Anarkismen på Kuba

[Den här texten skrev jag för Anarkistiska Studiers blogg http://www.anarkism.nu som tyvärr ligger nere för tillfället. Jag passar därför på att publicera den här istället. Den var tidigare uppdelad i fyra delar men kommer här i sin helhet.]

Spanska och franska influenser

De socialistiska idéerna kom till Kuba runt år 1850 i samband med en massiv arbetskraftsinvandring från Spanien. Denna organiserades av den spanska staten som var orolig för att Kuba höll på att ”afrikaniseras” till följd av den stora slavhandeln.

Med de spanska arbetarna kom även den franske anarkisten Pierre-Joseph Proudhons idéer. Idéerna, som kallas mutualism, blev grunden för Kubas arbetarrörelse.

Kubas första arbetartidning La Aurora (1865) inspirerades av mutualism men var främst fokuserad på folkbildning. Att läsa högt ur La Aurora på arbetsplatserna blev snabbt en vana för Kubas arbetare, en vana som kom att betyda mycket för spridandet av anarkism.

Tidningen ökade klassmedvetandet och strejker för bättre arbetsvillkor blev allt vanligare. Det grundades också flera arbetarsällskap, kulturcentra och skolor i Proudhons anda. Denna positiva utveckling pågick ostört fram till Kubas första självständighetskrig mot Spanien, Det tioåriga kriget, som pågick 1868–78.

Bland dem som kämpade för självständighet, separatisterna, fanns deltagare från Pariskommunen som flytt till Kuba efter kommunens fall 1871. Med dem kom Proudhons inflytande att öka ännu mer. Det var främst hans idé om federalism och decentralisering som anammades av självständighetsrörelsen.

Kriget förlorades men separatisterna lyckades krossa sockerbaronernas inflytande och sätta stopp för slavhandeln på ön.

Anarkistisk organisering

Efter kriget kom kubanska anarkister i kontakt med spanska anarkister i New York. Tillsammans hjälptes de åt att smuggla in anarkistiska pamfletter från Barcelona. Detta resulterade i Kubas första uttalat anarkistiska organisation, Alianza Revolucionaria Socialista (ARS). Anarkisterna på Kuba började kämpa emot reformismen inom öns arbetarrörelse. Det handlade framförallt om klasskamp före klassamarbete. ”Inget skrå eller annan arbetarklassorganisation ska vara bundna till kapitalisternas fötter”, var anarkisternas slagord som fick genklang bland Kubas arbetare.

Efter denna princip grundades organisationen Junta Central de Artesanos 1885 med ambitionen att organisera och ena Kubas arbetare i federationer. För att nå ut med sitt budskap började flera anarkistiska tidningar att publiceras, den mest populära, El productor (1887) kom ut två gånger i veckan. De efterföljande åren ökade antalet strejker och de var uteslutande organiserade av anarkister och deras fackföreningar.

De olika fackföreningarna organiserade sig två huvudsakliga federationer: Alianza Obrera och La federacion de Trabajadores de Cuba (FTC). I oktober 1887 organiserade FTC Kubas första arbetarkongress där båda federationerna deltog. Kongressen antog ett slags manifest på sex punkter. Bland annat gavs varje grupp fullständig frihet och självständighet, och man ställde sig ”mot alla spår av förmyndare” inom arbetarorganisationer. Den mest omdiskuterade delen var ett förbud inom federationen mot alla politiska och religiösa doktriner.

Med manifestet i ryggen kämpade fackföreningarna på ännu mer och vann många strejker tack vare den solidaritet som existerade mellan arbetarna.

Anarkismens framgång på Kuba berodde främst på att organisationerna fokuserade uteslutande på den ekonomiska kampen. De höll sig utanför politiken och debatten om Kuba borde fortsätta vara en spansk koloni eller inte. Därför hade de spanska myndigheterna en viss tolerans för de anarkistiska aktiviteterna. Toleransen hindrade dock inte att myndigheterna, i syfte att försvaga organisationerna, utvisade en del aktiva anarkister som migrerat till Kuba. Det hände också att anarkisternas tidningar stängdes ner eller censurerades. 

Nationalistisk separatism och anarkismen

Trots att Det tioåriga kriget förlorades gav separatisterna inte upp sin dröm om ett självständigt Kuba. I separatisternas ögon var anarkisterna ett problem. Anarkisterna stod för solidaritet mellan arbetare över nationsgränserna och kunde till exempel strejka på arbetsplatser med kubanska ägare som stödde separatisterna ekonomiskt. Separatisterna valde kapitalisternas sida och spred lögner om att anarkisterna var Spaniens marionetter och skickade våldsamma strejkbrytare på arbetarna.

Separatisterna insåg dock snabbt att det var viktigt att ha stöd från arbetarklassen och ändrade strategi till att syssla med välgörenhet för Kubas fattiga arbetare för att kunna sprida sin propaganda.

Strategin lyckades och 1892 var separatisternas idéer så spridda i alla samhällsskikt att anarkisterna inte längre kunde ignorera frågan. Vid en landsomfattande kongress som hölls i hemlighet samma år höll anarkisterna fast vid sin huvudsakliga åsikt att skillnaden för arbetarklassen inte skulle vara speciellt stor i en republik, och tog upp USA som exempel. Samtidigt kunde de inte motsätta sig något så många kubaner nu drömde om. Kongressen beslutade att de skulle försöka närma sig separatisterna så långt det gick utan upphöra vara revolutionärer. Internt brakade det loss en livlig debatt. En del ansåg att man skulle kämpa för revolutionen först efter man uppnått självständighet. Andra ansåg att hela självständighetskampen var mer än meningslös för arbetarklassen.

De spanska myndigheternas reaktion på att anarkisterna närmat sig separatisterna var hård. Arbetare förbjöds att hålla möten och anarkisternas tidningar tvingades lägga ner. Utöver detta blev nästan alla från kongressen arresterade och ett flertal blev utvisade.

Separatister och anarkist-separatister

Separatiströrelsen befann sig till stor del utanför Kuba, främst utmed Floridas kustlinje. De organiserade sig i olika föreningar. Det fanns även anarkistiska separatistgrupper. Till slut kom separatisterna fram till att det var bäst att först utarbeta ett enhetligt program och därefter fundera på den väpnade kampen. I samma veva grundades ett revolutionärt parti: Partido Revolucionario Cubano, PRC. Det var uppbyggt på autonoma, decentraliserade revolutionära grupper som agerade utefter direktdemokratiska principer. Partiet var inget vanligt parlamentariskt parti utan rent revolutionärt.

De två huvudsakliga anarkistgrupperna hette Club Roig San Martín efter en omtyckt kubansk anarkist som dött efter att ha suttit fängslad. Ett ironiskt val eftersom han varit en stor motståndare till separatisterna. Den andra klubben hette Fermín Salvochea efter en andalusisk anarkist som var anhängare av Kubas självständighet.

Anarkisterna som stödde separatisterna gjorde så i hopp om att den framtida republiken skulle ge dem mer frihet att verka och propagera i, för den kommande revolutionens skull. Republiken var endast var ett medel i kampen för separatist-anarkisterna, inte ett mål i sig.

Det andra självständighetskriget

Det andra självständighetskriget bröt ut 1895 och varade i tre år. Kriget delade upp Kubas anarkister i två läger där de som var för kriget var i minoritet. Separatist-anarkisterna blev soldater eller stödde upproret ekonomiskt. En konsekvens av att anarkister deltog i upproret gjorde att repressionen emot rörelsen i stort blev hårdare. Bland annat blev det förbjudet att läsa högt på tobaksfabrikerna och flera ledande anarkister blev deporterade.

Spaniens svar på upproret var oproportionerligt grymt. Småbönderna på landsbygden fängslades i läger för att inte kunna hjälpa rebellerna. Uppåt 300.000 civila dog i dessa, av svält och sjukdomar. Procentuellt har antalet döda jämförts med de civila förlusterna Ryssland hade i andra världskriget. Spanien avslutade sitt styre på Kuba som de började det – med ett folkmord.

Anarkister i Spanien protesterade mot regeringen, vilket resulterade i hård repression som kulminerade i att hundratals anarkister fängslades, torterades och mördades i fortet Montjuïc i Barcelona. Som hämnd för detta och för grymheterna som Spanien stod för på Kuba (samt på Filippinerna, som också befriade sig från Spanien) mördade den italienske anarkisten Miguel Angiolillo den spanske premiärministern Antonio Cánovas i augusti 1897. Attentatet gjorde att läget i Spanien blev så instabilt att kriget inte kunde fortgå på Kuba.

Premiärministerns efterträdare Práxedes Mateo Sagasta försökte rädda situationen genom att ge Kuba autonomi. Men det var för lite, för sent. USA såg sin chans och gick till attack mot Spanien 1898 genom att invadera både Kuba, Filippinerna och Puerto Rico samtidigt. Invasionerna började i april och i december samma år hade Spanien förlorat och tvingades skriva under ett avtal som gjorde att de förlorade alla sina kolonier till USA. USA lovade ekonomiskt tillväxt och ”social fred” genom att med järnhand skydda egendomar, industrier, banker och företag.

Den kubanska separatiströrelsen vann kriget med hjälp av USA, men förlorade freden till USA.

Kuba och USA

USA:s ockupation av Kuba började den1 januari 1899 med avsikt att ge Kuba autonomt styre längre fram.

Anarkisterna omorganiserade sig i två nya federationer där majoriteten gick med i Alianza De Trabajadores. Separatistanarkisterna (som kämpat för landets självständighet) organiserade sig federationen i Liga General De Trabajadores, som var mer reformistiskt lagd men fortfarande grundad på anarkistiska principer.

Innan republiken utropades, 1902, tillämpade USA ett avtal som gav dem rätt att ingripa när som helst om deras politiska eller ekonomiska intressen var hotade. Utöver det skulle Kuba betala notan för USA:s ockupation och militär på ön. Avtalet möttes av förvånansvärt lite motstånd, anarkisterna tillhörde de få som genom sin press protesterade.

Anarkismen mellan 1900 och 1920

Sekelskiftets första 20 år präglades av klasskrig. Anarkister som försökte organisera sockerindustrin, som var den största och viktigaste på Kuba, möttes av våldsamt motstånd från kapitalisternas sida. Två anarkistledare mördades, medan mördarna gick fria.

Trots detta hölls en kongress för småbönder och lantarbetare 1912 för att diskutera hur de kunde förbättra sina levnads- och arbetsvillkor. Året efter blev den nyvalde presidenten Mario García Menocal Kubas första diktator och klassmotsättningarna trappades upp.

