Free comrades – Anarkistisk homokamp

Free comrades – Anarkistisk homokamp

[Den här artikeln skrev jag för tidningen Bang nummer 4, 2008.]

Som anarkist sen ungdomsdagar och som homosexuell har jag länge lagt en stor stolthet i vad jag vetat om anarkismen, att anarkister var före sin tid när det gällde sociala frågor kring relationer och olika sexualiteter. Den senaste tiden har jag läst boken Free Comrades, Anarchism and Homosexuality in the United States, 1895-1917 av Terence Kissack.

Och jag känner fortfarande stolthet, men också uppgivenhet.

Till skillnad från sina ideologiska syskon (auktoritära socialister och kommunister) ansåg anarkisterna att det också var nödvändigt med en social revolution. I denna vill vi befria oss från ”borgliga vidskepelser”, som de gamla anarkisterna så fint uttryckte det. Till dessa hörde onödiga formaliteter och hierarkier i sociala relationer, men också något som var otroligt laddat vid denna tid, nämligen normer kring sexualitet och samlevnad.

Enligt den forskning som Terence Kissack gjort om Amerika kring det förra sekelskiftet finner han att homosexuella själva var anonyma av sig, eller i vilket fall inte organiserade. De som drev frågorna kring homosexualitet var just anarkisterna. Men de sexradikala anarkisterna var i själva verket få. I USA under slutet av 1800-talet fanns det dock andra sexradikaler som inte var anarkister. De olika grupperna inspirerade varandra och samarbete förekom. Alla anarkister uppskattade dock inte de sexradikala anarkisternas arbete då deras frågor fick mer uppmärksamhet än anarkisternas övriga kamp. Samhället började varna för att anarkism skulle leda USA, förutom ner i kaos, också till sexuellt och moraliskt förfall. De kritiska anarkisterna ansåg att man hade tillräckligt svårt med kaos-stämpeln. De auktoritära socialisterna och kommunisterna gick till attack och menade att den anarkisterna ägnade sig åt var att pussas och kramas.

De olika anarkisternas bakgrunder spelade också in i engagemanget runt sexualfrågor. De som dominerade den sexradikala delen av anarkiströrelsen i USA bestod av amerikafödda personer från medelklassen. De var anhängare av den individualistiska anarkism som

Benjamin R Tucker

vuxit sig stark i USA och hade sin största tänkare där, Benjamin R Tucker, även han sexradikal.

Större delen av anarkiströrelsen utgjordes dock av immigranter från Europa. De kom främst från arbetarklassen, och var anhängare av den kommunistiska anarkismen med rötter främst i Ryssland men med intellektuella teoretiker runt om i Europa. Bland sexradikalerna var europeiska anarkister ytterst få och de enda som nämns i boken är Emma Goldman, betydande agitator och feminist, och hennes livskamrat Alexander Berkman. Den europeiska rörelsen var dessutom också grupperad i språkgrupper med lite kontakt sinsemellan. Då Goldman och Berkman var flerspråkiga och kunde bra engelska fungerade som en slags brygga mellan de etniska grupperna.

Emma Goldman & Alexander Berkman, 1917

Under 1860- och 70-talen märktes den första generation av sexradikaler av. De ägnade inte mycket tid åt homosexualitet. Den dominerande åsikten vid denna tid var att homosexualitet var en defekt, något onaturligt. Men då anarkisterna var ateister handlade inte om någon oförlåtlig synd utan sågs som ett resultat av ett samhälle i obalans, sjukt av orättvisor och kapitalism.

Vad man la mest vikt vid var kritik av äktenskapet och upplysning om preventivmedel och fri kärlek. Fri kärlek gick ut på att ett par själva hade rätt att bestämma huruvida de ville vara tillsammans och hur det skulle vara det, samt bryta upp när kärleken tog slut. Fri kärlek betydde för kvinnan rätten att ha sex med vilken man hon ville, när hon ville – och rätten att säga nej, även om hon befann sig i en relation. Men i 1800-talets USA dominerade de puritanska idéerna; kyrkan och staten var de enda med legitim makt att godkänna samröre mellan män och kvinnor. Anarkistiska och sexradikala aktivister åkte i fängelse för de föreläsningar de höll och när de hade egna ceremonier för att visa sin kärlek för varandra hände det att fängslades för ickesanktionerat och oheligt umgänge.

