[Den här artikeln skrev jag för tidningen Bang nummer 4, 2008.]

Som anarkist sen ungdomsdagar och som homosexuell har jag länge lagt en stor stolthet i vad jag vetat om anarkismen, att anarkister var före sin tid när det gällde sociala frågor kring relationer och olika sexualiteter. Den senaste tiden har jag läst boken Free Comrades, Anarchism and Homosexuality in the United States, 1895-1917 av Terence Kissack.

Och jag känner fortfarande stolthet, men också uppgivenhet.

Till skillnad från sina ideologiska syskon (auktoritära socialister och kommunister) ansåg anarkisterna att det också var nödvändigt med en social revolution. I denna vill vi befria oss från ”borgliga vidskepelser”, som de gamla anarkisterna så fint uttryckte det. Till dessa hörde onödiga formaliteter och hierarkier i sociala relationer, men också något som var otroligt laddat vid denna tid, nämligen normer kring sexualitet och samlevnad.

Enligt den forskning som Terence Kissack gjort om Amerika kring det förra sekelskiftet finner han att homosexuella själva var anonyma av sig, eller i vilket fall inte organiserade. De som drev frågorna kring homosexualitet var just anarkisterna. Men de sexradikala anarkisterna var i själva verket få. I USA under slutet av 1800-talet fanns det dock andra sexradikaler som inte var anarkister. De olika grupperna inspirerade varandra och samarbete förekom. Alla anarkister uppskattade dock inte de sexradikala anarkisternas arbete då deras frågor fick mer uppmärksamhet än anarkisternas övriga kamp. Samhället började varna för att anarkism skulle leda USA, förutom ner i kaos, också till sexuellt och moraliskt förfall. De kritiska anarkisterna ansåg att man hade tillräckligt svårt med kaos-stämpeln. De auktoritära socialisterna och kommunisterna gick till attack och menade att den anarkisterna ägnade sig åt var att pussas och kramas.

De olika anarkisternas bakgrunder spelade också in i engagemanget runt sexualfrågor. De som dominerade den sexradikala delen av anarkiströrelsen i USA bestod av amerikafödda personer från medelklassen. De var anhängare av den individualistiska anarkism som

Benjamin R Tucker

vuxit sig stark i USA och hade sin största tänkare där, Benjamin R Tucker, även han sexradikal.

Större delen av anarkiströrelsen utgjordes dock av immigranter från Europa. De kom främst från arbetarklassen, och var anhängare av den kommunistiska anarkismen med rötter främst i Ryssland men med intellektuella teoretiker runt om i Europa. Bland sexradikalerna var europeiska anarkister ytterst få och de enda som nämns i boken är Emma Goldman, betydande agitator och feminist, och hennes livskamrat Alexander Berkman. Den europeiska rörelsen var dessutom också grupperad i språkgrupper med lite kontakt sinsemellan. Då Goldman och Berkman var flerspråkiga och kunde bra engelska fungerade som en slags brygga mellan de etniska grupperna.

Emma Goldman & Alexander Berkman, 1917

Under 1860- och 70-talen märktes den första generation av sexradikaler av. De ägnade inte mycket tid åt homosexualitet. Den dominerande åsikten vid denna tid var att homosexualitet var en defekt, något onaturligt. Men då anarkisterna var ateister handlade inte om någon oförlåtlig synd utan sågs som ett resultat av ett samhälle i obalans, sjukt av orättvisor och kapitalism.

Vad man la mest vikt vid var kritik av äktenskapet och upplysning om preventivmedel och fri kärlek. Fri kärlek gick ut på att ett par själva hade rätt att bestämma huruvida de ville vara tillsammans och hur det skulle vara det, samt bryta upp när kärleken tog slut. Fri kärlek betydde för kvinnan rätten att ha sex med vilken man hon ville, när hon ville – och rätten att säga nej, även om hon befann sig i en relation. Men i 1800-talets USA dominerade de puritanska idéerna; kyrkan och staten var de enda med legitim makt att godkänna samröre mellan män och kvinnor. Anarkistiska och sexradikala aktivister åkte i fängelse för de föreläsningar de höll och när de hade egna ceremonier för att visa sin kärlek för varandra hände det att fängslades för ickesanktionerat och oheligt umgänge.