I Havanna organiserade anarkister hela fyra generalstrejker mellan 1918–1919. Regeringen svarade med en dödlig repression, och militanta anarkister hämnades med ett antal bombattentat riktade mot regeringen. För detta dömdes fem ledande anarkister och organisatörer till döden.

Domen utlöste så pass stora protester att USA:s flotta skickade över tre skepp för att få ordning på situationen. Säkerhetspolisen på Kuba gav Washington en lista över alla fackföreningar på ön och vilka medlemmar som var mest aktiva. Med flottan i ryggen drogs snaran åt och 77 anarkister som kallades ”en anarkosyndikalistisk mobb” deporterades, anarkisternas tidningar förbjöds och det mest aktiva arbetarcentrumet – Centro Obrero – stängdes ner i Havanna.

Återhämtning och revolutionära medvindar

Anarkisterna höll en landsomfattande arbetarkongress 1920 och grundade arbetarfederationen Confederación Nacional del Trabajadores. Kongressen sände stöduttalanden för den ryska revolutionen som utbrutit 1917. För att fira revolutionen organiserades demonstrationer i vilka ett fåtal socialdemokrater och marxister deltog bakom anarkistiska fanor. (Skribentens anmärkning: Värt att påpeka, vilket många inte verkar veta om idag, är att anarkosyndikalismen dominerade den revolutionära vänstern kring förra sekelskiftet. Lenin använde sig av anarkistiskt klingande slagord vilket fick många anarkister att tro att han var mer anarkistisk än marxistisk. Marxisterna var mer åt det socialdemokratiska hållet och såg Lenin som en radikal bråkstake vilket förklarar varför anarkister stödde revolutionen mer öppet än marxister och socialdemokrater. Nyheter spred sig dessutom långsamt, och det dröjde innan Kubas anarkister fick reda på vad som verkligen pågick i Ryssland.)

Året därpå föll diktaturen på Kuba och anarkismen fick rejäl medvind. Anarkistiska böcker och tidningar cirkulerade på hela ön. Frihetliga litterära och vetenskapliga sällskap, folkets hus och nudistklubbar startades. Tidigare oorganiserade yrken organiserade sig i anarkistiska fackföreningar vilket resulterade i att cirka 100 000 arbetare, av en befolkning på 2,6 miljoner, organiserade sig utefter anarkosyndikalistiska principer.

En enda organisation och kommunisternas intåg

Samma år grundades en anarkosyndikalistisk organisation i Havanna, Federacion Obrera De la Habana (FOH). FOH höll fast vid att hålla partipolitik och ideologi utanför den ekonomiska kampen. Därför fick andra arbetarsällskap som inte var anarkistiska också vara med.

Strategin bar frukt i augusti 1925 under en nationell arbetarkongress. Kongressens 160 delegater lyckades ena alla fackföreningar, brödraskap, skrån och arbetarsällskap på Kuba i en enda federation, Confederación Nacional Obrera de Cuba (CNOC). CNOC bestod av 128 organisationer och hade mer än 200 000 medlemmar.

Federationen genomsyrades av anarkosyndikalism. Bland annat tog CNOC ett fullständigt och kollektivt avståndstagande från partipolitik, krävde åtta timmars arbetsdag och rätt att strejka. Det fanns också oemotsagd vilja att förhindra att den nya organisationen skulle fastna i byråkrati. De ledande posterna i organisationen tilldelades anarkistiska arbetare. Den viktigaste posten i organisationen tilldelades anarkisten och tobaksarbetaren Juana Maria Acosta. Detta var första gången i Kubas historia som en kvinna valdes till en sådan position.

I efterhand har marxistiska historierevisionister försökt förminska anarkosyndikalismens inflytande genom att kalla CNOC:s ledande personer för ”marxister” baserat på att de citerade Marx. Detta är sig inget konstigt, eftersom många anarkister uppskattar och använder sig av Marx teorier om kapitalismen.

I skuggan av kongressen 1925 grundade en minoritet marxister och före detta anarkister Partido Comunista Cubano (PCC) i Havanna. Via Mexiko följde partiet order från Komintern. Under sina första år höll PCC en låg profil och gjorde inte mycket väsen av sig.

Söndra och härska 

Kubas nye president Gerardo Machado, invald 1925, insåg den fackliga federationen CNOC:s styrka och ville ha organisationen med sig i stället för emot sig. Machado gav partipolitiska medlemmar inom CNOC ministerposter, medan han utsatte anarkisterna och deras organisationer för den hårdaste repressionen i den kubanska anarkismens historia. Strejker förbjöds helt, följden kunde bli fängelse eller ”försvinnande”. Regeringen utförde själva bombattentat för att sedan lägga skulden på anarkisterna.

CNOC:s mest aktiva militanter fängslades, deporterades eller mördades. För att kunna försvara sig bildade anarkistiska arbetare och studenter försvarsgrupper. Försvarsgrupperna ägnade sig åt gatustrider och utförde ett par misslyckade försök att mörda Machado.

Maktkamp

Mellan 1930 och 1960 pågick en maktkamp mellan anarkister och kommunister om kontroll över fackföreningarna och inflytande hos arbetarklassen. Allteftersom ledande anarkister inom CNOC föll offer för Machados repression tog medlemmarna från PCC på order av Komintern över deras platser. Målet var att tränga ut alla medlemmar inom CNOC som inte var kommunister. För att uppnå detta drog sig kommunisterna inte för att ange anarkister till polisen, vilket resulterade i att ett antal spanska anarkister mördades.  Anarkisterna som klarade sig undan var tvungna att fortsätta med sina aktiviteter under jord.

Men även efter att kommunisterna lyckats tränga ut anarkisterna från CNOC:s viktiga poster hade dessa visst inflytande kvar tack vare sitt goda rykte. Kommunisternas propagandamaskineri satte därför igång en förtalskampanj mot anarkisterna. Det hände även att kommunisterna fysiskt attackerade anarkister som kritiserade PCC.

Statskupp från vänster

I september 1933 ledde Fulgencio Batista en socialistisk statskupp med en nationalistisk underton. Batistas revolutionära regering rev upp avtalet med USA från 1901 och genomförde en rad reformer som gynnade arbetarklassen. Innan regeringen föll efter bara 100 dagar inrättades Femtio procent-lagen som innebar att hälften av anställningsplatserna på en arbetsplats skulle reserveras åt kubaner. Det var ett hårt slag mot Kubas anarkiströrelse eftersom flera spanska kamrater inte kunde få jobb längre och tvingades lämna Kuba för att överleva. Samtidigt började kommunisternas förtalskampanj att märkas av och stödet för dem ökade bland arbetarna.

En ny generation anarkister

För att stå emot den statliga repressionen och kommunisternas attacker allierade sig vissa anarkister med andra socialistiska, anti-kommunistiska organisationer. De genomförde även en landsomfattande propagandakampanj och lyckades värva en ny generation anarkister. Men generationsklyftan mellan de äldre och den yngre generationen anarkister skapade interna motsättningar och ungdomarna organiserade sig därför i en egen organisation, Juventud Libertaria de Cuba, vars verksamhet skedde under jord.

Under Spanska revolutionen 1936—1939 hjälpte Kubas anarkister sina spanska kamrater med både pengar och vapen. Flera kubansk-spanska familjer deltog direkt på plats då de flyttat till Spanien på grund av Femtio procent-lagen. Efter revolutionens tragiska slut flydde många spanska anarkister till Kuba, men fick problem med att få uppehållstillstånd och försörjning. Därför fortsatte de flesta sin exil i USA eller Sydamerika i stället.

Batista och PCC

Under sin regim tog Batista hjälp av kommunisterna i PCC vid två tillfällen för att behålla makten. Första gången, 1935, ville Batista legitimera sin diktatur genom att hålla ett allmänt val. Eftersom han egentligen bara hade stöd hos polis och militär behövde han arbetarklassens stöd. PCC lovade honom partimedlemmarnas röster i utbyte mot politiska fördelar.

I slutet av 1930-talet var Batista ännu en gång utan stöd. Han vände sig då igen till PCC. Som tack för PCC:s stöd gav Batista PCC kontroll över Confederación de Trabajadores de Cuba (CTC): en nyligen skapad statlig fackförening vars mål var att innefatta hela arbetarklassen, att bli det största och mest centraliserade facket på Kuba. Det var första gången i Kubas historia som en fackförening styrdes av staten och inte arbetarna själva.

Dessa statssocialistiska reformer gynnade anarkisterna till en viss del. Bland annat inrättades en lag som gav dem laglig rätt att organisera sig. Lagen kom att ingå i den nya konstitutionen som skapades 1940.

De kubanska anarkister som var veteraner i rörelsen gick samman med anarkister som flytt från diktaturen i Spanien. Tillsammans förenade de sina olika organisationer i en ny organisation: Asociacíon Libertaria de Cuba, ALC, som hade ett tusental medlemmar.

Tillsammans med ungdomsorganisationen JLC organiserades propagandagrupper med syfte att återta den mark som förlorats till kommunisterna. Den anarkosyndikalistiska minoriteten inom CTC fungerade som påtryckningsgrupper, som utmanade organisationens byråkrati och öppna samarbete med Batista. 

Kalla kriget

Även efter att Batista förlorat presidentvalet 1944 fick kommunisterna behålla många av de betydelsefulla poster de fått. Men när Kalla kriget bröt ut cirka två år senare avsatte Kubas dåvarande regering kommunisterna från deras ministerposter och fackföreningsuppdrag, efter påtryckningar från USA.

Anarkisterna var inte sena att ta vara på situationen. I fackföreningarnas fria val lyckades ett flertal anarkister bli invalda på betydelsefulla poster och fick snart kontroll över Kubas viktigaste fackföreningar inom transport- bygg-, el- och resturangbranschen. Det gav dem tillräckligt mycket inflytande för att kunna sätta press på samtliga fackföreningar inom CTC.    I inlandet organiserade de fattiga småbönderna sig i Asociación Campesinas. Organisationen lyckades skapa ett antal frihetliga jordbrukskollektiv som levde i några år framöver.

Utöver arbetet inom fackföreningsrörelsen publicerades flera olika tidningar och radioprogram. 1949 försökte anarkisterna skapa en ny landsomfattande anarkosyndikalistisk organisation. Försöket misslyckades och i stället fokuserade de sig på att inifrån omvandla CTC, från en parti- och statsstyrd fackförening till en självständig arbetarstyrd fackförening.

Statskupp, Batista och Castro

Med Kalla krigets utveckling hårdnade repressionen mot kommunisterna. Till slut förbjöds den kommunistiska enhetsfronten Partido Socialista Populars verksamheter. Kommunisterna vände sig då till Batista ännu en gång. När Batista genomförde en statskupp 1952 var civilbefolkningen likgiltig — de var besvikna på den sittande regeringen.