Den andra generationen sexradikaler, som verkade aktivt runt sekelskiftet, hade åsikter som spände från idén om att homosexualitet, förvisso var onaturligt, likt ett missbruk, men inget för en utomstående att lägga sig i då homosexualitet inte skadade någon annan, till att det var den högsta formen att kärlek att kunna se varje kvinna som en älskarinna, moder, syster och dotter och varje man som en älskare, far, broder och son. Anledningen till den positiva attitydförändringen menar Kissack var att den första vågen sexradikaler kom från mindre städer och landsbygden, isolerade från omvärlden, medan den andra generationen fanns i större städer och hade tillgång till litteratur om medicin, sexologi och psykologi från Europa som runt sekelskiftet var mer progressivt än USA.

En av de slående saker i Free Comrades är att det inte främst var värderingen av homosexualiteten som sådan som var anledningen till anarkisternas engagemang, i alla fall inte till en början. Det var snarare anarkismens fundamentala kritik av statens natur och funktion och de statliga inskränkningarna av homosexuellas privatliv i moralens namn och med stöd av doktorer. Kort sagt drabbas homosexuella mer och mer av statens repressalier.

”Som anarkist har min plats alltid varit hos de fördömda” sa Emma Goldman  när hon förklarade varför hon engagerat sig i Oscar Wildes rättegång som tonåring. Anarkisterna passade på att uppmärksamma det absurda i att staten la sig i vilka folk hade sex med. Engagemanget manifesterades i direkt aktion; anarkister valde trots risk för fängelse eller böter att publicera litterära verk de ansåg viktiga för sexualitetens befrielse i sina olika tidningar. Det var allt ifrån personliga brev från läkare och psykologer i Europa till erotisk poesi.

Synen på vad som var homosocialt acceptabelt och vad som kom att bli misstänksamt tas också upp i boken. Innan sekelskiftet var stark manlig vänskap inget suspekt, även om det innehöll kyssar och kramar. Det ansåg inom medelklassen som något fint, något från det antika Grekland där demokratin föddes. Det associerades inte med homosexualitet – homosexualitet var sodomi som innebar analsex, oavsett kön, och tidelag.

Också människor med könsöverskridande genusuttryck tillhörde kategorin homosexuella sodomiter. Och det är väl här min besvikelse ligger.

Anarkisterna gjorde ofta skillnad på homosexuella män (läs: maskulina) och vad man då kallade fairys, fjollor. Detta syns tydligt i deras försvar av Oscar Wilde.  Wilde hade en speciell plats hos anarkisterna. Men vad han hade mest kredd för hos dem var hans solidaritet med Haymarket martyrerna.

Wildes engagemang för dessa anarkister under rättegången ingav stor respekt hos anarkiströrelsen. När Wilde ställdes inför rätta för att ha haft sex med unga och prostituerade män fanns anarkisterna där för att ge honom sitt stöd. Fortfarande med utgångspunkten att staten inte borde inskränka den individuella friheten. Vad som är intressant är den vikt Wildes försvarare la vid att beskriva Wildes maskulina attribut. Allt för att skilja på honom och fördomen om en fairy. Eftersom Wilde var både äldre och hade högre status än de unga män han hade haft sex och relationer med antogs han vara den dominanta parten i sexet. Detta, menade bland andra Benjamin R Tucker, talade för att Wilde följt den naturliga manliga driften att vilja sätta på någon och han därför inte skulle dömas. Wilde var alltså en fullt normal man.

