lögnerna. Dessa är bekanta för våra Europeiska kamrater, så det behöver inte gås in i detalj. Och, likt Europa, är de tillskrivna till Social Demokratiska källor.

Några särskilt nitiska socialistiska partier, likt de polska socialisterna och Armeniska Dashnaktsutyun (12), har gått längre och skjutit anarkistiska fångar för “plundring” under strejker och kravaller. Så är fallet med de “revolutionära domstolarna” i Warszawa och i Baku, där Dashnaktsutyun dödade kamrat Sarkis Keleshyan (en välkänd anarkistisk talare och författare av boken “För kamp. För Anarki” (13), samma öde väntade kamrat Vitmanskiy, som var nyligen anklagad för “expropriering” och “avrättad” av borgliga revolutionärer i Tsentochov. Lyckligtvis, har ryska socialistpartier inte antagit den här krigstaktiken. De nöjer sig med att kämpa mot anarkisterna med lögner vad det gäller idéer.

Följaktligen, sedan deras tidigaste steg i Ryssland, har anarkisterna funnit sig själva fångade mellan två linjer av eld: autokratin till höger och de politiska partierna till vänster. Vi var tvungna att kämpa på båda fronterna. Den Tsariska regeringen har inte sett anarkisterna med blida ögon och använt varje medel för att undertrycka dem. Även den enklaste misstanken om att vara del av anarkiströrelsen har framkallat arrestering, fängelse, deportation till Sibirien och till och med tortyr, lika grym som den Turkarna straffade de Makedoniska terroristerna eller av den Spanska Inkvisitionen i det ökända Montjuich-fängelset.

Alla medel är bra mot anarkister, och efter tortyren kom avrättningarna av exekutionsplutoner, såsom har hänt i Warsaw, Riga, Odessa och annorstädes.

Anarkisterna fann sig själva i en trängande situation, alltid nära döden, att dö utan att någonsin haft chansen att lämna några spår av deras existens, utan att kunna sprida deras idéer till de arbetande massorna, utan att vinna deras stöd. Denna tanke fanns ständigt i våra kamraters sinnen, och gjorde deras aktiviteter febrila och kompromisslösa: de ville att proletariatet skulle höra dem till varje pris. Det var ett enormt arbete att få gjort.

Anarkisterna behövde stora mängder pengar för att starta upp tryckmaskiner och studiecirklar, för att importera böcker och tidningar tryckta utomlands in i Ryssland, att förse hjälp åt gömda kamrater (sökta av polisen eller rymlingar), och slutligen för att beväpna sig själva och den breda massan för den kommande revolutionen. Men vart kunde de införskaffa det? Vilka kunde de räkna med? Arbetarna? Men de var ganska obekanta till en början med anarkistiska idéer; och arbetslösheten betydde så klart att de inte var i en position att förse materiell hjälp till vår rörelse.

När det gäller de borgerliga intellektuella, vore det dåraktigt av anarkisterna att räkna med dem. Det fanns inget annat förutom att vänta på dagen när deras grupper hade tillräckligt med medel för sig själva för att kunna genomföra sin propaganda med ord och handling. Men anarkisterna kunde inte stå omkring och inte göra något. Utan tryckpressar, tvingade dem de borgerliga tryckerierna att trycka deras flygblad, utan att ha dynamit eller någonstans att göra det, stal dem det från gruvorna i Donets och Uralbergen. Men även det räckte inte till och grupperna tillämpade att ta pengar från skattemyndigheterna och bourgeoisie för att stödja deras organisationer.

Således började tiden för “exproprieringar” (beväpnade attacker mot representanter av bourgeoisien och staten). Många är kamraterna som har blivit martyrer under eller till följd av dessa konfiskeringar: det har funnits de som föll medan de motstod polisen, under misslyckade “expropriationer”, andra har dömts till döden och avrättats av krigsrätten eller krigstribunalen.

Inte alla “exproprieringar” (en term nu accepterad i Ryssland, inte bara av de revolutionära partiernas tidningarna, utan också den borgerliga pressen) som har ägt rum i Ryssland har varit anarkisternas verk.