CTC försökte först organisera en generalstrejk men misslyckades. I stället valde CTC (som var toppstyrt) att samarbeta med Batista trots protester från anarkisterna inom CTC. Kommunistpartiet PCC:s medlemmar försökte återigen inta viktiga poster men lyckades inte återfå samma kontroll som de tidigare haft.

Fidel Castro dök upp som politisk figur 1953, en ung Jesuit-utbildad politiker med borgerlig bakgrund. Han ledde en attack mot Moncada-barrackerna, en militärgarnison, i Santiago de Cuba tillsammans med sin grupp unga revolutionärer. Det slutade i ett blodblad med offer på bägge sidorna. Attacken satte inte bara Castro på den politiska kartan utan anses också av många att vara startskottet för den kubanska revolutionen.

Castro greps och under rättegången la han fram vad han kallade sitt revolutionära program. Hans huvudsakliga mål var att återinföra 1940 års socialdemokratiska konstitution som Batista hade brutit mot. Castro dömdes till 15 års fängelse i slutet av 1953 men släpptes ett par månader senare efter en amnesti som regeringen utfärdade.

Guerillamotstånd

Anarkisterna på Kuba var i opposition mot Batista, men samtidigt litade de flesta inte på Castro. Rörelsens mest militanta aktivister lyckades trots återkommande polisräder mot sina lokaler utföra olika guerilla-aktiviteter runtom på ön. Ett par anarkister var till och med aktiva i Castros guerilla M26J.

När det stod klart att Batista höll på att förlora makten 1958 behövde Kubas kapitalist-elit, tillsammans med USA, en ny allierad. De vände sig till Castro och gav honom flera miljoner dollar för att köpa vapen. Medan andra guerillagrupper (bland annat anarkistiska) gick på offensiven runtom på ön, med många dödsoffer som följd, höll M26J sig undan och motsatte sig offentligt guerilla-aktiviteterna.

Castros kamp mot diktaturen hade i början inget stöd från småbönderna eller arbetarna utan var en radikal, småborgerlig rörelse. Men i slutet av 1958 hade Castros populäritet ökat bland civilbefolkningen. Kommunisterna hade närmat sig Castro försiktigt och vunnit hans förtroende. Men Castros ”revolutionära program” hade inte förändrats sedan 1953.

Efter flera bakslag och växande internt motstånd flydde Batista landet år 1959. Fidel Castro var redo att ta över, bara sex dagar senare tågade hans styrkor in i Havanna och välkomnades av den civila befolkningens genuina stöd och jubel. Men för anarkisterna på Kuba hade en ny svart period bara börjat.

1959 – Castro tar över

Anarkister som deltagit i gerillakampen mot diktatorn Batista hade gjort så i hopp om att ett slut på diktaturen skulle skapa ett friare samhälle för anarkister att verka i. De Castro-kritiska anarkisterna anklagade Castro för att vara opålitlig och endast ute efter makt. Kubas kapitalister tillsammans med USA hoppades däremot på att kunna manipulera Castro.

Bland det första Castro gjorde var att skapa en ”revolutionär regering” och införa dödsstraff, som användes flitigt när de ”revolutionära tribunalerna” dömde ”kriminella”.

Regeringen tog även över CTC (den statliga fackföreningen skapad under Batista) och ändrade namnet till Confederación de Trabajadores de Cuba Revolucionaria, CTCR.

Under januari 1959 rensades CTCR på personer som samarbetat med den förra diktaturen. Men trots anarkosyndikalisternas aktiva deltagande i kampen mot Batista var det främst de som drabbades av utrensningen.

Lyckligtvis lyckades en del anarkosyndikalister hålla sig under radarn, eller räddades av sina fackföreningskamraters protester. Trots utrensningarna behöll anarkisterna ett förvånansvärt lugn. Genom sin press försökte de förmå arbetarna att motverka centraliseringen och i stället verka för arbetarstyrda arbetarorganisationer. De protesterade även mot militärens närvaro vid fackföreningsvalen men fick inget större gehör hos arbetarklassen som fortfarande var entusiastiska över Castro.

Inom ett år stod staten helt och hållet under Castros och hans närmaste mäns kontroll.

I slutet av 1959 började några av de närmaste männen protestera mot PCC:s växande inflytande och blev då anklagade för att vara ”revolutionens fiender” eller ”Yankee-imperialismens agenter”. Flertalet fängslades och dömdes till långa fängelsestraff eller avrättades. De som hade tur försattes i stället i exil.

Kritikerna som lyckades komma undan repressionen var erfarna militanter och svarade med sabotage och några bombattentat. Aktionsgrupperna var till en början var anti-kommunistiska men blev sedan anti-Castro. Våldsspiralen kulminerade i återinförandet av de ”revolutionära tribunalerna” som dömde ut dödsstraff till vem som helst som blev anklagad för subversiva aktiviteter. Detta var början på flera år av statsterrorism och kontraterrorism.

Kampen om kontroll över fackföreningarna fortsätter

Under en CTCR-kongress 1959 var kommunisterna i minoritet. Av kongressens 2 854 delegater hade kommunisterna inflytande på endast 265 stycken. De föreslog därför att man i stället skulle rösta fram delegater till en kommitté, där alla delegater skulle få lika stort inflytande. Förslaget röstades ner och kongressen körde fast.

Fidel Castro dök upp på kongressen och talade om ”enighet” och nödvändigheten av revolutionära ledare som hade kongressens fulla stöd. Till slut hamnade CTCR i statens händer. Anarkosyndikalisterna var emot både kommunistisk och statlig kontroll men valde att vara tysta eftersom de visste vad som kunde hända dem som opponerade sig mot regeringen.

Utöver detta sattes en ny utrensning igång, som drabbade vanliga arbetare som motsatte sig PCC:s växande inflytande.

 Staten tar över produktionsmedlen

Allt eftersom Fidel Castro blev mer och mer marxist-leninist ökade pressen på anarkisterna att försöka förmå kubanerna att inse vad som höll på att hända. Regimen konfiskerade alla storföretag, rancher, tobaks- och sockerindustrin – alltså hela den nationella ekonomin – och produktionsmedel från både kubanska och internationella kapitalister och banker.

Så långt var anarkisterna helt med revolutionen. Vad de oroade sig för och motsatte sig, var att i stället för att arbetarna och bönderna fick direkt kontroll över produktionsmedlen och ekonomin, var det staten och en regering som dag för dag blev mer och mer totalitär.

Kubanen och anarkisten Abelardo Iglesias sammanfattade anarkisternas position under sin exil i mitten av 60-talet:

”Att expropriera kapitalistiska företag, föra över dem till arbetarna och teknikerna, det är en revolution. Men att omvandla dem till statsmonopol där arbetarens enda rättighet är att lyda order, det är en kontrarevolution.”

Snaran dras åt

Sommaren 1960 skrevs ett upprop som signerades av ”En grupp syndikalister”. Det var medlemmar i anarkistfederationen ALC (se sid 13) som på grund av den hårda repression som dissidenter utsattes för valde en anonym signatur. Uppropet attackerade staten i alla dess former och kritiserade revolutionens auktoritära utveckling, bland annat centraliseringen av jordbruket och militariseringen av folket. I stället framhävde de frihetliga förslag och lösningar.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Talande är att det inte var regeringen som attackerade uppropet först, utan PCC. PCC drog till med sina standardanklagelser om att anarkisterna var ”yankee-agenter” et cetera. För rörelsens mest militanta aktivister fanns det inte många val. Att sätta sig emot den ”revolutionära” process som pågick var detsamma som vara ”kontrarevolutionär” och innebar antingen fängelse eller avrättning.

Majoriteten av anarkisterna valde väpnat motstånd, utan framgång, med många döda kamrater som resultat. En hemlig bulletin som hette MAS (Movimiento de Acción Sindical) publicerades och attackerade både PCC och Castro.

Den 17 april 1961 stod amerikanska CIA bakom ett invasionsförsök, känt som Bay of Pigs/Grisbuktsinvasionen. Försöket misslyckades och gav Castro-regeringen den ursäkt den behövde för att krossa all inrikes opposition och befästa sin totalitära makt. Castro gick ut och kallade sig själv ”socialist” och ställde ett ultimatum: antingen var man med regeringen eller så var man en fiende.

Till skillnad från tidigare situationer fanns för anarkisterna inte längre möjligheten att ställa sig utanför partipolitiken och fokusera på ekonomiska frågor, eller samarbeta med andra oppositionella krafter. Antingen stödde man diktaturen eller så stod man inför fängelse, exil eller avrättning.

Oförmögna att föra en väpnad kamp mot regimen valde de flesta anarkister att gå i exil och fortsätta kampen därifrån.

De som blev fast

De anarkister som blev fast på Kuba har genomlidit samma straff som andra kubaner som anklagats för ”kontrarevolutionära brott”. Amnesty International och andra människorättsorganisationer har skrivit flera rapporter om misshandeln, vanvården och den tortyr som förkommer i kubanska fängelser.

Enligt vittnesmål från tre före detta politiska fångar, som satt mellan 15 och 20 år vardera, är fängelserna överfulla med fångar som behandlas mycket brutalt. Om en fånge gick med på att studera marxism-leninism behandlades hen bättre. De som vägrade trakasserades så svårt att de hungerstrejkade tills de hamnade på sjukhus. Flera hamnade även i vad som kallas för ”Hålet”: extremt små celler, en aning större än en kista, där fångarna stängs in i allt ifrån ett par dagar till flera veckor, utan ljus. Vanvården tog så hårt på folk att det inte var ovanligt att fångarna dog strax efter att de släppts.

I början av 1960-talet fanns det nästan 60 000 politiska fångar. Det var fler fångar än det fanns fängelse till, så Castro satte igång en kampanj att bygga upp fler fängelser. I mitten av 70-talet rapporterade Amnesty International att endast 20 000 fångar släppts.

Anarkisterna som tagit sig ur Kuba och hamnat i Miami organiserade kommittén Comité Pro-Libertarios Presos (Kommittén för frihetliga fångar) som gjorde vad de kunde för att underlätta situationen för sina kamrater som stannat kvar på Kuba.

Den internationella anarkiströrelsen och Castro

Precis som vid den ryska revolutionen 1917 gladdes stora delar av den internationella anarkiströrelsen åt att en revolution genomförts på Kuba och var ovilliga att lyssna på kritiska röster. Nyheterna som kom från Kuba var dessutom blandade, då det fanns anarkister som valde att samarbeta med Castro och hans regering (precis som anarkister samarbetat med Lenin) – allt för att ”skydda revolutionen i sig”.