Det mest överraskande och positiva jag finner i Free Comrades är kapitlet om Alexander Berkman, 1892 sköt en ung Alexander Berkman fabriksägaren Henry Clay Frick som hämnd för att denne skickat militär på sina strejkande arbetare med flera döda arbetare som följd. Mordförsöket misslyckades men Alexander Berkman dömdes till 22 års fängelse.

En Anarkists fängelseminnen, var en av första böckerna i sin tid som tog upp homosexualitet från andra perspektiv än de rent sexuella. Berkman beskriver hur han vid sitt första möte med homosexualitet reagerade med avsky och oförståelse, men att han kom att lära sig att kärlek mellan män är likvärdig den mellan en man och en kvinna. I boken berättar han dessutom hur han själv blir kär i en yngre medfånge. De båda männen ger varandra kärleksfulla smeknamn, Alexander blir Sashenka och David blir Felipe. Tragisk nog skickas Felipe till isolering samma kväll som de båda förklarat sina känslor. Felipe dör strax efteråt till följd av de hemska förhållandena i fängelset. Det kom att dröja en tid innan Alexander får reda på det, de hann aldrig kyssa varandra.

Intressant med Berkman är också att han tar avstånd ifrån de hierarkiska relationer som fanns på fängelset mellan ”kid men” och deras ”kids”, som grovt beskrivet kan liknas vid prostitution; en man har sex med annan för att få beskydd. Kissack förklarar att man inte kan veta säkert att ”kids” var unga men. Men han påpekar att den som var dominanta i relationen hade högre status än de som var passiva. Dessa ojämlika relationer går emot Berkmans anarkistiska ideal om jämlikhet. Berkman menade att det även fanns sann och ren kärlek mellan män, och att det var det så han känt för Felipe, och senare för en annan ung man i fängelset.

När Alexander Berkman släpps håller han föreläsningar om homosexualitet och hans självbiografi tas väl emot homosexuella som längtat efter skildring av homosexualitet som något annat än antingen perverst beteende eller en enbart en fysisk företeelse. Emma Goldman säljer boken via sin tidning Mother Earth.

Homosexualitet utifrån ett lesbisk perspektiv lyser med sin frånvaro i Free Comrades. Lesbiskhet ägnas ett kapitel där några lesbiska kvinnor som hjälper Emma Goldman med hennes talar turnéer nämns. Varför det inte står mer om lesbiska kvinnor situation kan jag bara spekulera i.

Men det är på sin plats att nämna Almeda Sperry, en av Emma Goldmans många beundrarinnor och en arbetarklasskvinna med både kvinnliga och manliga älskare. På uppmaning av Goldman engagerar sig Almeda Sperra i anarkiströrelsen och är den outtröttliga hängiven. Brevväxlande mellan kvinnorna visar att med Almeda Sperrys växande intresse för anarkismen kommer också hennes intresse för Emma Goldman. Det vittnas om att de båda kramades och kysste varandra ibland. Men det verkar som om deras avsikter med detta var olika. Goldman verkar ganska okänslig när hon tydligen funderade på att publicera brev som Sperry skrivit till henne. Fulla av kärleksförklaringar och erotiska fantasier om henne. Goldman motiverade det ur en ”vetenskaplig” synvinkel, hon fann dem mycket märkliga men väldigt intressanta.

En annan kvinna nämns är den franska anarkisten och hjältinnan under Pariskommunen 1871, Louise Michel, även hon en vän till Emma Goldman. Louise Michel pekades ut som en homosexuell i en avhandling 1923, efter sin död, mycket grundat på hon aldrig gift sig eller haft någon relation med någon man och att hon varit en busig och vild flicka som ung, en riktig pojkflicka. Emma Goldman blev arg och menade att hon blev chockad när hon sig sin vän bland fotografier på homosexuella personer – Goldman är noga med att påpeka att hon inte hade några fördomar eller problem med homosexuella, men att hon kände Louise Michel tillräckligt för att veta att påståendet var falskt. Även om Emma Goldman flera gånger givit personer som endast såg kvinnor som uppassare och barnaföderskor svar på tal var det nog trots allt känsligt att bli associerad med lesbiska eller att själv kallas det. Oavsett hur det var blev både Emma Goldman och Louise Michel i medierna ofta tillskrivna manliga attribut för att demonisera dem.