Också de politiska partierna har sina expropitörer: Polska socialistpartiet till exempel, och ibland till och med Social Demokraterna, såsom var fallet i Moskva, Ufa och Kvirila in Georgien; de har också genomförts av “kapare”, så att säga, vilka ofta missbrukade anarkisternas namn.

Så för att inte bli anklagade för att ha genomfört särskilt motbjudande “exproprieringar” i vilka det inte fanns några anarkister inblandade, brukade kamrater dela ut ett “uttalande” och informera allmänheten att anarkister endast genomförde exproprieringar mot överklassens bourgeoisie och staten, och på villkoret att de konfiskerade pengarna behövdes till gagn för Revolutionen och de dessutom genomfördes beväpnat på ett sätt där kamrater krävde från kassörer eller kapitalister vad de hade på sig: att anarkisterna inte ansåg att dessa expropriationer var en taktik som kunde leda till förstörelsen av det kapitalistiska samhället, utan helt enkelt den enda effektiva och ärliga medlet att förskaffa sig pengarna som behövdes för propaganda och aktioner (14); för att kunna undvika att anarkisternas namn användes falskt, brukade grupper utfärda ett uttalande efter varje “expropriering” utförd av dem i vilken de tog på sig ansvaret för det. Den här metoden användes till exempel av Ekaterinoslavs anarkistgrupp vilka, under två massmöten där tusentals arbetare trängdes vid en metallarbetarfabrik och en järnvägsgård, fick igenom en motion som fördömde de som oärligt använde Anarkins namn. Motionen gick igenom enhälligt.

Innan vi talar om anarkisternas aktiviteter i Ryssland, borde vi först säga ett par ord om de olika strömningar vilka anarkisterna är uppdelade i.

Vi nämnde tidigare gruppen i Genève som publicerade “Khleb i Volya”. Det här organets stil är liknande de franska tidningarna “Le Révolte” och “Les Temps Nouveaux”. De aktuella programmet och principerna skapade av “Khleb i Volya” (Khlebvol’tsy) är dem hos den internationella anarkismen.

Inom den ryska anarkiströrelsen, utgör dem den syndikalistiska strömningen. Det är den som har den rikaste litteraturen i Ryssland och utomlands; i Schweiz, talrika pamfletter, 24 nummer av “Khleb i Volya” och just nu, två dagstidningar – “Listkiy Khleb i Volya” och “Burevestnik”. I Ryssland, förutom verken och pamfletter av europeiska anarkistiska teoretiker, borde vi nämna de anarkistiska dagstidningarna publicerade i Tbilisi (på georgiska), “Nabat” (14 nummer), “Golos” (8 nummer), [“Nyhetsbladet” och “Tidningen” (15)] och “Rabotnik” (60 nummer).

Representanterna för den här strömningen har mest varit aktiva i norra Ryssland, i Uralbergen, i Chernigovs guverment, Kaukasien och till och med delar av Nya Ryssland och några litauiska städer.

På grund av sin attityd mot syndikalism, kan Novyi Mir gruppen anses vara nära den här strömningen. I des Progamma yuzhnorossiiskiy gruppy Anarkhistov-Sindikalistov, gick Novyi Mir starkt ut emot “motivlös terror” (m.a.o mot bombningar av caféer, teatrar, restauranger och andra offentliga platser) och rekommenderade kamraterna att organisera sig hemliga anarkistiska syndikat. De här hemliga syndikaten skulle gå med i de “partiobundna” fackförbunden, vilkas existens är kända, för att kunna genomföra propaganda av anarkistiska idéer och kämpa emot tendensen hos de politiska att underordna arbetarrörelsen för den parlamentariska kampens skull, det vill säga för att kunna kämpa emot inflytandet av staten och socialister inom fackförbunden.