En av de första objektiva analyserna av revolutionen kom från den tyska anarkisten och antifascisten Agustín Souchy som levde i exil i Sverige. Han hade en internationellt erkänd status för sitt livslånga engagemang i anarkiströrelsen. Agustín Souchy var en utbildad jordbrukare och hade deltagit i spanska revolutionen både i kollektiven och vid fronten. Han bjöds in av Kubas regering i hopp om att han skulle skriva positivt om Kuba, vilket skulle ge Castro-regimen stöd ifrån den internationella anarkiströrelsen. Men i sin pamflett Testimonios sobre la Revolución Cubana, som lyckades tryckas utan att gå igenom statens censur, kritiserade han i stället utvecklingen för att närma sig Sovjetmodellen för mycket. Tre dagar efter att Souchy lämnat ön, konfiskerade regeringen hela upplagan och förstörde den. Pamfletten trycktes senare upp igen av ett anarkistiskt förlag i Argentina.

Till Castro-regimens räddning kom i stället dokumentet ”Ett klargörande och en deklaration av Kubas frihetliga”. Den skrevs av Manuel Gaona Sousa, en kubansk veterananarkist på 70 år, som vände totalt och inte drog sig för att ange sina kamrater för att rädda sitt eget skinn.

Deklarationen upprepade regeringens anklagelser om att anarkisterna som kritiserade Castro egentligen var CIA-agenter och att deras insamlingar för att hjälpa sina kamrater och deras familjer att fly från Kuba var ett lurendrejeri. Dokumentet påstod dessutom att det inte pågick någon förföljelse av anarkister på Kuba utan att alla anarkister var på Castros sida.

Anarkisterna som flytt från Kuba organiserade sig i både Miami och New York. De fick stöd av spanska anarkistgrupper som också levde i exil. Exilorganisationen Movimiento Libertario Cubano en el Exilio, MLCE, grundades.

Mest stöd och hjälp fick de av New York-baserade Libertarian League vars medlemmar var internationellt kända och omtyckta veteraner. Genom sin tidning Views & Comments lyckades de få anarkister och deras organisationer världen runt att hjälpa sina kubanska kamrater. Med hjälp av insamlingarna lyckades 66 anarkister med familjer fly från Kuba. Majoriteten av anarkisterna som lyckats fly började direkt med en kampanj för att avslöja situationen på Kuba och samla ihop mer pengar för att försöka få över ännu fler kamrater. Men allteftersom Gaonas deklaration spreds ebbade stödet för exil-anarkisterna ut.

Kuba som symbol för socialism

Med tiden blev Kuba en symbol för socialism och det blev svårare för exil-kubanerna att få sina Castro-kritiska artiklar och vittnesmål publicerade i den internationella pressen, både på grund av att folk misstänkte att författarna var CIA-agenter men kanske framförallt för att man var orolig för att kritiken skulle skada revolutionen i sig. Så här i backspegeln går det att förstå förvirringen och varför lögnerna om att anarkisterna i exil var agenter från USA verkade rimliga. USA välkomnade alla som ville fly från Kuba med öppna armar – även anarkister, trots en lag från 1921 som förbjöd anarkister inträde i USA. Anledningen till detta var den enkla retoriken ”min fiendes fiender är mina vänner”.

Debatten mellan anarkister som var för eller emot Castro-regimen var mest intensiv i Sydamerika där oppositionen var i minoritet. Under en internationell anarkistkongress i Italien 1965 däremot, bjöds en representant för MLCE in för att argumentera för sin sak. Det resulterade i att sju olika anarkistorganisationer från Italien, Argentina, Mexiko, Storbritannien, Spanien, USA samt syndikalistiska SAC från Sverige tog ställning sig mot Castro-regimen och gjorde vad de kunde för att genom sin press och aktioner stödja Kubas anarkister i kampen mot Castro både i och utanför Kuba. Trots detta tog stödet för Castro överhanden inom vänstern i allmänhet.

Anarkismen får nytt liv

I samband med studentrevolten i Frankrike 1968 fick anarkism, och andra socialistiska men marxist-kritiska strömningar, ett uppsving runtom i världen. Mellan 30 augusti och 9 september samma år hölls den största internationella  anarkistkongressen på över ett halvt sekel i Carrara i Italien där flera olika anarkist- och syndikalistfederationer från världen över (bland annat SAC från Sverige) deltog. Kubanska exilorganisationen MLCE hade inte råd att skicka en egen representant och bad därför en kamrat från Mexiko att representera dem.

På kongressen diskuterades relationen mellan anarkism och marxism i både ryska, spanska och kubanska revolutionen. Kongressen var överens i sitt fördömande av Lenins och Stalins förräderi i samband med revolutionerna i Ryssland och Spanien men var väldigt tveksamma och försiktiga när det gällde situationen på Kuba. Kuba var förvisso Sovjetunionens satellitstat, men utan att riktigt förklara hur och varför så ansågs situationen vara annorlunda och man hoppades därför att anarkismens idéer skulle genomtränga regimen inifrån och förändra den.

Nästan 50 år senare vet vi att det inte stämde. Den här inställningen gjorde att anarkiströrelsens stöd för Castros regim ökade med tiden medan Kubas anarkister lämnades åt sitt öde. Än i dag hänger vissa anarkister fast vid den romantiserade bilden av Kuba som en socialistisk förebild. 

Sovjetunionens fall och anarkister på Kuba i dag

Sovjetunionens fall innebar bland annat att den kubanska statens kontroll över kulturlivet lättade något, vilket gjorde att punken kunde blomma upp på Kuba. Den anarkistiska symbolen, ett inringat A, började synas bland graffitimålningar. Den förstods av kubanerna som en symbol för frihet och väckte ett nytt intresse för anarkism som ideologi hos vissa. Det var främst anarkismens antiauktoritära essens och humana karaktär, samt kritiken av byråkrati, idéerna om självstyrande organisering och social rättvisa, som tilltalade.

Den nya generationen anarkister var inte många till antalet och behövde fortfarande verka i hemlighet. Deras grupper studerade anarkism och försökte väva in anarkism i olika protester och projekt. Anarkisterna samarbetade med andra autonoma vänstergrupper som också var antiauktoritära men inte nödvändigtvis anarkistiska. Tillsammans med sådana vänstergrupper startades olika antikapitalistiska projekt där de fritt kunde diskutera situationen på Kuba och landets framtid.

Under början av 2000-talet startades ett informellt stödnätverk för frihetliga fackföreningsaktivister och sympatisörer, GALSIC (Grupo de Apoyo a los Libertarios y Sindicalistas Independientes en Cuba). Nätverket har utsatts för repression men sprider bland annat bulletinen CUBA libertaria.

År 2010 kände anarkisterna ett behov att organisera sig i ett separat anarkistiskt kollektiv och grundade TLAL, Taller Libertario Alfredo López (Alfredo López frihetliga verkstad). Namnet kommer från anarkosyndikalisten och CNOC-grundaren Alfredo López som år 1925 fängslades efter falska anklagelser om bombattentat (efter att han frigivits 1926 ”försvann” han, kroppen hittades sju år senare).

Kollektivet började studera Kubas anarkistiska historia och blev stärkta och motiverade av det de fann. Den nya generationen anarkister insåg att den socialism som existerat på Kuba sedan Castro tog makten inte främjat en utveckling av självorganiserad kollektiv solidaritet, utan tvärtom bidragit till en ohygglig individualism, utan känsla för kollektivt agerande och utbyte av kunskaper. Kubanerna hade vant sig vid representativ organisering från ovan. För att nå ut med information om anarkism i allmänhet till vanliga kubaner utan tillgång till internet har kollektivet startat en papperstidning, ¡Tierra Nueva! (En ny värld). Via kontakter med anarkistgrupper i bland annat Spanien, Frankrike och USA har gruppen influerats av kritik av industrialism och avancerad teknik, men också tagit till sig anti-sexism och hbtq-rättigheter. En Regnbågsaktivist-grupp har startats. I dagsläget har kollektivet planer på ett aktivitetshus, ett anarkistiskt bibliotek med mera.

Kollektivet Taller Libertario Alfredo López samlar in pengar för att kunna driva ett eget center.

År 2015 var anarkister på Kuba även med om att grunda en ny organisation för anarkister i Centralamerika och på Karibiska öarna, Federación Anarquista de Centroamérica y el Caribe. Federationen hoppas  kunna stärka anarkiströrelsen i regionen och sprida anarkismens idéer.

År 2016 dog Fidel Castro och i samband med ”landssorgen” gav CUBA libertaria ut ett specialnummer om frihetlig socialism och det kubanska folkets framtidDet sista kapitlet om Kubas anarkister verkar inte vara skrivet än.

Källor:

anarkism.nu: http://anarkism.nu/anarkismen-pa-kuba-del-4/

Cuban Anarchism: The History of a movement, av Frank Fernández (2001)

El Anarquismo en Cuba. 1857-2016, av Octavio Alberola (2014)

Tidskriften CUBA Libertaria på facebook: https://www.facebook.com/CubaLibertaria/

 

 

Annonser

Anarkistiskt Pedagogik

[Den här texten publicerades som en artikelserie på Anarkistiska Studiers blogg i tre delar. Tyvärr verkar bloggen vara nere för tillfället så jag lägger upp den här med för säkerhetsskull.]

Inledning

En gång frågade jag en anarkistvän som har två döttrar i min egen ålder, hur hon uppfostrat dem till att också bli anarkister? Hennes svar blev enkelt. Hon hade inte ”uppfostrat” dem till att bli anarkister. Inga särskilda regler. De hade både fått leka med Barbiedockor och äta på McDonalds – i motsats till många andra familjer med mindre frihetliga vänsteridéer.

På den tiden lät detta som revolutionära dödssynder för mig. Men i senare samtal med andra anarkister som vuxit upp i familjer där en eller flera vuxna familjemedlemmar varit anarkister, visade det sig att ingen direkt upplevt att det tjatades mycket om anarkism. I samtalen kom vi dessutom fram till att de flesta vi kände till som vuxit upp med anarkistföräldrar, också blivit anarkister själva.

Det politiska engagemanget varierade i familjerna. Gemensamt var man upplevt att man haft en friare uppväxt än sina kompisar. Detta ledde till idén att har man väl smakat på friheten, så vill man fortsätta vara fri.

Samma idé genomsyrar hela det anarkistiska tänkandet: Det enda sättet att lära sig leva i frihet är att leva i frihet – inga omvägar.

Anarkism handlar om självständiga individer som går samman för att uppnå gemensamma behov, mål och visioner. Målet med anarkistisk pedagogik är att skapa just individer för ett sådant samhälle. Frihetsälskande individer som vågar tänka själva, gå sin egen väg. De ska också vara ansvarsfulla och respektera andras individualitet och frihet.