Louise Michel i sin uniform som hon bar medan hon stred längst fram på Paris Kommunens barrikader 1871

Louise Michel var dessutom lika känd för sitt ointresse för hur hon såg ut som för sina insatser i Pariskommunen.

För mig som ser mig själv som en anarkist-aktivist i htbq-sammanhang och hbtq-aktivist i anarkistiska sammanhang känns denna nya kunskap mycket värdefull. Den visar även om mina politiska förebilder med dagens mått kan anses vara konservativa i sin syn på homosexualitet var de fortfarande före sin tid. Den sexualpolitik som de förde då har fortfarande något att tillföra de diskussioner som förs idag. Diskussioner där sexradikaler ofta argumenterar för att exempelvis prostitution skulle vara en befrielse från gårdagens sexuella normer. Dessa tankar finns också hos sexradikaler inom vänstern – en total vändning från gamla idéer om att fri kärlek innebar befrielse från äktenskapet och just slutet på prostitution.

Vidare bidrar kunskapen om det förflutna till den självkritik som behövs bland socialister i allmänhet. Att saker och ting inte sker av sig själva. Att vi inte är fullfjädrade utövare av den feminism och jämlikhet vi säger vilja skapa bara genom att läsa Das Kapital, gå med i ett parti eller springa på demonstrationer – eller vilka kampmetoder vi nu använder oss av. Jag tänker på den diskussion som uppstod under första maj i år, då hbtq-aktivister valde att gå med syndikalisterna med egna hbtq-relaterade slagord. Det ansåg syndikalisterna passa bättre vid andra demonstrationer, på första maj ska enbart klasskampen vara i fokus.

  Nyhetssajten yelah.net har valt en annan väg och utlyste nyligen en kampanj som de kallar Machovänstern, där de uppmanar till konstruktiv diskussion om att inte heller vänstern är befriad från från machokulturen.

Jag anser att så länge det uppstår en pinsam tystnad på en demonstration när någon ropar ett hbtq-slagord finns det mycket arbete kvar att göra. När folk inte vill bli associerade en fråga eller en kamp betyder det att de någonstans är riktigt okey med den.

________________

Mycket har hänt sen jag skrev den här artikeln. Queer och genus har tagit mer plats inom den utomparlamentariska vänstern i Sverige, vi har en ny generation aktivister för vilka sexualitet spelar mindre och mindre roll.

I USA pågår större diskussioner där man argumenterar för att queer och genus är en konsekvens av anarkism. Allt detta är uppmuntrande men vi måste vara på vår vakt att vi queers inte endast får agera alibi. Queer och genus får inte bli endast en fråga för queers.

__________

Bonus:

Magnus Hirschfeld (1868-1935) grundaren av världshistoriens första förbund för homosexuellas rättigheter, Vetenskapliga humanitära kommittén, hade nära kontakt med Emma Goldman och hyllade henne med;

”[Emma Goldman är] den första och enda kvinna, en skulle verkligen kunna säga den första enda människa av betydelse i Amerika att ta sig an att upplysa om homosexuell kärlek till den breda allmänheten”

The anarchist roots of May Day

1-haymarket-riot-1886-granger

In 1886  the struggle for the 8 hour day and labor rights were raging across the world. Striking workers were met by merciless repression by police and private miltias, backed by the state.  Chicago were one of the worlds biggest industrial cities and had a radical working class population. The anarchists were very active and enjoyed an influence that surpassed their actual numbers.

On the May 4th, 1886 a joint meeting by Anarchists and Socialist was held protesting the police violence at a peaceful strike the day before at McCormick Harvesting Machine Company. At least one worked had been killed (reports varies from 1-6 workers). The anarchist were the last speakers and by the time they started many had left because it had started to rain. The Mayor stopped by to see what was going on, but left shortly satisfied with it being so calm and orderly.