Novyi Mir-gruppen är aktiv framförallt i södra Ryssland (Odessa och även Kiev och Krivoi Rog): de är baserade på Marxistisk filosofi. De har publicerat dagstidningen “Novyi Mir” utomlands och, nyligen “Vol’nyi Rabochiy” i Odessa. De  har också publicerat två Novomirskiy-pamfletter, Manifest Anarkhistov-Kommunistov [okänt vart den publicerades, 1905] och Iz programmy sindikal’nogo anarkhizm [Odessa, 1907].

I Ryssland där finns det också anti-syndikalistiska anarkistiska kommunister, några är rent anti-syndikalistiska som motsätter sig någon som helst kamp av de arbetande massorna för deras omedelbara behov, medan andra, som är i minoritet, endast förkastar laglig, “partiobunden” syndikalism och anser att kampen för omedelbara ekonomiska behov är en “obekväm nödvändighet”. Den förra representeras av Beznachalie-gruppen (Beznachal’tsy), de senare av Chyrnoe Znamya (Chyrnoznameney).

Låt oss undersöka deras ståndpunkter, vi börjar med Beznachalie-anarkisterna. De har motsatt sig varenda fackföreningsrörelse, i de arbetslösa eller “trasproletariatets” namn. De anser att med hjälp av de senare kan de organisera “rebellband” vilka skulle föra ett partisan gerillakrig genom terror och skulle förstöra staten och kapitalet samtidigt. Enligt deras uppfattning, skulle det inte vara någon kamp för en sänkning av arbetstimmar eller lönehöjningar. Faktum är, de anser att den arbetande massan redan är tillräckligt nerkörda av deras “direkta behov” utan den.

Uppdraget för anarkisterna är att framkalla inom massorna en revolutionär storm som kan leda till förstörelsen av den kapitalistiska ordningen och staten. Proletariatet måste inte förvänta sig någonting från bourgeoisien förutom en sak – att den försvinner, då “bourgeoisiens död är arbetarnas liv”. Beznachalie-anarkisterna hade ett par pamfletter tryckta utomlands och fördes till Ryssland, såsom Bidbei’s anti-Social Demokratiska Za vsyu zemlyu, za vsyu volyu [okänd plats för publicering, 1905?] och Rostotsev’s Nasha taktika [Genève, 1907], och fyra nummer av tidningen “Listok gruppy Beznachalie”.

Nyligen, har en dagstidning som representerar den här strömningen – “Glos Rewolucijny” – publicerats på polska och yiddish. Beznachalie-anarkisterna har inte setts aktiva i Ryssland. De har varit del av särskilda grupper i Kiev, Petrograd, Warszawa och även Tambov och Minsk. Det räcker att minnas Nechaev’s tidning “Narodnaya rasprava” för att inse att, förutom ett par nya idéer, har Beznachalie endast sökt att återgå till anarkismen av Nechaev i vilken rent Bakunistiska idéer var märkligt blandade med spår av Blanquism. Den totala frånvaron av framgång som Nechaev hade vid den tiden upprepar sig själv idag. Sannerligen, vi känner inte till någon grupp av den typen i Ryssland i dagsläget.

De andra anti-syndikalistiska anarkisterna grupperades inledningsvis runt dagstidningen “Chyrnoe Znamya” och senare “Buntar”.

Utan någon skriven propaganda, genomförde de en hel del terroristaktioner mot bourgeoisien, med rätta betecknad “motivlös terror”. Västra Europa har också bevittnat liknande anarkistiska attacker, så som dom av Emile Henry vid Café Terminus, bomberna vid Balcour och Licéo teatrarna och aktionerna av Luccheri och Léautier.

Anarkisterna från “Chyornoe Znamia” bombade Libman Cafét i Odessa, Bristol Hotellets restaurang i Warszawa och Schwartz restaurang i Riga. “Motivlös terror” mot ett borgerligt mål är inte motiverad av någon särskild handling av den personen, utan helt enkelt på grund av det faktum att han tillhör parasit och utsugarklassen. Det är taktiken som “Chyornoe Znamia” anarkisterna rekommenderar framförallt för arbetarklassen. De tänker därigenom göra kampen av alla förtryckta mot alla förtryckare och försvarare av auktoritet mer akut.