Anarkister har genom tiderna ägnat sig åt vuxenutbildning utefter samma principer: stärkande av individen och väckande av lusten att lära. Men för att begränsa ämnet kommer denna artikelserie att fokusera på barn.

Tidiga anarkistiska experiment och skolor

Att se barnet som sin egen person är centralt i den anarkistiska pedagogiken. Michail Bakunin skrev redan år 1865, i ett manifest för ett anarkistiskt sällskap (1), att den som skulle ingå sällskapet var tvungen att vara övertygad inte bara om kvinnans lika värde, utan också barnets. Barnet tillhörde varken föräldrarna eller samhället, utan snarare sin egen framtida frihet. Samhället skulle inte ha något annat mål eller uppgift än att ge barnen en rationell, mänsklig utbildning grundad på rättvisa och respekt. Barnet skulle absolut inte bli slaget eller bestraffat.

I samma anda och vid ungefär samma tid började anarkisten och läraren Louise Michel experimentera på en privat skola i Montmartre i Paris (2). Hon kombinerade lek med inlärning. I hennes spår dök ett par så kallade Moderna skolor upp i Frankrike. Där fick föräldralösa barn studera och bo. Man ville bevisa att även barn från ”dåliga förhållanden” kunde, om de fick möjligheter och tillgång till utbildning, bli något ”bra”.

En annan milstolpe i den anarkistiska pedagogikens historia är den spanske anarkisten Francisco Ferrers (3) verk. Ferrer drev under det tidiga 1900-talet sin Escuela Moderna som lärde ut radikala sociala värderingar. Skolan blev en rationell motvikt mot den katolska kyrkans monopol på skolgång i Spanien. Skolan blev snart nedstängd av staten. Men staten nöjde sig inte med det. Efter ett uppror 1909, av soldater som vägrat ge sig ut i ett krig för att försvara spanska kolonier, fängslades och avrättades Ferrer. Han var oskyldigt anklagad för att ha anstiftat upproren. Avrättningen väckte internationella protester – men också intresse för hans pedagogik. Efter hans död startades fler och fler skolor både i Spanien och runt om i världen, kanske främst i USA där anarkister startade flera så kallade Modern Schools. (4)

Moderna skolor i USA

Anarkisterna kritiserade de statliga skolornas pedagogik som kuvade barnens fria själar till att bli lydiga, respektera auktoriteter och vara fogliga – de formades för att passa staten och kapitalismen.

I sin tidning Mother Earth, i artikeln ”Barnen och dess fiende” (5), skrev den kända anarkisten Emma Goldman (1869–1940) att samhället inte ville skapa kompromisslösa individer med mänskliga känslor och självständiga tankar, utan ”en tålig löneslav, automatiserad yrkesmästare, skattebetalande medborgare eller en rättfärdig moralist.”

Anarkisterna lämnade dock inte de barn som gick i statliga skolor i sticket, utan engagerade sig tillsammans med andra aktörer i olika kampanjer, till exempel för att förbjuda aga i skolorna.

I de anarkistiska skolorna ville man att kunskapsintagande skulle ske så pass fritt och naturligt som möjligt. Barnen skulle inte bara repetera vad de lärt sig automatiskt, utan också förstå hur de kunde använda sig av kunskapen för att lära sig mer.

Tanken är att barnet ständigt lär sig saker naturligt, i sina lekar. La man sig inte i denna naturliga process skulle barnens lust att lära sig öka. Nyfikenhet och äventyrlighet uppmuntrades så mycket som möjligt för att barnen skulle utvecklas till fullständiga och självständiga tänkande individer. Barnen kom till skolorna, gjorde det de hade lust med, och lärde sig av bara farten.

Andra idéer som dominerade i skolorna var vegetarisk mat och mycket friluftsliv. På skolan i kolonin Stelton, där många anarkister bodde, hade man ett slags internat för barn vars föräldrar arbetade på annan ort. Det var en sovsal utan väggar, där barnen bodde året runt. På vintern fick de helt enkelt bädda in sig i massvis med filtar och sovsäckar. Också Montessori-pedagogiken hade ett inflytande på vissa skolor. Därtill ansträngde man sig för att sudda ut hierarkin mellan elever och lärare.

Tron på det naturliga lärandet var stark. En historia om en Modern School i USA, som dock är svår att belägga, berättar om ett par pojkar som tio år gamla ännu inte lärt sig läsa och skriva. En dag när de som vanligt bestämde sig för att ge sig av från skolan för att gå på äventyr, smet de in på en stumfilmsvisning. Där blev de så besvikna på att de inte kunde läsa texten på filmduken, att de dagen efter insåg nyttan av att kunna läsa, och lärde sig läsa och skriva.

Skolbarn under spanska revolutionen

Skolorna ville hålla både religion och politik utanför inlärandet, och fokusera snarare på humanistiska och rationella värderingar.

Aurora Molina, som gick i skola under den spanska revolutionen på 1930-talet, berättar i dokumentären Vivir la utopía: ”Vi läste aldrig Bakunin, eller Kropotkin, utan snarare Tolstoy och mer humanistiska verk, det var ingen revolutionär skolning.” (6)

Anarkisterna tog avstånd ifrån de auktoritära socialisternas pedagogik där barn användes som propagandamaterial. I boken Free Women of Spain (7) beskrivs företeelsen med barn som marscherade i uniformer som en styggelse: ”Barn kan inte, och bör inte, vara varken katoliker, socialister, kommunister, eller frihetliga. Barn ska endast vara vad de är: barn” (8).

Då skolorna var arbetarklassorienterade hade man förutom vanliga lärare även yrkespersoner som undervisade i sitt yrke, exempelvis målning, vävning eller snickeri.

En person utan känsla eller kreativitet ansågs dock inte passande som lärare. Följande är riktlinjer för lärarna i de spanska moderna skolorna: (9)

1. Pedagogik måste ses som en konstform, grundad på kreativitet.

2. Utbildning handlar om en lärare som upptäcker i varje barn, i varje stund, den levande sanning som varje barn och varje stund har att erbjuda.

3. Det finns ingen doktrin som är så perfekt att den är legitim att påtvinga ett barn.

4. En lärare ska inte ”abstrakt älska barn”, utan varenda barn i hans eller hennes egenhet, och bör försöka lära sig av varje barn.

5. En lärare ska lära utefter varje enskilt barns kapacitet och förmåga.

6. En lärare ska undvika tävlan och utomstående belöningar och bestraffningar.

7. Klasserna ska vara små (helst inte fler än 10 barn per lärare).

Steltonskolan – inte tillräckligt anarkistisk?

Alla skolor levde inte alltid upp till sina ideal, och många fick ekonomiska problem. I USA tvingades många skolor stänga ner efter bara några år. Men skolan i Stelton, New Jersey höll ut ända in på 1950-talet.

I boken Anarchist Voices – An oral history of Anarchism i America (10) av Paul Avrich intervjuas flera personer som var inblandade i de olika skolorna. Däri vittnar flera före detta elever om att exempelvis bestraffningar förekom på skolan i Stelton. Många väljer att förklara det förklara det med att grundarna av den skolan, Uncle och Auntie Ferm, inte var riktiga anarkister, utan mest intresserade av att driva sin egna experimentella pedagogik. En annan förklaring är att Auntie Ferm inte lyckats skaka av sig sin katolska uppfostran och sina år i kloster.

Ett av de före detta skolbarnen, Lydia Miller, berättar i boken om hur hon till sin anarkistiska mammas stora förvåning kom att gilla den statliga skolan mycket bättre. Hon behövde strukturerna, alla barn passade inte i den fria atmosfären.

Å andra sidan fanns det saker som inte var så fria på Steltonskolan. Som barn älskade Lydia Miller att läsa böcker, och lärde sig läsa som väldigt ung. Men Auntie Ferm var övertygad om att böcker inte var bra för barn under tio år, så Lydia fick inte lov att hänga i skolans bibliotek.

Lydia Miller ansåg att den största bristen på skolan var att den inte var anarkistisk nog. (11)

Exemplet Paideia Escuela Libre

I sydvästra Spanien, i staden Mérida, ligger en av de kanske enda uttalat anarkistiska skolorna som finns kvar i landet.

Följande grundar sig på en längre artikel i boken Anarchist Pedagogies12, och är ifrån 2007. Då artikeln skrevs hade skolan 58 elever som var mellan 1,5 år och 17 år gamla.

Skolan har valt att grunda sig på uttalat anarkistiska värderingar. Detta trots påtryckningar från vissa föräldrar som velat göra skolan ”borgerlig” (12) – behålla pedagogiken men inte värderingarna. Skolan har åtta lärare, sju kvinnliga och en manlig. Själva kallar de sig hellre ”underlättare av erfarenheter och processer”. Barnen kallar dem vid förnamn eller helt enkelt ”de vuxna”.

Skolan tillhör inte kategorin av frihetliga skolor där barnen bara kan dyka upp och göra vad de vill när de känner för det. Skolan bygger i stället på en dynamisk process som innebär skapande av ett fungerande kollektiv som hålls samman av vissa uttalade värderingar. Barnen och de vuxnas rättigheter är jämlika på skolan. Verksamheten är centrerad kring olika värderingar hämtade ur den anarkistiska filosofin: jämlikhet, rättvisa, solidaritet, frihet, icke-våld, kultur och viktigast: lycka. Hur dessa värderingar lärs ut är lika viktigt som vad de representerar.

Självförvaltning är en grundsten i Paideias verksamhet. Läraren Martín Luengo berättar att efter varje lov tappar barnen detta. När de kommer tillbaka och det exempelvis behövs skäras upp morötter händer det att barnen tittar frågande på lärarna. Hemma har de vuxna gjort allt, så fungerar det inte på skolan.

Varje aspekt i skolgången bestäms av alla på skolan på ett stormöte. Från lunchmeny, tidschema, personliga konflikter till vilka ämnen som ska studeras. Varje detalj diskuteras kollektivt och utan tvång. ”Deras tankar är inte fria när de måste fråga efter vad de ska göra. De är fria när det vet vad de vill. Det är så mycket enklare att bli tillsagd vad man ska göra än att vara fri. Lägga över ditt ansvar på andra är så enkelt” (13), förklarar Martín Luengo.

Barnen ingår i olika arbetsgrupper med olika uppgifter: sköta skolgården, städa lokalerna och laga mat. De vuxnas roll är inte att säga åt barnen vad de ska göra, utan barnen klarar sig själva. I matgruppen är den vuxnes roll att guida barnen i näringslära och liknande. Med den kunskapen väljer barnen menyn för hela skolan. Just matlagningen ses som en viktig del inte bara för att umgås kring måltiden, utan

också för att lära sig bli mer självständig och lita på sitt eget omdöme.