Den andra generationen sexradikaler, som verkade aktivt runt sekelskiftet, hade åsikter som spände från idén om att homosexualitet, förvisso var onaturligt, likt ett missbruk, men inget för en utomstående att lägga sig i då homosexualitet inte skadade någon annan, till att det var den högsta formen att kärlek att kunna se varje kvinna som en älskarinna, moder, syster och dotter och varje man som en älskare, far, broder och son. Anledningen till den positiva attitydförändringen menar Kissack var att den första vågen sexradikaler kom från mindre städer och landsbygden, isolerade från omvärlden, medan den andra generationen fanns i större städer och hade tillgång till litteratur om medicin, sexologi och psykologi från Europa som runt sekelskiftet var mer progressivt än USA.

En av de slående saker i Free Comrades är att det inte främst var värderingen av homosexualiteten som sådan som var anledningen till anarkisternas engagemang, i alla fall inte till en början. Det var snarare anarkismens fundamentala kritik av statens natur och funktion och de statliga inskränkningarna av homosexuellas privatliv i moralens namn och med stöd av doktorer. Kort sagt drabbas homosexuella mer och mer av statens repressalier.

”Som anarkist har min plats alltid varit hos de fördömda” sa Emma Goldman  när hon förklarade varför hon engagerat sig i Oscar Wildes rättegång som tonåring. Anarkisterna passade på att uppmärksamma det absurda i att staten la sig i vilka folk hade sex med. Engagemanget manifesterades i direkt aktion; anarkister valde trots risk för fängelse eller böter att publicera litterära verk de ansåg viktiga för sexualitetens befrielse i sina olika tidningar. Det var allt ifrån personliga brev från läkare och psykologer i Europa till erotisk poesi.

Synen på vad som var homosocialt acceptabelt och vad som kom att bli misstänksamt tas också upp i boken. Innan sekelskiftet var stark manlig vänskap inget suspekt, även om det innehöll kyssar och kramar. Det ansåg inom medelklassen som något fint, något från det antika Grekland där demokratin föddes. Det associerades inte med homosexualitet – homosexualitet var sodomi som innebar analsex, oavsett kön, och tidelag.

Också människor med könsöverskridande genusuttryck tillhörde kategorin homosexuella sodomiter. Och det är väl här min besvikelse ligger.

Anarkisterna gjorde ofta skillnad på homosexuella män (läs: maskulina) och vad man då kallade fairys, fjollor. Detta syns tydligt i deras försvar av Oscar Wilde.  Wilde hade en speciell plats hos anarkisterna. Men vad han hade mest kredd för hos dem var hans solidaritet med Haymarket martyrerna, de åtta anarkister som i Chicago 1886 oskyldigt dömdes till döden för ett brott iscensatt av polisen för att krossa den växande arbetarrörelsen. Polisen detonerade en bomb i slutet av en demonstration mot polisens våldsamma ingripande på en annan fredlig demonstration för åtta timmars arbetsdag några dagar tidigare som lett till både skador och dödsfall. I tumultet sköt polisen vilt omkring sig och träffade även sina egna. Flera framstående anarkister arresterades, varav somliga inte ens hade varit på demonstrationen. Detta utlöste massiva demonstrationer runt om i världen. Traditionen att fira första maj föddes ur denna händelse.