En svår våg av arbetslöshet för vilken de privilegierade klasserna är ansvariga för har resulterat i en viss sympati i ögonen för dessa “motivlösa” terroristhandlingar stödda av “Chyornoe Znamia”.

En annan egenhet hos den här strömningen är dess fientlighet mot att anarkister går med i de partiobundna arbetarorganisationerna som driver en exklusivt laglig kamp för minimala förbättringar (t ex, 8-timmars arbetsdag, en vilodag i veckan, etc). Tillsammans med idén om att kommunistiska anarkister måste driva en uteslutande klasskamp och inte ge någon som helst hänsyn åt statliga förändringar (även om en Demokratisk Republik skulle etableras skulle de fortfarande endast erkänna olagliga direkta aktioner).

De fördömer Västeuropas anarkism och anklagar den (framförallt i Frankrike och Tyskland) för opportunism, vara tystlåten och en vag humanism; de ser till Bakunin och Most och anser att, för tillfället, har europeiska anarkister övergett revolutionära anarkistiska taktiker och fallit ner i laglighet, förlorat sig själv i småaktiga aktiviteter såsom antiklerikalism, syndikalism, neo-Malthusianism, etc.

“Chyornoe Znamya” anarkisterna har alltid arbetat med andra anarkistfraktioner och har endast nyligen format separata grupper. Anledningarna för den här seperationen var skiljaktigheterna i åsikten om deltagande i den partiobundna fackföreningsrörelsen. Istället rekommenderade de exklusivt anarkistiska yrkesassociationer, hemliga av nödvändighet, och fördömde utan förbehåll alla andra former av arbetarrörelsen, revolutionär syndikalism och fackföreningar likaså.

Under 1906, fanns det det två typer av militanter i deras led: “motivlösa” terrorister och “kommunarder” (Kommunary). De förra tar sin kamp till bourgeoisien genom medel som attacker: den senare söker att komplettera den kampen med partiella uppror tillsammans med proklameringen av Anarkistiska kommuner i städer och landsbygden.

Det här är mer eller mindre riktlinjen för Kommunary: det betyder föga om de här kommunerna uppstår endast i en enskild region eller slutar med att försvinna helt och hållet. Likt meteoriter skinandes i mörkret, har dessa försök inte misslyckats förgäves. Det kommer förmå arbetaren att resa sig och fortsätta för den slutgiltiga triumfen för det proletära idealet.

Den här strömningen har framförallt setts till i Nya Ryssland och i västra Ryssland, blandad med andra strömningar. Grupper bestående exklusivt av “Chyornoe Znamya” militanter har existerat i Odessa, Warzawa och Belostok.

För att avsluta det här kapitlet, återstår det litet mer att säga om strömningen som kallar sig själv Anarko-Individualister. Den har inte setts till alls i den revolutionära kampen. Den har representerats av små grupper av lärda personer och individer som har publicerat översättningar av verk av Stirner, Tucker och Mackay och några originella pamfletter så som [Den anarkistiskta individualisten av Vikont (16)], Novoe napravlenie v anarkhizme: assotsiatsionnyi anarkhizm av L. Chyornyi [Moskva, 1907] och Obshchestvemye ideally sevremennogo obshchestva av A.A Borovoo [Moskva, 1905].

Det finns anhängare av individualistisk anarkism i Moskva, Kiev och Petrograd. I Petrograd finns det även en liten grupp av mystiker-anarkister som publicerar ett magasin.

Slutligen, Tolstoys lärjungar formar en annan strömning inom rysk anarkism och beskriver sig ofta som Kristna anarkister. De har en väldigt rik litteratur och publicerade för en stund en tidskrift “Svobodnoe Slovo” i London under ledarskapet av Cherkov. Tolstojanernas handlingar är begränsade till deras inblandning med de rationalistiska grupperna så som Doukhobors. Några av dem har bildat små jordbrukskommuner och vägrat att göra värnplikt.