Före varje termin anordnas ett stormöte, asembleas. Där diskuteras hur förra terminen gått och vilka ämnen eleverna vill studera i sina workshops, vilka arbetsgrupper de vill ingå i och hur schemat ska se ut. Det finns fyra åldersgrupper, alla med eget självvalt namn och klassrum. Åldersgrupperna är 5–7 år, 7–8 år, 9–11 år och 12–15 år.

Även förskolan har sin asemblea varje morgon, som hålls av 4–5-åringar. En av lärarna förklarar för den imponerade intervjuaren att dessa barn nästan är bättre än de äldre på att hålla i stormöte – därför att de tar det så seriöst.

De minsta som inte kan tala än, kan naturligtvis inte vara med i beslutsfattandet. Men de vet ändå vad ett stormöte är, att man sitter tyst och lyssnar.

Kommissioner och öppna klassrum

På mellan- och högstadiet har Paideiaskolan så kal.lade kommissioner, bestående av två till fyra elever. Dessa kommissioner roterar så alla får möjlighet att vara en del av dem. Deras uppgift är att vara speglar som reflekterar skolans arbete.

Ett exempel är lösningskommissionen, vars uppgift att se efter om det finns problem och konflikter på skolan. Då ska de försöka hjälpa till att lösa problemet. Lyckas man inte kallar man till ett stormöte för finna en kollektiv lösning. Det finns också till exempel kommissioner för att observera skolbussen och för att ta hand om skolmaterial, samt till och med en värderingskommission med uppgift att se efter hur skolans värderingar följs.

Även studierna är en slags självförvaltning. När de olika grupperna valt sina fem ämnen de vill studera, får studenter skriva på ett ”kontrakt”. Där skriver de upp vilka personliga mål de har och vilket datum de tänker klara av dem. Kontraktet innehåller också vilka skolböcker och projekt man ska avklara, hur de tänker praktisera skolans anarkistiska värderingar och vilken gemensam arbetsgrupp de vill vara med i.

Lektionerna är självgående nästan helt utan lärare närvarande. När eleverna gjort sina uppgifter kollar läraren igenom dem. I slutet av varje termin går eleverna gemensamt igenom hur det gått att uppnå sina mål.

Lektionerna är, enligt artikelförfattarna, smått kaosartade. Men trots detta kan skolan skryta om riktigt bra resultat på de nationella examensproven. Eftersom skolan inte är godkänd av staten, måste dessa prov göras på andra skolor. I stället för betyg använder sig skolan av omdömen, som innefattar skolans alla delar: skolämnen, kollektivt arbete, värderingar och så vidare.

Konfliktlösning

I artikeln, som grundar sig på reportrarnas tre dagar på skolan, dyker en konflikt upp. En ny pojke i skolan, Pablo, anklagas av en klasskamrat, Miguel, för att ha bitit honom. Miguel hade inte velat visa Pablo sin teckning.

Barnen samlar till ett stormöte. En självsäker sjuårig tjej tar på sig rollen som underlättare. En efter en berättar barnen sin version av det inträffade. Först efter att Pablo högljutt protesterat, innan det var hans tur att tala, kommer en vuxen, Lali, dit, för att se om hon kan vara till hjälp.

En elev kommer på att man ska jämföra bitmärket på Miguels arm. Alla barnen biter sig själva i armen, men bitmärket på Miguels arm är inte Pablos. Lali frågar om Miguel bitit sig själv, han skakar på huvudet. Hon förklarar för Pablo att han inte kan tvinga någon att göra något den inte vill.

Till Miguel säger hon att han måste hjälpa Pablo om han gör något våldsamt. Hon lämnar sedan över till underlättaren igen, som ber om förslag på lösningar. Någon föreslår att Pablo inte ska få vara med i gruppen längre, en annan att han ska få stå utanför det gemensamma för en kort tid.

Lali kommer med ett annat förslag: Pablo är ny och måste lära sig vara på ett nytt sätt. Hur ska han lära sig det om han inte är i en grupp? Gruppen måste hjälpa honom och han måste respektera gruppen. Efter en omröstning accepteras Lalis förslag.

Att bli utestängd ifrån kollektivet är den vanligaste formen av tillrättavisande – studera och äta ensam, utan sina vänner. Sedan får man säga till när man förstått att man betett sig illa och kalla till ett stormöte, där man får förklara sig. Sedan är det upp till asemblean att bestämma utgången.

”Det hela påminner om om en maoistisk självkritik- och bekännelseritual”, skriver författarna, ”men den vikt som läggs på både ansvaret hos individen och på kollektivet, och det ständiga arbetet att eliminera alla former av auktoritet, ändrade snabbt vår uppfattning.” (14)

Precis som en förväntar sig av en anarkistskola har det förekommit elevuppror. Ett par elever berättar en anekdot om när lärarna uteslöts ur skolan och eleverna styrde den själva: En strikt regel på skolan är att det inte är tillåtet att lämna stormötena utan tillåtelse ifrån mötesunderlättaren. Ett stormöte var ovanligt stökigt, eleverna skrek åt varandra. Pepa, rektorn, blev så irriterad att hon gick ut utan tillåtelse och de andra lärarna följde efter. Då detta inte var tillåtet bestämde sig eleverna för att utesluta lärarna. Lärarna gick med på detta och gick iväg.

I en vecka tog barnen hand om både skolan, varandra och sitt eget arbete. Barnen insåg till slut att det knappt fanns tid över till något annat när de var tvungna att sköta de vuxnas uppgifter också. Så barnen kallade på lärarna, och bad dem komma tillbaka.

Livet efter Paideia

När författarna träffar två elever som gått ut skolan och nu går på utbildningar på statliga skolor får de veta att de båda, Johanna och Laura, ofta hälsar på Paideia, ibland varje dag. De tycker skolan är mer som en familj än som en skola. Alla har ansvar och tar hand om varandra.

Något som var chockerande för Laura när hon började på ett statligt gymnasium, var att man satt i rader vända med ryggen mot varandra. En annan sak de reagerade på var relationen och stämningen mellan lärare och elever. De upplevde den ultra-maskulin, män som skriker och bestämmer, samt att de använde maskulina grammatiska termer hela tiden.

Men det svåraste av allt var att lämna Paida. De berättar att de lärt sig hur man lär sig saker och har därför en stor fördel till skillnad från sina klasskamrater, som verkar sakna både det och eller motivationen.

Något som förbryllar artikelförfattarna är att varken Laura eller Johanna är anarkistiska aktivister. De har inte heller hört om några före detta elever som är

det. Artikelförfattarna frågar sig om skolan verkligen är en del av de sociala rörelserna. Eller skapar den bara fria barn som till slut blir en del av kapitalismens kugghjul? Vill dessa unga vuxna, skolade i anarkism, verkligen ha en radikal förändring?

Eller kanske de har lärt sig att dölja sin anarkism och bli en del av samhället, maskerade som frisörer, brevbärare och sjuksköterskor. Läraren Martín Luengo förklarar sin syn på saken: ”Vi vill inte skapa ett rullband av anarkister. Varje elev måste välja sin egen väg”. För henne är den ideala eleven ”någon som praktiserar anarkism och anarkistiska värderingar var de än är” (16).

Hon fortsätter: ”I Spanien förstår inte många av ungdomarna som dras till anarkism dess grundidéer. De är attraherade av våld och uppror utan att förkroppsliga dess verkliga värderingar. Faktum är att de förkroppsligar precis det som staten identifierar med anarkism: oordning och smutsighet. Om du inte kan förändra ditt sätt att tänka, då kan du inte förändra någonting alls. I Mérida överför studenterna sina värderingar till andra – det är mer fritänkande lokalt här, fler frihetliga fackföreningar och en stark alternativ kultur.” (17) Hon avslutar med ett småleende: ”Ingen student har någonsin gift sig.” (18)

Fotnoter/Källor

1. Michael Bakunin, ”The International Society or Brotherhood”, 1886,  ”No Gods No Masters – An anthology of Anarchism”, Daniel Guerín, AK Press 2005 Edition, p 157-158 ISBN 1-904859-25-9.

2. Edith Thomas, ”Louise Michel”, 1980, Black Rose Books. ISBN 0-919619-07-4

3. Martha A. Ackelsberg, ”Free woman of Spain – Anarchism and the Struggle for the Emancipation of Women”, 2005, AK Press, p 81-82, ISBN 1-902593-96-0

4. Paul Avrich, ”Anarchist Voices – an oral history of Anarchism in America”,  2005, AK Press, p 191, ISBN 1-904859-27-5

5.Emma Goldman, ”The Child and its Enemies, by”, 1906 , ”Mother Earth”, April no 2, p 7-15. http://dwardmac.pitzer.edu/goldman/ME/mev1n1-4.pdf

6. ”Vivir La Utopia”, at 32 min 27 seconds. https://www.youtube.com/watch?v=jPl_Y3Qdb7Y

7. Martha A. Ackelsberg, ”Free woman of Spain – Anarchism and the Struggle for the Emancipation of Women”, 2005, AK Press, ISBN 1-902593-96-0

8. Martha A. Ackelsberg, ”Free woman of Spain – Anarchism and the Struggle for the Emancipation of Women”,  2005, AK Press, p 165, ISBN 1-902593-96-0

9. Martha A. Ackels, ”Free woman of Spain – Anarchism and the Struggle for the Emancipation of Women”, 2005, AK Press, p 166, ISBN 1-902593-96-0

10. Paul Avrich, ”Anarchist Voices – an oral history of Anarchism in America”, 2005. AK Press, ISBN 1-904859-27-5

11. Paul Avrich ”Anarchist Voices – an oral history of Anarchism in America”, 2005, AK Press, 2005, p 273-274, ISBN 1-904859-27-5

12. Robert H. Haworth (Editor), ”Anarchist pedagogies – collective actions, theories and critical reflections on education”, 2012, PM Press 2012, p 107-121, ISBN 978-1-60486-484-7

13.Robert H. Haworth (Editor), ”Anarchist pedagogies – collective actions, theories and critical reflections on education”, 2012, PM Press,  p 109, ISBN 978-1-60486-484-7

14. Robert H. Haworth (Editor) ”Anarchist pedagogies – collective actions, theories and critical reflections on education”,  2012, PM Press, p 117, ISBN 978-1-60486-484-7

15. Robert H. Haworth (Editor) ”Anarchist pedagogies – collective actions, theories and critical reflections on education”, 2012, PM Press 2012, p 121, ISBN 978-1-60486-484-7

16. Robert H. Haworth (Editor) ”Anarchist pedagogies – collective actions, theories and critical reflections on education”,2012, PM Press, p 121, ISBN 978-1-60486-484-7

17. Robert H. Haworth (Editor) ”Anarchist pedagogies – collective actions, theories and critical reflections on education”, 2012, PM Press, p 121, ISBN 978-1-60486-484-7

18. Robert H. Haworth (Editor) ”Anarchist pedagogies – collective actions, theories and critical reflections on education”, 2012, PM Press, p 121, ISBN 978-1-60486-484-7

Free comrades – Anarkistisk homokamp

Free comrades – Anarkistisk homokamp

[Den här artikeln skrev jag för tidningen Bang nummer 4, 2008.]