Just as the last speaker finished his speech the police rushed in clubbing down the crowd, demanding the meeting to disperse. Suddenly a bomb was thrown into the air and exploded. In panic police shot blindly around themselves killing several of workers and also their own men. Seven police men were killed, most of them by their own guns,  at least four workers got killed as well.

RED SCARE

Newspapers began blaming the Anarchist right away, calling for them to be hanged. They feed into a anti-unionism and anti-immigrant sentiment, the anarchist movement was dominated by immigrant workers. Through out the United States and in Chicago in particularly, anarchist and revolutionary socialist are being rounded up and arrested en masse. The entire immigrant and labor community came under suspicion, especially Germans and Bohemians.

In the end eight anarchist were brought before trial. Some had been present at the time of bombing, but not all of them. The trial started on June 21 and ended on 11 of August 1886.  The judge stated early on that it was Anarchy that was on trial. The main idea was that the bombing was part of an anarchist conspiracy.

anarchydrawing

   Lacking evidence the prosecutor instead argued since none of the accused had actively tried to stop whoever the bomb-thrower was, the men were equally responsible and therefore guilty. In the end seven of the defendants was sentenced to death by hanging and one to 15 years in prison. Appeals to change the death sentences failed. But in the end two of the defendants got commuted and got sentenced to life in prison.

  On the eve before the execution the youngest one of the accused anarchist, Louis Lingg, 22 years old committed suicide by detonating a small bomb in his mouth he had managed to smuggle in. Half of his face got blown up and he was in agonizing pain for six hours before he died. The next day, 11 November 1887 – Engel, Fischer, Parsons and Spies – were taken to the gallows in white robes and hoods. They sang the Marseillaise, the then anthem of the international revolutionary movement. Their family members who had come to say a last good bye were instead arrested and searched for bomb. None was found.  

According to witnesses Spies shouted:

”The time will come when our silence will be more powerful than the voices you strangle today”

The men did not die directly as they dropped but were strangled slowly to death. This left the spectators visibly shaken.

The sentence sparked worldwide protest. The defendant s got hailed as revolutionary martyrs. At the same time the media portrayal of anarchist as bloodthirsty monsters polarized society, dividing people between those who sympathized with labour and union struggle and those who feared it. After all, only ten years earlier, the Paris Commune had shaken the capitalist world with fear.

In 1893 it became clear that whole trial had been a farce and it was a judicial murder. The Governor of Illinois at the time pardoned the remaining two defendants. The actual bomb-thrower was never caught. the number one suspect, a brother in law of one of the defendants, Rudolph Schnaubelt, managed to run away to South American and was never heard of again.

 Historians still debates over his possible guilt. Some suggests he was an agent provocateur sent out by local businessmen in order to have an excuse to crush the growing anarchist movement of Chicago. But just like with the other men, the evidence presented against him were weak and should be questioned.

Aftermath and the birth of the Mayday

The martyrdom of the four anarchist sent a shockwave through out the workers and union movement. Especially in the United States.  The line between the reformist and revolutionary unions and their members had until now been quite blurred, were now being polarized. The big established unions got scared and purged their unions from anarchist and revolutionaries. It also galvanized a new generation of anarchist, and anarchism got boost of new blood, gaining strength from those who went from being reformist to revolutionaries. The new revolutionist saw the Haymarket incident as a proof that no justice could be expected from the capitalist state or it’s institution.

In 1889 at an international workers congress in Paris, the delegates decided to make the 1 of May an international workers solidarity day to protest and commemorate the Chicago Anarchist.

The first May day demonstrations was celebrated the year after all over the world, and has continued to do so to this day.

Massarresteringar och avrättningar

För 93 år sedan, den 26 februari 1923 började en stor våg av repressioner svepa över östra Sovjet Unionen. Anarkister, Maximalister och andra vänster socialister greps i massarresteringar.