När det gäller den numerära styrkan av anarkism i Ryssland, är den särskilt stark i Södra Ryssland, Kaukasien, Polen och Litauen, där under de senaste åren en extremt livlig och resolut kamp har bedrivits.

 

FOTNOTER KÄLLOR

  1. För översikt över medlemmarna i Chaikovskiy klubben, i vilken Kropotkin gick med i 1872, se P.A, Kropotkin, En anarkists minnen, (dubbelkolla sida etc).

2. “Land och Frihet.” Ett hemligt revolutionärt sällskap som grundades 1876, efter den hårda repressionen 1873-1874 mot den populistiska rörelsen. Den tog namnet efter 1862 års Zemlya i Volya och hade terrorism som dess centrala aktivitet.

3. Yuzhno Rossiiskiy Soyuz Rabochikh, en syndikalistisk organisation grundad i Odessa 1874.

4. “Svart underdivision”. En grupp av Bakunistisk ursprung vilka splittrades från Zemyla i Volya 1878, var emot terrorism och önskade först och främst att vara en massorganisation. Plekhanov och Aksel’rod var medlemmar.

5. Översättarens anmärkning: Den 1 mars 1881 lyckades Narodnaya Volya (Folkets Vilja) med sitt terroristattentat mot Tsar Alexander ll. De var fyra stycken som planerade attentatet; Andrei Zhelyabov, Sophia Perovskaya, Nikolai Rysakov och Ignacy Hryniewiecki. Även om Andrei var hjärnan bakom attentatet var det de Nikolai och Ignacy som genomförde attentatet, koordinerade med hjälp av Sophia. Tsaren var på väg från Vinterpalatset i St:Petersburg till Mikhailovsky Manège i en stängd vagn, något som han brukade göra varje söndag. Gruppen hade spanat på Tsaren i ett par månader innan och kände till Tsarens vanor och vilka vägar han brukade ta. Med hjälp av ”hemliga” signaler så som att snyta sig i sin näsduk koordinerade Sophia Perovskaya både Nikolai och Ignacy att ta sig ner mot en kaj och förbereda sig på sitt attentat. När ekepaget kom tillräckligt nära kastade Nikolai, på Sophias signal, sin bomb under tsarens hästvagn. Vagnen var skottsäker och klarade sig ganska bra men två andra i sällskapet runt om vagnen dog av skadorna senare den dagen. Nikolai greps nästan direkt och när Tsaren ville ta sig ur sin vagn för att se skadaorna och också vem attentatsmannen var lyckades Ignacy tränga sig fram och kasta sin bomb framför fötterna på Tsaren som flög iväg av tryckvågen och skadades så allvarligt att han dog senare av skadorna. Igancy skadades själv av bomben och dog senare i arresten efter att ha vägrat samarbeta polisen. Nikolai valde däremot att att samarbeta med polisen och angav flera kamrater vilket ledde till att alla inblandade i attentaten greps och senare avrättades. De lyckades med sitt attentat men misslyckades med sitt mål att provocera fram en revolution.

6. Anmärkning av Rogdaev: Yrkessammanslutningar har för tillfället en anmärkningsvärd styrka i Ryssland. De har nästan dubbelt så många medlemmar som det Socialdemokratiska Partiet. Det är betydande, att vid en tid där apati och inaktivitet är utbrett i Socialdemokratins led och andra politiska organisationer, går de (partiobundna) yrkessammanslutningarna igenom en period av intensiv vitalitet, propaganda och organisationsarbete pågår överallt och strejker i överflöd. Och allt det här vid en tid när den tsariska regeringen – inte tillfredsställd med blodet från 32,706 män dödade med gevärseld (den minsta siffran citerad av tidningen “Perelom”), eller att ha fängslat tusentals, eller ha försatt tusentals mer i exil i Sibirien – hotar med att dra folk inför krigstribunalen för att inte ha betalat skatt eller vägrat göra militärtjänst, och på grund av trycket som arbetarnas branschorganisationer kan utöva mot cheferna under strejker.