Wildes engagemang för dessa anarkister under rättegången ingav stor respekt hos anarkiströrelsen. När Wilde ställdes inför rätta för att ha haft sex med unga och prostituerade män fanns anarkisterna där för att ge honom sitt stöd. Fortfarande med utgångspunkten att staten inte borde inskränka den individuella friheten. Vad som är intressant är den vikt Wildes försvarare la vid att beskriva Wildes maskulina attribut. Allt för att skilja på honom och fördomen om en fairy. Eftersom Wilde var både äldre och hade högre status än de unga män han hade haft sex och relationer med antogs han vara den dominanta parten i sexet. Detta, menade bland andra Benjamin R Tucker, talade för att Wilde följt den naturliga manliga driften att vilja sätta på någon och han därför inte skulle dömas. Wilde var alltså en fullt normal man.

Det mest överraskande och positiva jag finner i Free Comrades är kapitlet om Alexander Berkman. 1892 sköt Alexander Berkman fabriksägaren Henry Clay Frick som hämnd för att denne skickat militär på sina strejkande arbetare. Mordförsöket misslyckades men Alexander Berkman dömdes till 22 års fängelse. Berkmans självbiografi, En anarkists fängelseminnen, var en av de första böckerna i sin tid som tog upp homosexualitet från andra perspektiv än de rent sexuella. Berkman beskriver hur han vid sitt första möte med homosexualitet reagerade med avsky och oförståelse, men att han kom att lära sig att kärlek mellan män är likvärdig den mellan en man och en kvinna. I boken berättar han dessutom om hur han själv blir kär i en yngre medfånge. De båda männen ger varandra kärleksfulla smeknamn, Alexander blir Shashenka och David blir Felipe. Tragiskt nog skickas Felipe till isolering samma kväll som de båda förklarat sina känslor. Felipe dör strax efteråt och det går lång tid tills Alexander får reda på det. De hann aldrig kyssa varandra.

Intressant med Berkman är också att han tar avstånd ifrån de hierarkiska relationer som fanns på fängelset mellan ”kid men” och deras ”kids”, som grovt beskrivet kan liknas vid prostitution; en man har sex med annan för att få beskydd. Kissack förklarar att man inte kan veta säkert att ”kids” var unga men. Men han påpekar att den som var dominanta i relationen hade högre status än de som var passiva. Dessa ojämlika relationer går emot Berkmans anarkistiska ideal om jämlikhet. Berkman menade att det även fanns sann och ren kärlek mellan män, och att det var det så han känt för Felipe, och senare för en annan ung man i fängelset.

När Alexander Berkman släpps håller han föreläsningar om homosexualitet och hans självbiografi tas väl emot homosexuella som längtat efter skildring av homosexualitet som något annat än antingen perverst beteende eller en enbart en fysisk företeelse. Emma Goldman säljer boken via sin tidning Mother Earth.

Homosexualitet utifrån ett lesbisk perspektiv lyser med sin frånvaro i Free Comrades. Lesbiskhet ägnas ett kapitel där några lesbiska kvinnor som hjälper Emma Goldman med hennes talar turnéer nämns. Varför det inte står mer om lesbiska kvinnor situation kan jag bara spekulera i.

Men det är på sin plats att nämna Almeda Sperry, en av Emma Goldmans många beundrarinnor och en arbetarklasskvinna med både kvinnliga och manliga älskare. På uppmaning av Goldman engagerar sig Almeda Sperra i anarkiströrelsen och är den outtröttliga hängiven. Brevväxlande mellan kvinnorna visar att med Almeda Sperrys växande intresse för anarkismen kommer också hennes intresse för Emma Goldman. Det vittnas om att de båda kramades och kysste varandra ibland. Men det verkar som om deras avsikter med detta var olika. Goldman verkar ganska okänslig när hon tydligen funderade på att publicera brev som Sperry skrivit till henne. Fulla av kärleksförklaringar och erotiska fantasier om henne. Goldman motiverade det ur en ”vetenskaplig” synvinkel, hon fann dem mycket märkliga men väldigt intressanta.