Repressionen varade ända fram till 12 april och i en massavrättning i Nikolaevsk av dissidenter sköts anarkisten Triapitzin, även Maximalisten Nina Lebedieva avrättades trots att båda två hade hjälpt till att hålla de vita styrkorna borta från området.

Maximalisterna var en radikal vänster socialistisk falang med stort stöd ibland de ryska bönderna och var minst lika militanta som anarkisterna. Maximalisterna blev innan ryska revolutionen nästintill helt utplånade i den repressionen de utsattes för.

Den avgörande skillnaden mellan dem och anarkisterna var att de likt Marxisterna ville ta över och behålla staten som medel att skapa socialismen.

Källa:

1921-1953 A Chronology of Russian Anarchism

A Siberian Makhnovshcina? 

 

Olga Taratuta skjuts till döds

Taratuta

Olga Taratuta var en ukrainsk anarkist som var medlem i en anarkistgrupp i Odessa.

Olga anslöt sig till det socialdemokratiska partiet i Ekaterinoslav vid dess bildande 1898.

Hon blev senare anarkist och medlem i en grupp som praktiserade motivlös terror. Efter ett bombande av ett kafé i Odessa greps hon tillsammans med fyra andra 1905. Tre stycken två män och en ung kvinna på 22 år dömdes till döden genom hängning.

Olga dömdes till ett långt fängelse straff men bröt sig ut ur fängelset i Odessa och flydde till Geneve. Där anslöt hon sig till en anarkistiskt propaganda grupp. Hon var också aktiv i en förening för före detta politiska fångar och människor i exil. En annan medlem var Anastasia Ivanova Galaieva.

De båda går senare ut ur gruppen 1924 i protest mot att gruppen blev mer och mer kommunist kontrollerad. Olga tröttnade snart på det stillasittande livet och tog sig tillbaka till den aktiva kampen Ryssland. Hon återvände till sin hemstad Ekaterinoslav och blev medlem i en anarkokommunistiskt ”stridsavdelning”.

Hon greps igen 1908 och dömdes till långt straffarbete. 1938 prövas hennes dom en gång till hon döms till döden och skjuts den 8 februari.

För en mer djupgående text om Olga besök gärna bloggen Sovversiva som är en väldigt bra anarkistiskt blogg, förutom texten om Olga finns det massvis med intressanta texter där på svenska!

Emma Goldman besöker USA 1933

 

Den andra februari 1933 återvände Emma Goldman till New York efter nära 15 år i exil. Hon hade fått tillstånd att vistas i USA i 90 dagar. Ett av villkoren var att hon inte fick hålla föredrag om anarkism utan bara ge föredrag om det moderna dramat och tala om sin nya bok, sin autobiografi, Living my life. Hon fick ett övervägande bra mottagande av både pressen (med undantag av den kommunistiska pressen).

Efter att hon förvisats till Ryssland mitt under den Ryska revolutionen, hade hon efter två års samarbete med Bolsjevikerna blivit desillusionerad av revolutionen. Den terror kommunisterna härskade med, avrättningarna under nätterna och allt eftersom kamrater till henne själv blev tillfångatagna och skjutna kunde Emma efter två år inte längre blunda för verkligheten utan flydde ut ur landet. Hon skrev sedan en bok ”My disillusions in Russia” och höll föredrag i ett försök att berätta sanningen om vad som pågick i Ryssland. Detta togs inte väl emot av både socialister, även vissa anarkister och framförallt inte av den internationella kommunistiska rörelsen.

Under sitt besök träffade och umgicks Emma med sina gamla kamrater och vänner och blev överöst med inbjudningar att hålla föredrag och intervjuer.

När hennes visa gick ut i maj åkte hon till Toronto, Kanada, för att göra ytterligare en förfrågan om ett visum för att stanna längre i USA, men den avslogs. Hon stannade kvar i Kanada tills hon gick bort 1940.

Under sitt besök blev hon intervjuvad på film och detta är en av de få videofilmer med Emma Goldman. Klippet är ifrån dokumentären Anarchism in the United States.