7. Rabochiy Zagorov.

8. Anmärkning av Rogdaev. ”Arbetarnas konspiration” bildades under inflytande av Mahajski, en polsk fd socialist och författare av ett stort verk (i tre volymer), Umstvennyi rabotsiy. I det här verket utvecklar han sin doktrin vilken är karaktäriserad av fientlighet mot klassen av revolutionära intellektuella. Enligt Machajski, det är dem som med all sin kraft försöker involvera arbetarklassen med idéer om demokrati, socialism och anarkism, medan proletariatet har endast ett mål: kampen för lika inkomst och jämlik utbildning. Det här är varför en behöver kämpa mot varje idé som förvandlar sig själv till en religion som avleder de arbetande massorna från den direkta kampen för konkreta krav. När det gäller framtiden, kommer arbetarna organisera sig själv såsom de anser vara passande. Nu måste vi arbeta mot den fullständiga förstörelsen av Staten och organisera Revolutionen, ”konspirationen”, hemligt, genom en serier av uppror och revolter, terroristhandlingar och rent ekonomiska strejker.

9. Anmärkning av Rogdaev. Sekten ”Jehovas Anhängare” bildades i Uralbergen runt 1900-01: dess doktrin är semi-mystisk och består av följande: världen är indelad i två kategorier av människor – ”anhängarna av Jehova”, av gudomligt ursprung, och ”anhängarna av Satan”. Medan ”anhängarna av Jehova” är alla fattiga, alla arbetare, Satans är alla rika, alla parasiter (präster, bourgeoisien, härskare). Samförstånd mellan de två är omöjligt: allt som är möjligt för ena sidan är att outtröttligt kämpa mot den andra. Regeringen utplånade snabbt den här farliga sekten och sände deras huvudsakliga representanter till tvångsarbete.

10. Anmärkning av Rogdaev. Vi säger den ”första” anarkisttidningen eftersom ingen semi-anarkist eller anarkisttidning hade dykt upp i Ryssland under de senaste tjugo åren. När det gäller de gamla tidningarna, så som ”Rabotnik”, ”Obschina”, ”Narodnaya rasprava” och ”Zemla i Volya”, publicerad av rebell-Bakunisterna under perioden 1870-1880, har dom sedan länge varit en bibliografisk raritet. Det samma kan sägas om äldre versioner av verk från Bakunin, Z. Ralli och andra.

11. Det är kanske en referens till Unionen av Ryska Anarko-Kommunister (Soyuz russkikh anarkhistov-kommunistov).

12. Armeniska Revolutionära Partiet

13. Vi har inte kunnat spåra den ursprungliga datan (titel, bokförläggare, etc) för den här pamfletten.

14. Anmärkning av Rogdaev. Det är sant att det finns i Ryssland, anarkister som har gjort taktiken av expropriering till en princip. En sådan strömning är representerad av Beznachalie grupperna (Beznachal’tsy) i Kiev och Petrograd. De har tagit den här idén till absurda nivåer, och råder till och med arbetare att ge upp sina jobb och leva exklusivt av ”individuella uttag”. Men propagandan från Beznachal’tsy har inte haft mycket framgång i Ryssland. Vi kan också omnämna Chyornyi Voron-gruppen i Odessa, som har genomfört en våghalsig serie av attacker och rån som har tillskrivits i allmänhetens ögon anarkistgrupperna, en oberättigad förvirring eftersom det inte hade någon relation till anarkistiska teorier. De var endast ”expropitörer beväpnade med bomber”, vilka, hursomhelst, måste krediteras med samma galna våghalsighet som södra Italiens brignanti. När det gäller de mindre ”exproprieringarna” som genomförs dagligen i Ryssland, mer ofta än är det verk av arbetslösa arbetare, drivna till dessa ytterligheter av den ekonomiska krisen och risken att svälta ihjäl.

15. Originaltitel kunde inte spåras

16. Originaltitel kunde inte spåras