Som anarkist sen ungdomsdagar och som homosexuell har jag länge lagt en stor stolthet i vad jag vetat om anarkismen, att anarkister var före sin tid när det gällde sociala frågor kring relationer och olika sexualiteter. Den senaste tiden har jag läst boken Free Comrades, Anarchism and Homosexuality in the United States, 1895-1917 av Terence Kissack.

Och jag känner fortfarande stolthet, men också uppgivenhet.

Till skillnad från sina ideologiska syskon (auktoritära socialister och kommunister) ansåg anarkisterna att det också var nödvändigt med en social revolution. I denna vill vi befria oss från ”borgliga vidskepelser”, som de gamla anarkisterna så fint uttryckte det. Till dessa hörde onödiga formaliteter och hierarkier i sociala relationer, men också något som var otroligt laddat vid denna tid, nämligen normer kring sexualitet och samlevnad.

Enligt den forskning som Terence Kissack gjort om Amerika kring det förra sekelskiftet finner han att homosexuella själva var anonyma av sig, eller i vilket fall inte organiserade. De som drev frågorna kring homosexualitet var just anarkisterna. Men de sexradikala anarkisterna var i själva verket få. I USA under slutet av 1800-talet fanns det dock andra sexradikaler som inte var anarkister. De olika grupperna inspirerade varandra och samarbete förekom. Alla anarkister uppskattade dock inte de sexradikala anarkisternas arbete då deras frågor fick mer uppmärksamhet än anarkisternas övriga kamp. Samhället började varna för att anarkism skulle leda USA, förutom ner i kaos, också till sexuellt och moraliskt förfall. De kritiska anarkisterna ansåg att man hade tillräckligt svårt med kaos-stämpeln. De auktoritära socialisterna och kommunisterna gick till attack och menade att den anarkisterna ägnade sig åt var att pussas och kramas.

De olika anarkisternas bakgrunder spelade också in i engagemanget runt sexualfrågor. De som dominerade den sexradikala delen av anarkiströrelsen i USA bestod av amerikafödda personer från medelklassen. De var anhängare av den individualistiska anarkism som

Benjamin R Tucker

vuxit sig stark i USA och hade sin största tänkare där, Benjamin R Tucker, även han sexradikal.

Större delen av anarkiströrelsen utgjordes dock av immigranter från Europa. De kom främst från arbetarklassen, och var anhängare av den kommunistiska anarkismen med rötter främst i Ryssland men med intellektuella teoretiker runt om i Europa. Bland sexradikalerna var europeiska anarkister ytterst få och de enda som nämns i boken är Emma Goldman, betydande agitator och feminist, och hennes livskamrat Alexander Berkman. Den europeiska rörelsen var dessutom också grupperad i språkgrupper med lite kontakt sinsemellan. Då Goldman och Berkman var flerspråkiga och kunde bra engelska fungerade som en slags brygga mellan de etniska grupperna.

Emma Goldman & Alexander Berkman, 1917

Under 1860- och 70-talen märktes den första generation av sexradikaler av. De ägnade inte mycket tid åt homosexualitet. Den dominerande åsikten vid denna tid var att homosexualitet var en defekt, något onaturligt. Men då anarkisterna var ateister handlade inte om någon oförlåtlig synd utan sågs som ett resultat av ett samhälle i obalans, sjukt av orättvisor och kapitalism.

Vad man la mest vikt vid var kritik av äktenskapet och upplysning om preventivmedel och fri kärlek. Fri kärlek gick ut på att ett par själva hade rätt att bestämma huruvida de ville vara tillsammans och hur det skulle vara det, samt bryta upp när kärleken tog slut. Fri kärlek betydde för kvinnan rätten att ha sex med vilken man hon ville, när hon ville – och rätten att säga nej, även om hon befann sig i en relation. Men i 1800-talets USA dominerade de puritanska idéerna; kyrkan och staten var de enda med legitim makt att godkänna samröre mellan män och kvinnor. Anarkistiska och sexradikala aktivister åkte i fängelse för de föreläsningar de höll och när de hade egna ceremonier för att visa sin kärlek för varandra hände det att fängslades för ickesanktionerat och oheligt umgänge.

Den andra generationen sexradikaler, som verkade aktivt runt sekelskiftet, hade åsikter som spände från idén om att homosexualitet, förvisso var onaturligt, likt ett missbruk, men inget för en utomstående att lägga sig i då homosexualitet inte skadade någon annan, till att det var den högsta formen att kärlek att kunna se varje kvinna som en älskarinna, moder, syster och dotter och varje man som en älskare, far, broder och son. Anledningen till den positiva attitydförändringen menar Kissack var att den första vågen sexradikaler kom från mindre städer och landsbygden, isolerade från omvärlden, medan den andra generationen fanns i större städer och hade tillgång till litteratur om medicin, sexologi och psykologi från Europa som runt sekelskiftet var mer progressivt än USA.

En av de slående saker i Free Comrades är att det inte främst var värderingen av homosexualiteten som sådan som var anledningen till anarkisternas engagemang, i alla fall inte till en början. Det var snarare anarkismens fundamentala kritik av statens natur och funktion och de statliga inskränkningarna av homosexuellas privatliv i moralens namn och med stöd av doktorer. Kort sagt drabbas homosexuella mer och mer av statens repressalier.

”Som anarkist har min plats alltid varit hos de fördömda” sa Emma Goldman  när hon förklarade varför hon engagerat sig i Oscar Wildes rättegång som tonåring. Anarkisterna passade på att uppmärksamma det absurda i att staten la sig i vilka folk hade sex med. Engagemanget manifesterades i direkt aktion; anarkister valde trots risk för fängelse eller böter att publicera litterära verk de ansåg viktiga för sexualitetens befrielse i sina olika tidningar. Det var allt ifrån personliga brev från läkare och psykologer i Europa till erotisk poesi.

Synen på vad som var homosocialt acceptabelt och vad som kom att bli misstänksamt tas också upp i boken. Innan sekelskiftet var stark manlig vänskap inget suspekt, även om det innehöll kyssar och kramar. Det ansåg inom medelklassen som något fint, något från det antika Grekland där demokratin föddes. Det associerades inte med homosexualitet – homosexualitet var sodomi som innebar analsex, oavsett kön, och tidelag.

Också människor med könsöverskridande genusuttryck tillhörde kategorin homosexuella sodomiter. Och det är väl här min besvikelse ligger.

Anarkisterna gjorde ofta skillnad på homosexuella män (läs: maskulina) och vad man då kallade fairys, fjollor. Detta syns tydligt i deras försvar av Oscar Wilde.  Wilde hade en speciell plats hos anarkisterna. Men vad han hade mest kredd för hos dem var hans solidaritet med Haymarket martyrerna, de åtta anarkister som i Chicago 1886 oskyldigt dömdes till döden för ett brott iscensatt av polisen för att krossa den växande arbetarrörelsen. Polisen detonerade en bomb i slutet av en demonstration mot polisens våldsamma ingripande på en annan fredlig demonstration för åtta timmars arbetsdag några dagar tidigare som lett till både skador och dödsfall. I tumultet sköt polisen vilt omkring sig och träffade även sina egna. Flera framstående anarkister arresterades, varav somliga inte ens hade varit på demonstrationen. Detta utlöste massiva demonstrationer runt om i världen. Traditionen att fira första maj föddes ur denna händelse.

Wildes engagemang för dessa anarkister under rättegången ingav stor respekt hos anarkiströrelsen. När Wilde ställdes inför rätta för att ha haft sex med unga och prostituerade män fanns anarkisterna där för att ge honom sitt stöd. Fortfarande med utgångspunkten att staten inte borde inskränka den individuella friheten. Vad som är intressant är den vikt Wildes försvarare la vid att beskriva Wildes maskulina attribut. Allt för att skilja på honom och fördomen om en fairy. Eftersom Wilde var både äldre och hade högre status än de unga män han hade haft sex och relationer med antogs han vara den dominanta parten i sexet. Detta, menade bland andra Benjamin R Tucker, talade för att Wilde följt den naturliga manliga driften att vilja sätta på någon och han därför inte skulle dömas. Wilde var alltså en fullt normal man.

Det mest överraskande och positiva jag finner i Free Comrades är kapitlet om Alexander Berkman. 1892 sköt Alexander Berkman fabriksägaren Henry Clay Frick som hämnd för att denne skickat militär på sina strejkande arbetare. Mordförsöket misslyckades men Alexander Berkman dömdes till 22 års fängelse. Berkmans självbiografi, En anarkists fängelseminnen, var en av de första böckerna i sin tid som tog upp homosexualitet från andra perspektiv än de rent sexuella. Berkman beskriver hur han vid sitt första möte med homosexualitet reagerade med avsky och oförståelse, men att han kom att lära sig att kärlek mellan män är likvärdig den mellan en man och en kvinna. I boken berättar han dessutom om hur han själv blir kär i en yngre medfånge. De båda männen ger varandra kärleksfulla smeknamn, Alexander blir Shashenka och David blir Felipe. Tragiskt nog skickas Felipe till isolering samma kväll som de båda förklarat sina känslor. Felipe dör strax efteråt och det går lång tid tills Alexander får reda på det. De hann aldrig kyssa varandra.

Intressant med Berkman är också att han tar avstånd ifrån de hierarkiska relationer som fanns på fängelset mellan ”kid men” och deras ”kids”, som grovt beskrivet kan liknas vid prostitution; en man har sex med annan för att få beskydd. Kissack förklarar att man inte kan veta säkert att ”kids” var unga men. Men han påpekar att den som var dominanta i relationen hade högre status än de som var passiva. Dessa ojämlika relationer går emot Berkmans anarkistiska ideal om jämlikhet. Berkman menade att det även fanns sann och ren kärlek mellan män, och att det var det så han känt för Felipe, och senare för en annan ung man i fängelset.