En annan kvinna nämns är den franska anarkisten och hjältinnan under Pariskommunen 1871, Louise Michel, även hon en vän till Emma Goldman. Louise Michel pekades ut som en homosexuell i en avhandling 1923, efter sin död, mycket grundat på hon aldrig gift sig eller haft någon relation med någon man och att hon varit en busig och vild flicka som ung, en riktig pojkflicka. Emma Goldman blev arg och menade att hon blev chockad när hon sig sin vän bland fotografier på homosexuella personer – Goldman är noga med att påpeka att hon inte hade några fördomar eller problem med homosexuella, men att hon kände Louise Michel tillräckligt för att veta att påståendet var falskt. Även om Emma Goldman flera gånger givit personer som endast såg kvinnor som uppassare och barnaföderskor svar på tal var det nog trots allt känsligt att bli associerad med lesbiska eller att själv kallas det. Oavsett hur det var blev både Emma Goldman och Louise Michel i medierna ofta tillskrivna manliga attribut för att demonisera dem.

Louise Michel i sin uniform som hon bar medan hon stred längst fram på Paris Kommunens barrikader 1871

Louise Michel var dessutom lika känd för sitt ointresse för hur hon såg ut som för sina insatser i Pariskommunen.

För mig som ser mig själv som en anarkist-aktivist i htbq-sammanhang och hbtq-aktivist i anarkistiska sammanhang känns denna nya kunskap mycket värdefull. Den visar även om mina politiska förebilder med dagens mått kan anses vara konservativa i sin syn på homosexualitet var de fortfarande före sin tid. Den sexualpolitik som de förde då har fortfarande något att tillföra de diskussioner som förs idag. Diskussioner där sexradikaler ofta argumenterar för att exempelvis prostitution skulle vara en befrielse från gårdagens sexuella normer. Dessa tankar finns också hos sexradikaler inom vänstern – en total vändning från gamla idéer om att fri kärlek innebar befrielse från äktenskapet och just slutet på prostitution.

Vidare bidrar kunskapen om det förflutna till den självkritik som behövs bland socialister i allmänhet. Att saker och ting inte sker av sig själva. Att vi inte är fullfjädrade utövare av den feminism och jämlikhet vi säger vilja skapa bara genom att läsa Das Kapital, gå med i ett parti eller springa på demonstrationer – eller vilka kampmetoder vi nu använder oss av. Jag tänker på den diskussion som uppstod under första maj i år, då hbtq-aktivister valde att gå med syndikalisterna med egna hbtq-relaterade slagord. Det ansåg syndikalisterna passa bättre vid andra demonstrationer, på första maj ska enbart klasskampen vara i fokus.

  Nyhetssajten yelah.net har valt en annan väg och utlyste nyligen en kampanj som de kallar Machovänstern, där de uppmanar till konstruktiv diskussion om att inte heller vänstern är befriad från från machokulturen.

Jag anser att så länge det uppstår en pinsam tystnad på en demonstration när någon ropar ett hbtq-slagord finns det mycket arbete kvar att göra. När folk inte vill bli associerade en fråga eller en kamp betyder det att de någonstans är riktigt okey med den.

________________

Mycket har hänt sen jag skrev den här artikeln. Queer och genus har tagit mer plats inom den utomparlamentariska vänstern i Sverige, vi har en ny generation aktivister för vilka sexualitet spelar mindre och mindre roll.

I USA pågår större diskussioner där man argumenterar för att queer och genus är en konsekvens av anarkism. Allt detta är uppmuntrande men vi måste vara på vår vakt att vi queers inte endast får agera alibi. Queer och genus får inte bli endast en fråga för queers.

__________

Bonus:

Magnus Hirschfeld (1868-1935) grundaren av världshistoriens första förbund för homosexuellas rättigheter, Vetenskapliga humanitära kommittén, hade nära kontakt med Emma Goldman och hyllade henne med;

”[Emma Goldman är] den första och enda kvinna, en skulle verkligen kunna säga den första enda människa av betydelse i Amerika att ta sig an att upplysa om homosexuell kärlek till den breda allmänheten”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s