När Alexander Berkman släpps håller han föreläsningar om homosexualitet och hans självbiografi tas väl emot homosexuella som längtat efter skildring av homosexualitet som något annat än antingen perverst beteende eller en enbart en fysisk företeelse. Emma Goldman säljer boken via sin tidning Mother Earth.

Homosexualitet utifrån ett lesbisk perspektiv lyser med sin frånvaro i Free Comrades. Lesbiskhet ägnas ett kapitel där några lesbiska kvinnor som hjälper Emma Goldman med hennes talar turnéer nämns. Varför det inte står mer om lesbiska kvinnor situation kan jag bara spekulera i.

Men det är på sin plats att nämna Almeda Sperry, en av Emma Goldmans många beundrarinnor och en arbetarklasskvinna med både kvinnliga och manliga älskare. På uppmaning av Goldman engagerar sig Almeda Sperra i anarkiströrelsen och är den outtröttliga hängiven. Brevväxlande mellan kvinnorna visar att med Almeda Sperrys växande intresse för anarkismen kommer också hennes intresse för Emma Goldman. Det vittnas om att de båda kramades och kysste varandra ibland. Men det verkar som om deras avsikter med detta var olika. Goldman verkar ganska okänslig när hon tydligen funderade på att publicera brev som Sperry skrivit till henne. Fulla av kärleksförklaringar och erotiska fantasier om henne. Goldman motiverade det ur en ”vetenskaplig” synvinkel, hon fann dem mycket märkliga men väldigt intressanta.

En annan kvinna nämns är den franska anarkisten och hjältinnan under Pariskommunen 1871, Louise Michel, även hon en vän till Emma Goldman. Louise Michel pekades ut som en homosexuell i en avhandling 1923, efter sin död, mycket grundat på hon aldrig gift sig eller haft någon relation med någon man och att hon varit en busig och vild flicka som ung, en riktig pojkflicka. Emma Goldman blev arg och menade att hon blev chockad när hon sig sin vän bland fotografier på homosexuella personer – Goldman är noga med att påpeka att hon inte hade några fördomar eller problem med homosexuella, men att hon kände Louise Michel tillräckligt för att veta att påståendet var falskt. Även om Emma Goldman flera gånger givit personer som endast såg kvinnor som uppassare och barnaföderskor svar på tal var det nog trots allt känsligt att bli associerad med lesbiska eller att själv kallas det. Oavsett hur det var blev både Emma Goldman och Louise Michel i medierna ofta tillskrivna manliga attribut för att demonisera dem.

Louise Michel i sin uniform som hon bar medan hon stred längst fram på Paris Kommunens barrikader 1871

Louise Michel var dessutom lika känd för sitt ointresse för hur hon såg ut som för sina insatser i Pariskommunen.

För mig som ser mig själv som en anarkist-aktivist i htbq-sammanhang och hbtq-aktivist i anarkistiska sammanhang känns denna nya kunskap mycket värdefull. Den visar även om mina politiska förebilder med dagens mått kan anses vara konservativa i sin syn på homosexualitet var de fortfarande före sin tid. Den sexualpolitik som de förde då har fortfarande något att tillföra de diskussioner som förs idag. Diskussioner där sexradikaler ofta argumenterar för att exempelvis prostitution skulle vara en befrielse från gårdagens sexuella normer. Dessa tankar finns också hos sexradikaler inom vänstern – en total vändning från gamla idéer om att fri kärlek innebar befrielse från äktenskapet och just slutet på prostitution.

Vidare bidrar kunskapen om det förflutna till den självkritik som behövs bland socialister i allmänhet. Att saker och ting inte sker av sig själva. Att vi inte är fullfjädrade utövare av den feminism och jämlikhet vi säger vilja skapa bara genom att läsa Das Kapital, gå med i ett parti eller springa på demonstrationer – eller vilka kampmetoder vi nu använder oss av. Jag tänker på den diskussion som uppstod under första maj i år, då hbtq-aktivister valde att gå med syndikalisterna med egna hbtq-relaterade slagord. Det ansåg syndikalisterna passa bättre vid andra demonstrationer, på första maj ska enbart klasskampen vara i fokus.

  Nyhetssajten yelah.net har valt en annan väg och utlyste nyligen en kampanj som de kallar Machovänstern, där de uppmanar till konstruktiv diskussion om att inte heller vänstern är befriad från från machokulturen.

Jag anser att så länge det uppstår en pinsam tystnad på en demonstration när någon ropar ett hbtq-slagord finns det mycket arbete kvar att göra. När folk inte vill bli associerade en fråga eller en kamp betyder det att de någonstans är riktigt okey med den.

________________

Mycket har hänt sen jag skrev den här artikeln. Queer och genus har tagit mer plats inom den utomparlamentariska vänstern i Sverige, vi har en ny generation aktivister för vilka sexualitet spelar mindre och mindre roll.

I USA pågår större diskussioner där man argumenterar för att queer och genus är en konsekvens av anarkism. Allt detta är uppmuntrande men vi måste vara på vår vakt att vi queers inte endast får agera alibi. Queer och genus får inte bli endast en fråga för queers.

__________

Bonus:

Magnus Hirschfeld (1868-1935) grundaren av världshistoriens första förbund för homosexuellas rättigheter, Vetenskapliga humanitära kommittén, hade nära kontakt med Emma Goldman och hyllade henne med;

”[Emma Goldman är] den första och enda kvinna, en skulle verkligen kunna säga den första enda människa av betydelse i Amerika att ta sig an att upplysa om homosexuell kärlek till den breda allmänheten”

The anarchist roots of May Day

1-haymarket-riot-1886-granger

In 1886  the struggle for the 8 hour day and labor rights were raging across the world. Striking workers were met by merciless repression by police and private miltias, backed by the state.  Chicago were one of the worlds biggest industrial cities and had a radical working class population. The anarchists were very active and enjoyed an influence that surpassed their actual numbers.

On the May 4th, 1886 a joint meeting by Anarchists and Socialist was held protesting the police violence at a peaceful strike the day before at McCormick Harvesting Machine Company. At least one worked had been killed (reports varies from 1-6 workers). The anarchist were the last speakers and by the time they started many had left because it had started to rain. The Mayor stopped by to see what was going on, but left shortly satisfied with it being so calm and orderly.

Just as the last speaker finished his speech the police rushed in clubbing down the crowd, demanding the meeting to disperse. Suddenly a bomb was thrown into the air and exploded. In panic police shot blindly around themselves killing several of workers and also their own men. Seven police men were killed, most of them by their own guns,  at least four workers got killed as well.

RED SCARE

Newspapers began blaming the Anarchist right away, calling for them to be hanged. They feed into a anti-unionism and anti-immigrant sentiment, the anarchist movement was dominated by immigrant workers. Through out the United States and in Chicago in particularly, anarchist and revolutionary socialist are being rounded up and arrested en masse. The entire immigrant and labor community came under suspicion, especially Germans and Bohemians.

In the end eight anarchist were brought before trial. Some had been present at the time of bombing, but not all of them. The trial started on June 21 and ended on 11 of August 1886.  The judge stated early on that it was Anarchy that was on trial. The main idea was that the bombing was part of an anarchist conspiracy.

anarchydrawing

   Lacking evidence the prosecutor instead argued since none of the accused had actively tried to stop whoever the bomb-thrower was, the men were equally responsible and therefore guilty. In the end seven of the defendants was sentenced to death by hanging and one to 15 years in prison. Appeals to change the death sentences failed. But in the end two of the defendants got commuted and got sentenced to life in prison.

  On the eve before the execution the youngest one of the accused anarchist, Louis Lingg, 22 years old committed suicide by detonating a small bomb in his mouth he had managed to smuggle in. Half of his face got blown up and he was in agonizing pain for six hours before he died. The next day, 11 November 1887 – Engel, Fischer, Parsons and Spies – were taken to the gallows in white robes and hoods. They sang the Marseillaise, the then anthem of the international revolutionary movement. Their family members who had come to say a last good bye were instead arrested and searched for bomb. None was found.  

According to witnesses Spies shouted:

”The time will come when our silence will be more powerful than the voices you strangle today”

The men did not die directly as they dropped but were strangled slowly to death. This left the spectators visibly shaken.

The sentence sparked worldwide protest. The defendant s got hailed as revolutionary martyrs. At the same time the media portrayal of anarchist as bloodthirsty monsters polarized society, dividing people between those who sympathized with labour and union struggle and those who feared it. After all, only ten years earlier, the Paris Commune had shaken the capitalist world with fear.

In 1893 it became clear that whole trial had been a farce and it was a judicial murder. The Governor of Illinois at the time pardoned the remaining two defendants. The actual bomb-thrower was never caught. the number one suspect, a brother in law of one of the defendants, Rudolph Schnaubelt, managed to run away to South American and was never heard of again.

 Historians still debates over his possible guilt. Some suggests he was an agent provocateur sent out by local businessmen in order to have an excuse to crush the growing anarchist movement of Chicago. But just like with the other men, the evidence presented against him were weak and should be questioned.

Aftermath and the birth of the Mayday

The martyrdom of the four anarchist sent a shockwave through out the workers and union movement. Especially in the United States.  The line between the reformist and revolutionary unions and their members had until now been quite blurred, were now being polarized. The big established unions got scared and purged their unions from anarchist and revolutionaries. It also galvanized a new generation of anarchist, and anarchism got boost of new blood, gaining strength from those who went from being reformist to revolutionaries. The new revolutionist saw the Haymarket incident as a proof that no justice could be expected from the capitalist state or it’s institution.

In 1889 at an international workers congress in Paris, the delegates decided to make the 1 of May an international workers solidarity day to protest and commemorate the Chicago Anarchist.

The first May day demonstrations was celebrated the year after all over the world, and has continued to do so to this day.

Massarresteringar och avrättningar

För 93 år sedan, den 26 februari 1923 började en stor våg av repressioner svepa över östra Sovjet Unionen. Anarkister, Maximalister och andra vänster socialister greps i massarresteringar.

Repressionen varade ända fram till 12 april och i en massavrättning i Nikolaevsk av dissidenter sköts anarkisten Triapitzin, även Maximalisten Nina Lebedieva avrättades trots att båda två hade hjälpt till att hålla de vita styrkorna borta från området.

Maximalisterna var en radikal vänster socialistisk falang med stort stöd ibland de ryska bönderna och var minst lika militanta som anarkisterna. Maximalisterna blev innan ryska revolutionen nästintill helt utplånade i den repressionen de utsattes för.

Den avgörande skillnaden mellan dem och anarkisterna var att de likt Marxisterna ville ta över och behålla staten som medel att skapa socialismen.

Källa:

1921-1953 A Chronology of Russian Anarchism

A Siberian Makhnovshcina?